Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tortera’

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)


Jag är så obildad
att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pratsamt inlägg.


 

Kärleksfulla ögon emoji

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Munskydd emoji

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Skithög emoji

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)


Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???


Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas!
 
❤ ❤ ❤

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

NirvanaprojektetPå torsdagskvällen, före Antikrundan, läste jag ut den allra sista julklappsboken från förra året. Fästmön hade köpt de två första delarna i Stefan Tegenfalks serie om poliserna Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Nu när jag har läst den andra, Nirvanaprojektet, måste jag ju beställa delen som avslutar trilogin – och den fjärde boken!

Andra delen handlar om personen bakom morden i del ett. Den man som blev kidnappad i slutet av första delen. Han hålls fången och hans fångvaktare torterar honom för att få honom att avslöja hemligheten bakom drogen han varit med och uppfunnit. Walter Gröhn och Jonna de Brugge gissar snart att mannen hålls gömd. Ganska snart gissar de också att det finns en läcka på polishuset. Som vanligt är det en jakt mot tiden. Och rått och blodigt också, för den delen.

Spännande och otäck är även denna andra del. När jag väl kommer in i den får jag svårt att lägga den ifrån mig. I början tycker jag att den är lite seg, men det tar sig när ungefär hälften återstår. Lite irriterar jag mig också på en del grammatiska fel, typ som när det står hans, fast det borde stå sin.

Toffelomdömet blir högt. Och jag ska genast leta efter nästa del!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I eftermiddag fick jag äntligen sticka iväg till Nål-Janne för lite akupunktur. Det har varit en urhektisk dag där jag knappt har hunnit gå på toa eller ta rast på jobbet. Men jag fick också beröm och positiv feedback av M, som är chef, och det tar jag åt mig och gömmer i hjärtat. Men jag blev jättegenerad och låtsades inte höra.

Lunchen inklusive haltande promenad till Syltan fram och tillbaka stressade jag i mig på 20 minuter. Och då åt jag både fjärtsoppa (utan fjäsk fläsk) och pannkakor. Jaa, du ska veta att jag var rädd att Janne skulle sätta en nål i min mage, då hade ballongen smällt och det hade blivit grym gasutveckling…

Efter lunchen.


Idag gjorde akupunkturen ont.
Två av nålarna var värst; den ena satt på framfoten, mellan stortån och pektån; den andra under hälen, just där jag har ont. Janne klämde och kände på mitt ben och nog är bindväven fint inflammerad, alltid. Det kändes som om att det gjorde ont var han än petade på mig. Men det är väl sjukgymnasters roll, att känna till folks ömma punkter och tortera människor därefter…

Trött som fan, på ren svenska, var jag när jag kom hem. Jag har inte ens orkat läsa min post. Och äntligen – ÄNTLIGEN!!! – hade plasten kommit! Fyra smala rullar stod nere i entrén. Jag tog genast upp en och började plasta…

Inplastat skrivbord.


Jag började plasta in
i arbetsrummet för där var det svårast med höga bokhyllor, tunga möbler som nu står i vägen samt datorn. Det höll på att sluta med katastrof, för jag tappade en sten (min X-frus fiiina stennyckelpiga som hon fick i 35-årspresent och blev så arg över! 😛 ) Datorn och skrivbordsstolen har jag måttat ut och klippt till plast för, de plastar jag in på söndag kväll.

I gästrummet ska Fästmön och jag vippa upp sängen, annars är det klart där också (förutom krukväxterna – men de får ju stå kvar i alla fönster till söndag kväll).

Inplastade möbler i gästrummet.


I vardagsrummet
har jag plastat in en del och måttat och klippt till annat – man måste ju kunna sitta nånstans och glo på TV. När jag plastade steron med tillbehör åkte en högtalare i golvet, vilket var mindre bra. Det var ett lite h-e att få i kablarna och naturligtvis fick sig skyddet över själva membranet en rejäl skada. SKIT! 

Inplastad teknik i vardagsrummet. 


Vitrinskåpet i vardagsrummet
har inte täta dörrar så det plastade jag också in, inklusive fotona på de fyra bonusbarnen – de får ju inte bli smutsiga! Sen skaffade jag mig dessutom en Plast-Pappa i och med att jag plastade in fotot av honom och några till.

Inplastat vitrinskåp och min Plast-Pappa.


På ballen*
tronar de nya fönstren. Och om jag räknade rätt fick alla fem fönster och nya balledörren** plats! Skönt, för de hade verkligen inte fått plats här inne…

Nya fönster.


Det låg en lapp i min postbox
att Dalkarlarna stormar in här klockan sju på måndag morgon. (Mitt under min tandborstningstid.) Jobbigast blir det på tisdag morgon eftersom jag ska förbereda mig för läkarbesöket då. Har ingen lust att ha en massa främmande män i mitt hem just då, men det får jag lov att finna mig i.

Nu är allt inplastat och jag fick skutta ner för trappan och hämta upp ytterligare en rulle – som tog slut. Hoppas verkligen att de andra i trappuppgången har tagit till sig, för vad jag förstår är Dalkarlarna inte här och jobbar i morgon. Jag är ganska irriterad på att de lämnade plasten så här sent, vi skulle ju få den en vecka före fönsterbytet. Och vad gör folk om plasten inte räcker? Dåligt!

Nu har jag tagit reda på en maskin ren tvätt som hängt färdig, nästa maskin är på gång att hängas. Klockan 20 ska jag hämta Anna från jobbet. Hon kände sig inte särskilt pigg idag, stackarn! Mina förkylningssymtom inklusive febern har mirakulöst nog gått tillbaka helt. Kroppen är fantastisk!


*ballen = balkongen

**balledörren = balkongdörren


Livet är kort.

Read Full Post »