Sommar i P1: Magnus Falkehed

Ett inlägg om ett radioprogram.

---

 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)

Jag är så obildad att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista tisdagen på femte

Ett inlägg om min sista arbetsdag på femte våningen.

Lika kvavt idag som igår, men lika lurad blev jag att det inte var kvavt. Synnerligen soldisigt. Jag sitter på toppen idag, den sista gången. Har öppnat ett av de stora, härliga fönstren och störst inte nämnvärt av ljuden utanför. Konstigt! Det är uppenbarligen mest människor som jag är högkänslig för…

Har rensat och plockat en del på detta mitt andra kontor, men det var redan ganska tomt. ML bjöd på biscotti till morgonfikat och vi har pratat om en del praktikaliteter. Bland annat är det osäkert vem som äger min dator på fjärde våningen. Jag hade ju tänkt åka och lämna den till fakulteten i morgon, men nu har det visat sig att institution 1 kanske har köpt loss den. Faktum är att jag skulle föredra att lämna kvar den här i ett skåp. Inte i S:s rum, har vi konstaterat… S är snäll och duktig, men det där med ordning och reda är inte riktigt S:s grej, konstaterade vi…

Jag har för resten noterat vad man ägnar sig åt på institution 1 när jag inte har varit är och haft koll. Läser veckotidningar, minsann…

Avancerad litteratur på institution 1…

Vidare har vi pratat lite om att jag ska intervjua ML för Uppsalanyheter om den stora fritidssysselsättningen, en viss sorts dans. Nu vill h*n tvinga dit mig på ett pass, men se jag har mina gränser… Fota, ja; dansa, nej.

Inte vet jag vad jag ska göra resten av den här dan. Det är ju inte stor idé att börja med nånting och avslutat det mesta har jag gjort. Det är bara ett antal lösa trådar som hänger i luften. ML ska kolla ett par av dem, en under dan, nån nästa vecka.

Jag har fått en massa intresseförfrågningar på skrivuppdrag från Blogvertiser, men nu får man skynda sig att ge mig uppdrag. Efter den 31 juli lär a-kassan gnöla om jag arbetar den minsta timme i månaden…

Fort hit med uppdrag före den sista!

Våra a-kasseregler är nämligen väldigt stelbenta. Så stelbenta att det är en rejäl ekonomisk förlust för mig att fortsätta jobba 20 procent på institution 1. Så då får jag väl inte skriva blogginlägg mot betalning heller? (Men det fick jag förra gången jag var arbetslös. Med en timmes ekonomiskt avdrag på a-kasseersättningen för ett uppdrag jag utförde på en kvart, tjugo minuter.) Nej, man ska sitta här och inget göra och bli deprimerad. Det blir kontentan av de regler som finns idag.

Om du bara kunde föreställa dig, dessutom, hur jag INTE ser fram emot besöket på Arbetsförnedringen på torsdag… Det är bara idiotiskt att tvingas gå dit och skriva in sig, man får ju ingen hjälp där. Under förra svängen fick jag till sist en handläggare som åtminstone försökte hjälpa mig, som visade intresse för mig och som stöttade mig. Dessutom var hon vänlig och empatisk. Och sen har vi ju Ingmari i Sollefteå, också en pärla. Men övriga som jag har träffat på som jobbar inom Arbetsförnedringen ger jag inte mycket för. Självklart kan jag inte generalisera och säga att

alla som jobbar på Arbetsförnedringen är dåliga.

Lika lite som man kan säga att

alla invandrare är våldtäktsmän för att en invandrare har våldtagit en person i min bekantskapskrets.

Men mina erfarenheter säger att majoriteten som jobbar på Arbetsförnedringen kanske borde jobba nån annanstans. Till skillnad från mina erfarenheter av invandrare, som är så gott som enbart positiva. Svenskar, däremot…

Fast DET är underlag för ett separat blogginlägg… Som jag skriver utan betalning.

Livet är kort.

Read Full Post »