Fundersam och lite lurig

Ett inlägg om dagens svängningar.

---

 

NK vill inte vara med på bild i sociala medier, så jag lägger ut en bild på ett paket med rött snöre. Det är sån jag tycker att h’*n är, nämligen.

Den här torsdagen kan inte klassas som annat än… svängig. Jag är så glad att NK* finns i min närhet. H*n är min sparringpartner, samtalspartner, jobbpartner och jag vågar nog numera säga vän. Igår var det en sån tung dag på flera sätt, men den som gjorde nåt åt detta och försökte göra dagen lättare för mig var NK. Jag kan inte nog önska att alla människor hade en NK. Därför såg jag denna nya dag an med lätthet, trots att jag var så trött i morse att jag övervägde att snooza, nåt jag inte har gjort på typ 20 år. Men några nätters dålig sömn och ett par dars oro sätter sina spår.

Vid jobbdatorn har jag dykt ner i vatten på olika sätt. I vissa sammanhang handlar det om att försöka slutföra ett antal beskrivningar. I ett annat att påbörja en rapport. Det är viktiga saker jag får ta del av, men eftersom de inte är riktigt klara eller offentliga än kan jag inte säga mer än så här.

I morse blev det ett samtal med min ”nya” chef. Jag gillar att h*n tar sig tid att kommunicera ifall nåt känns oklart. Sen förstod jag inte riktigt ett budskap som h*n förde fram, men det är en annan historia och jag tänker ärligt talat inte grotta ner mig i den. Jag kan bara åter igen konstatera att jag har så många fina och duktiga kollegor på mitt jobb. Och tanken på att snart behöva lämna dem är inte allt igenom angenäm. Men jag tänker inte lämna alla, för det finns fler än NK som jag numera klassar som vänner och där jag vet att vi båda vill hålla kvar kontakten. Ja, du som kan läsa innantill förstår att jag har en del funderingar och att det pågår saker och ting som jag inte skriver öppet om här bland snokande farmödrar (jag vet inte vad det är med just farmödrar, jag tycks råka ut för illvilliga såna – jag, som hade den snällaste, snälla egna farmodern!).

Jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse!

Dagens lunch bjöds jag på. Det var en återträff och den blev dagens riktiga höjdpunkt. Jag hoppas nu att det inte dröjer ytterligare fem år innan vi träffas igen. Jag fick höra många spännande saker och fick ännu mer att fundera över samtidigt som jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse.

Min kväll innebär en annan höjdpunkt, Antikrundan. Men sen funderar jag på vad jag ska hitta på i helgen. I morgon kväll, fredag, ska jag ringa till en go dam som fyller hela 99 år. Inte vet jag om jag kan sjunga ”Ja må hon leva”, för jag vill ju att hon ska leva längre än 100 år. Ringa och prata en stund ska jag i vart fall göra. Sen har jag en strykhög att ta tag i innan den blir alltför enorm.

På lördag blir det ett varv med dammvippa och dammsugare. En river med sig en faslig massa grus utifrån och in. Dessutom noterade jag att en granne med vattenskada nu får sitt badrum renoverat – och hantverkarna storstädar inte precis i portuppgången och trappan, de gör tvärtom. Efter städningen ska jag åka och handla mat och dryck och kanske till och med att Clark Kent** får en dusch***. Han är i stort behov av en sån… Lite administration behöver jag ägna mig åt också, till exempel skaffa mig en ny e-postadress. Jag är trött på opålitliga home.se/spray.se 👿

På söndag ska jag vila mest och läsa, telefonera med mamma, förstås. Hon ska ju på kalas på lördag, så då får vi prata på vilodagen. Framåt kvällningen hoppas jag få sammanstråla med en go vän som har varit på en spännande resa som jag vill veta ALLT om – bara vännen orkar.

Min helg blir lite både och, det vill säga både nytta och nöje, alltså. Det enda trista är att Fästmön och jag inte kan ses, men så är det när vi jobbar olika och ”i kors”. När det blir vardag är det min tur att jobba och då ska familjen få en liten Lucy. (Den som fattar, fattar. Övriga får finna sig att inte förstå. Idag är jag lurig som fan!)

