Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fleecejacka’

Annandag jul 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 23.30.


Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma under julen och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver och som enbart tycker att jag är knäpp behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.


 

Jag

Tofflan har tagit av sig tomteluvan.

Det är fortfarande jul, annandag jul, men nu har tomteluvan åkt av Tofflan. Det enda som är skönt med julen är att få vara lite ledig och vända på dygnet. Jag tror inte att jag har somnat före klockan 1 sen det blev jul och jag har inte heller vaknat före klockan åtta. Men i natt var en tuff natt. Dels har jag sen en tid väldigt ont i ett ben och den värken blev värre och värre under kvällen. När jag sen skulle sova vara det svårt att hitta en bra ställning. Till sist lyckades jag. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden av att jag hade fått saliv i luftstrupen och höll på att kvävas. Luftrören kämpade och jag hostade i en kvart så att det nu gör ont att andas. Som grädde på moset har mina eksem kommit tillbaka såg jag vid läggdags igår. Det blev till att börja smörja igen. Magen är som den är. Men SEN… tror jag inte att jag har nån mer krämpa för tillfället.

Däremot vaknade jag och skrattade lite åt en mycket uppstressande dröm jag hade fram på morgontimmarna. Jag drömde att jag vaknade och gick ut i köket. Där befann sig både min mamma och min pappa. Den senare har varit död i nio och ett halvt år. Men det var inte det jag reagerade på, utan det faktum att min mamma (!) hade rivit ner allt ytskikt i köket – från tapeter till skåpsluckor och lådfronter. Alla eluttag var blottade och min uppgift blev att på studs koppla in dessa med rätt elektriska trådar bakom kulisserna. Jag protesterade vilt och högljutt, sa att jag definitivt inte kunde, men mamma var påstridig och sa att jag visst kunde och på’t bara. Då gick jag ut på balkongen där jag av nån anledning tappade min ost i sin ostkupa av plast från IKEA ner på grannens altan. Hum… Jaa… hur ska en tolka en sån dröm? Delen med elen kan jag till viss del begripa och tolka om till nåt jag står inför i verkliga livet som jag så gärna vill göra men kanske inte vågar för att jag tror att jag inte klarar av det. Men det där med osten… Det var nog bara en protestyttring av nåt slag.

Falleri fallera falleralla

Boken Falleri fallera falleralla har blivit utvald att bli den första julklapppsboken att läsas.

Nåt jag nu ska göra mitt bästa för att klara av är att försöka läsa ut min bok på gång. Därefter ska jag unna mig att plocka en bok ur min julklappshög, även om andra böcker står på tur i mitt lilla TBR-system. TBR är en förkortning av ”To Be Read” – alltså ungefär ”som ska bli lästa”, i det här sammanhanget. Jag har siktet inställt på… Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen, en bok jag fick av mamma. Varför just den vet jag inte. Det är bara den utvalda.

Det sägs ska vara soligt här idag och kanske tar jag med mig mamma ut på en promenad idag. Men sen blir det nog precis som igår läsning, julmat (sista svängen) och TV. I kväll är det säsongspremiär för Stjärnorna på Slottet i SvT1 och det åtföljs av Downton Abbey julspecial och troligen det allra sista programmet i den serien. Säsongens stjärnor är Stefan Sauk, Amanda Oooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz och jag är mest nyfiken på Claire Wikholm, som inleder serien i kväll, faktiskt, och Marika Lagercrantz, som jag tycker är en utmärkt skådespelare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Matvaror

Ett berg med matvaror kom med hem.

Ett litet ärende med bil blev det först för min del. Medan jag gjorde det fick mamma en stund på sig att fixa till sig. Det var neråt nollan temperaturmässigt. Blåsten har avtagit, men det var ändå en svag och nordlig vind. När jag kom tillbaka tog vi en promenad till Tokerian. Jag var förstås orolig att det skulle gå som förra året. Det gjorde det inte, allt gick bra. Fast efter att ha snurrat runt med en rollator bland pratande och varuplockande personal och kunder blev i alla fall jag slut. Jag måste liksom inte bara ha koll på vad jag ska handla, jag måste ha koll på mig själv OCH på mamma så hon inte traskar iväg och går vilse. Bland annat inhandlades luncher, för nästa vecka ska jag ju jobba igen. Och glödlampor. Här brinner nämligen flitens lampa om nätterna och glödlamporna pajar en efter en. Mamma förla sin plånbok när vi kom hem, men jag hittade den i fickan till min gamla fleecejacka som hänger längst in i hallen.