Men vad har DU för dig i helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*NK = Närmaste kollegan
**Clark Kent = min lille bilman
***dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar i P1: Magnus Falkehed

Ett inlägg om ett radioprogram.

---

 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)

Jag är så obildad att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är…”

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.

Idag betalade jag 65 kronor plus bensin för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.

Jag skulle en trappa upp för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.

En av dem som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Fast telefon eller mobil?

Ett inlägg om den gångna veckans fråga och resultaten av Tofflans undran.

Frågan om fast telefoni och mobiltelefoni engagerade uppenbarligen! Stort TACK till alla som lämnade sin åsikt!

Så här fördelade sig de 39 inkomna svaren:

59 procent (23 personer) svarade: Jag har både fast telefon och mobiltelefon. 

36 procent (14 personer) svarade: Jag har bara mobiltelefon. 

Tre procent (en person) svarade: Jag har bara fast telefoni. 

Tre procent (en person) svarade: Other:
hur gamma är denna fråga?

Ingen svarade: Jag har varken fast telefon eller mobiltelefon.

Tofflan kommenterade:

Idag har jag mitt fasta telefonabonnemang kvar, men jag funderar på att säga upp det. Det kostar alldeles för mycket! Mobilen har jag dessutom alltid med mig…

Till den som undrade hur gamma frågan är – jag gissar att du menar hur gammal den är – kan jag meddela att jag lägger ut en ny fråga varje söndag. Nu vet jag inte exakt dag som din fråga kom in, men frågan var då högst några dagar gammal. Som sagt, varje söndag kommer en ny fråga och varje söndag kommer också ett inlägg som puffar för den nya frågan. Bara att läsa innantill, alltså.

Medan jag skriver det här inlägget klurar jag på en ny fråga. Den hoppas jag förstås att du svarar på! Frågan hittar du som vanligt i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att inte tappa sugen eller Kultur, trolleri och kol

Ett inlägg om en rätt typisk Toffeldag numera. Och om en som inte är nån mästare i köket…

Till och med jag är förvånad över mig själv. Över att jag inte tappar sugen! Men just nu mår jag bättre än på länge! (Kanske beror det på att jag skippat en och annan energislukare..?)

Två sökta jobb blev det idag, varav det ena söktes även på engelska för säkerhets skull. Samtidigt kom ett nej på en tjänst jag har sökt. Ett nej kan jag hantera om det är befogat. Men när det stod i mejlsvaret att jag inte hade en viss kvalifikation blev jag lite fundersam. I min ansökan hittar jag nämligen den kvalifikationen uppräknad i stycke två… Nej, det här blev jag väldigt besviken över, Hammer & Hanborg! Nu missar den arbetsgivaren fyndet Mig bara för att H&H:s rekryterare inte kan läsa innantill. Men jag tappar inte sugen för detta heller!

Mejleriet har, som du kanske läst på min blogg, strulat sen i söndags kväll. Det är lite svårt att söka jobb om man varken kan skicka ansökningar eller ta emot frågor och besked via e-post. Men nu är det igång igen. Teknikerna på Spray.se har jobbat hårt! Mindre har man däremot gjort när det gäller information till kunderna. Jag menar, hur ska kunderna kunna läsa svar via e-post när de inte ens kan logga in? Jag höll på att att tappa sugen här ett tag…

I eftermiddags började LinkedIn krångla också. Min profilsida ser såg inte klok ut. Där saknas saknades foto och alla uppgifter om utbildningar och jobb jag har haft. Känns skit eftersom jag i alla mina ansökningar skickar med länken till min LinkedIn-sida… (Nu börjar jag tro att webbtrollet är i farten! Man vet aldrig vad det kan ställa till med. Det är ju rätt ökänt, har jag förstått, trollet…) På LinkedIn var de emellertid supersnabba att besvara min felanmälan och det ska de ha credit för. Jag hoppas att de är nästan lika snabba på att fixa till min profil också. De var nästan lika snabba på att fixa till min profil! TACK!

Var ut till Himlen på inspektion och kaffe. Där händer det grejor, minsann! Jag hoppas nu bara att alla inblandade blir nöjda. En av dem har visat prov på att agera moget. Och Fästmön har verkligen, verkligen slitit hårt… Själv har jag tvättat, handlat och bäddat rent idag. Som belöning åkte det ner en bok i påsen.

Den här följde med hem som belöning. För det är som FEM skriver, man kan inte ha köpstopp på böcker!

Noterade också att jag har en Maria Lang-film på ingång, Inte flera mord. Det är den tredje av tre nyinspelade Lang-filmer. Den första såg Anna och jag på bio, medan den andra avsynades hemma i vardagsrummet.

Inte flera filmer på ett tag, för jag har inte råd…

Tvätten är nu hängd, mamma ringd och maten lagad. Ja, du läste rätt: maten är lagad! Men hur det blev, då…

När Tofflan lagar mat är det inget avancerat som sker i köket.

Kycklingkorv och snabbmakaroner – kan väl inte vara enklare nivå på matlagningen, eller?

Kycklingkorv, som skulle stekas i skivor och snabbmakaroner, som skulle kokas i tre minuter. Kan man misslyckas? Svar: Ja, Tofflan kan.

Stekt kycklingkorv eller kolbitar?

Korvbitarna blev till kolbitar. Och när det kom till makaronerna gick allt bra tills de var färdiga. Durkslag är för fjollor, tycker Tofflan och tror sig kunna hälla av vattnet utan hjälpmedel. Naturligtvis med detta resultat:

Bra bantningsmetod som jag kanske kan lansera och tjäna pengar på. Skit i durkslag och släng hälften av maten. 50-50-metoden, typ…

Nåja, även om hälften av makaronerna åkte ut i diskhon blev jag mätt. Dags att jäsa med en bok och invänta kvällens Maria Wern: Pojke försvunnen klockan 21 på TV4. (Man kan tro att det är jag som ställer frågan, men det är det faktiskt inte! Det finns uppenbarligen en till med samma namn som jag och samma känsla för att det ska vara rätt!..)

Livet är kort. Jag såg en pojke, nyss, som kissade mot en grannes staket. På framsidan. Är det staket-kissning de lär sig av föräldrarna borde föräldrarna avgå, tycker jag. Fy så äckligt!

Read Full Post »

Tofflan undrade: Såg du första deltävlingen i Melodifestivalen 2013?

Nu har det varit två deltävlingar i Melodifestivalen 2013. Men Tofflan undrade den gångna veckan om du hade sett den första.

Sår här fördelade sig de 28 inkomna svaren:

35,71 procent (tio personer) svarade: Ja, eh… jag satt väl där och TV:n var på, men jag gjorde annat. 

21,43 procent (sex personer) svarade: Självklart! Jag satt som KLISTRAD vid TV:n. 

21,43 procent (sex personer) svarade: Nej usch!!!

14,29 procent (fyra personer) svarade: Ja, jag kollade. Man vill ju hänga med lite. 

3,57 procent (en person svarade): Ja, fast jag tittade i efterhand.

3,57 procent (en person svarade): Nej, jag hade tyvärr ingen möjlighet.

Tofflan kommenterade:

Jag tyckte att den här första deltävlingen i Melodifestivalen 2013 var det sämsta jag har sett på länge. En enda låt gillade jag – och den gick tack och lov vidare till final.
Programledarna var dessutom snudd på usla – Gina gillar jag inte alls och Danny var så nervös att han var tvungen att läsa vartenda ord innantill.
Jag är glad att jag inte bloggade om det och att jag inte tittade till 100 procent. Men det KAN ju bli bättre låtar nästa gång. Programlederiet är väl som det är…

SoP kommenterade:

Jag är ju så enastående konservativ så jag ser bara den avslutande finalen/uttagningen – Möjligen smygsneglar jag på 2a chansen .

Stort TACK till dig som klickade ett svar och som kommenterade, mig själv inkluderad! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt härintill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför görs det inga bra reklamfilmer?

Det var nära att jag la till ett

längre

till rubriken ovan. Men så tänkte jag efter och kom inte på när det nånsin gjorts nån bra reklamfilm för TV. Eller ju. Det är ju de där filmerna med Ipren-mannen, han med blåa armar och ben som sjunger och spelar gitarr och är irriterande. De filmerna är bra! Fast ej. Bra? Nja, roligare, snarare.

All reklam är inte av godo, det vidhåller jag. Men jag vet att det finns andra som tycker tvärtom, att även dålig reklam är reklam. Och det är ju sant, dålig reklam är reklam. Men efter typ 25 år i branschen, så att säga, vet jag att dålig reklam också kan få motsatt effekt… Vem vill handla i en viss affär om reklamfilmen från affären är töntig/irriterande/trist/dålig?

De senaste dagarna har jag glott en del på TV och gjort följande reflektioner:

• En elektronikfirma använder en mupp (!) i sin reklam. En mupp som inte pratar, endast utstöter ljud. Det är så töntigt att jag skrattar. Mupparna, förresten. De var väl inne på 1980-talet, eller? Nej, i den affären vill jag inte handla. Tänk om de som jobbar där är lika… muppiga?!
• En kvinna med titeln läkare medverkar i en reklam för ett medel som sägs göra vit tvätt vitare. Kvinnan talar stötvis, säger typ två ord i taget, däremellan en kort paus. Det låter som om hon läser innantill på skyltar som nån som står bakom kameran håller upp. För mig ger detta intrycket av fejk så det stänker om det. Inte får jag nån obetvinglig lust att köpa det där vitgörande medlet, inte.
• Fredagsmys… Det är väl knappast nån som har missat den reklamen, eller? Men varför i helvete visas den på lördagar eller söndagar? Söndagar är värre än lördagar, för då har ju många ångest inför arbetsveckans start. Nä, låt fredag vara fredag. För övrigt, varför är mys alltid kombinerat med ätande av onyttigheter??? 
• Telefonoperatörer… Tja, just nu kör den ena en supertöntig parodi på James Bond. James Bond, vem vet vem han var..? (Det är gamla James Bond man anspelar på.) En annan operatör tycker att det är OK att använda sex-skämt och anspelar på swingers, du vet, såna där som gillar att byta partners med andra par. Det tog 20 gångers tittande innan oskyldiga jag fattade det. (Ja, jag är blåst, jag erkänner.) Däremot har jag ännu inte fattat vad det har med telefonoperatören i fråga att göra…
• Internetleverantören som har Sveriges nöjdaste kunder slår sig för bröstet med reklamfilmer som är idiotiska. Den senaste vet jag inte ens vad den föreställer, en massa gubbar som sprutar ketchup i en macka eller vad? För övrigt är jag nöjd med leverantörens snabba och säkra bredband, men företagets envisa säljare gör att jag överväger att säga upp mitt avtal.
• Elektronikkedjan med sin irriterande VD i huvudrollen i företagets alla reklamfilmer tar väl nästan priset vad gäller bottennapp. Jag vet inte hur många försök som företaget har gjort med filmer av olika slag. Filmerna blir bara mer och mer irriterande och det hjälper inte ens att man, som nu sist, använder en låt från ett gammalt favoritproggband.

Men finns det verkligen inga BRA reklamfilmer där ute? Vet DU nån???

Livet är kort.

Read Full Post »

Åter igen snorkigt bemött

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?

För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn. Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen på ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »

Dialog vid köksbordet

Denna dialog, på ett ungefär, utspelade sig vid ett köksbord nånstans i Himlen i eftermiddags:

Mamma, dunderförkyld: Tonårsdotter, kan inte du jobba åt mig i morgon?

Tonårsdotter: Ja om du håller ett föredrag åt mig i skolan på fredag. Jag ska vara en HR-chef som ska försöka övertyga bolagsstyrelsen om att flytta driften av företaget till Spanien.

Mamma: Ja men det kan jag göra! Jag kan läsa lite innantill om barnarbete och så och sen avslutar jag med att sjunga I love Europe och Eviva España.

Tonårsdotter: (Gör obeskrivlig min, tar sin dator, går in på rummet och stänger dörren.)

Read Full Post »

Möten med människor – på olika sätt

De här senaste dagarna har onekligen gått i en rasande takt! Och ändå känns det som om jag har svårt att få nånting gjort. Ibland känner jag att jag vill prioritera möten med människor, ibland får det gå bort av olika orsaker.

Igår eftermiddag träffade jag L på Tokerian. Vi har som vanligt MASSOR att prata om när vi ses och vi kramas och gillar verkligen varandra. Men som våra liv ser ut nu har vi knappt tid för nåt möte oss emellan. Fast vi TAR oss tid då och då, till omgivningens förtret ibland. Igår var det emellertid min tur att bli återkallade till verkligheten genom att mamma ringde mig på mobilen.

Mamma ringde och återkallade mig till verkligheten.

                                                                                                                                                           Idag har jag varit på ett intressant möte. Det var en anställningsintervju, helt enkelt. Spännande att möta en helt ny arbetsplats med intressanta och för mig nya människor! Besked får jag den här veckan och det är en helt del att tänka igenom för båda parter, tror jag… Det gäller att inte vara rädd för möten med människor…

Rädd för möten med människor tror jag man är på det där stället där man inte förmedlar jobb men där ”företaget” heter nåt i den stilen. Jag fick ju brev i fredags som jag svarade på per e-post samma dag eftersom jag gissade att man inte var på plats. Det var uppenbarligen en korrekt gissning, för svar kom i eftermiddags – per e-post. Det jag kan förvänta mig framöver är inte ett möte utan att en bunt papper skickas hem för påsyn. Ty nu är min handlingsplan inaktuell och en ny ska tas fram. Det är viktigt med papper. Det är VÄLDIGT viktigt med papper. (Fast det är inte så bråttom. Med snigelpost tar det en fyra, fem dar för papperen att komma fram…) Men det jag tror att man glömmer bort på ”företaget” ifråga är att det ärn ÄNNU VIKTIGARE med möten mellan människor. Nu var det jag själv som avbokade mötet sist, i början av året. jag bad att få slippa komma dit eftersom jag blev som ledsen i flera dar efteråt. Idag vet jag inte om jag skulle bli gladare efter ett möte där, men min situation är onekligen en annan och jag är inte längre i en position där jag kan välja. Så länge det bara handlar om papper och planer som ska revideras känner jag mig nöjd. Och min handläggare och jag slipper träffas.

Nya papper att kika på. Gissningsvis tar snigelposten som vanligt fyra, fem dar på sig. Det gäller att inte ha bråttom här i livet.

                                                                                                                                                       Och så ett sista möte. Idag har en försäljare ringt. Tre gånger idag, såg jag på nummerpresentatören. Jag har Nix på min fasta telefon, men eftersom jag är kund hos företaget har man all rätt att ringa. Men då ska det argumenteras igen! Och trots att jag var tydlig med att jag inte kunde ta ställning i en viss konsumentfråga eftersom jag överväger att säga upp detta abonnemang, började personen försöka pracka på mig ett avtal. Om säljaren ÅTMINSTONE INTE hade läst innantill med en röst som lät som om han hade kronisk övre luftrörskatarr… Om h*n åtminstone hade svarat på mina frågor och inte kommit med motfrågor… Om h*n hade varit ett uns LYHÖRD, då kanske vi hade kunnat kommunicera. Till slut fick jag bli otrevlig och säga

jag är inte intresserad så sluta argumentera med mig!

och lägga på luren. Jag kände mig jätteelak, men den här typen av människor gör mig heltokig!

Fästmön är skjutsad till jobbet efter en halvt om halvt misslyckad julklappsshopping på stan idag, vad jag förstod. Nu ska jag ringa mamma och avlägga rapport och därefter blir det skurning av två stycken våtutrymmen. Strykhögen fixade jag medan Anna och jag fikade lite i eftermiddags.

Read Full Post »