Jag tror bestämt vi behöver lite kaffe och nåt sött på det här. Läsa en stund, om möjligt. Sen är det dags att plocka fram julmat för sista gången i år. Fiskarna står redo att fyllas. Och på tal om fiskar finns det många såna i havet. Den som förstår vad jag menar förstår. Andra får fundera på saken. Jag står inte och väntar med håven längre.

 Fiskar

Det finns många fiskar i havet, men dessa tre finns hos mig.



Lite kulturell spis smakade bra 
före den lekamliga. Ett par skumtomtar till spionthrillern så gick den snabbare att läsa ut. Sen var det dags för kökstjänst. Idag serverade köket i New Village årets sista julbord. En av hedersplatserna har mormors citroner haft. De används för smörknivar, men ska kanske mer troligt användas för fruktknivar. Men i vår familj gör vi som vi vill.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lilla mamma tog disken och kvällens TV-underhållning var inte dum. Mellan programmen skrapade vi vår vecko-Trisslott och tänk… Vi vann! Tur i spel, otur i kärlek, sägs det. Oavsett, gemensam vinst och kärlek ska delas med nån. Och delad glädje är dubbel glädje.

Trisslott



Och alldeles strax är julen 2015 slut. Jag hoppas att du har haft en god helg och att du har delat den med nån annan än Ensamheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag ser det positiva i regn och mörker.


 

Regnig kväll i sepia

Det regnar varje dag, vilket inte gör fönstren renare.

Det är inte många som gillar ösregn och mörker, men jag gör det faktiskt! Jag får helt enkelt så mycket gjort här hemma när regnet vräker ner utanför och mörkret sänker sig över mig mest hela dan. Idag har jag tvättat och gått ett varv med dammsugaren, till exempel. Och så har jag skött en del administration, sökt ett par jobb som kändes rätt OK. Fästmön är skjutsad till arbetet och i samma veva tog jag med mig några soppåsar till soprummet.

Det enda som inte blir gjort är fönsterputsningen. Det känns så himla trist och tröstlöst att putsa fönster när det ju regnar varje dag. Inte blir fönstren renare av regnet heller. Snart går det nog inte att se ut genom dem – regnet slår ju på åt olika håll varje dag.

Sen blir det si och så med promenader när regnet öser ner. Jag äger ett par vattentäta skor, men det är värre med ytterplagg. Skinnjackan med sin fejkade pälskrage är nog skön att ha på vintern – regn gör den fläckig och flammig. Det blir mest att jag har min gamla fleecejacka, som väl snart är 15 år gammal. Den är fodrad, men under den har jag en luvatröja så att jag kan trä luvan över huvet om det regnar lite för mycket även för mig. Dessvärre luktar det lite blöt hund om mig när fleecejackan blir blöt… Anna har inte några vattentäta skor alls och en täckjacka som i och för sig är varm, men blir väldigt tung och blöt när det regnar. Därför stannar vi mestadels inomhus i det här vädret. Under den gångna helgen har vi mest sett film och glott på TV, läst och spelat Wordfeud. Och sovit. Anna hade sömn att ta igen.

Den här veckan måste jag ta mig in till stan för ett par ärenden endera dan. Förhoppningsvis kan jag få till en lunch i samma veva med en av stans duktigaste journalister – tillika författare. Bland mina stadsärenden står att göra ett besök hos Pensionsmyndigheten som har ett litet kontor i centrum. Inte för att jag tänker gå i pension, utan snarare för att jag behöver hjälp att orientera mig lite. Jag inser att jag vet skrämmande lite om ämnet pension, nämligen.

ringar

Förlovade i sex år snart.

På fredag förmiddag bär det av på äventyr till Stockholm igen. Eftersom fredag är Annas enda lediga dag den här veckan passar hon på att följa med. Medan jag gör min grej, gör hon annat. Och så strålar vi samman för en middag framåt kvällningen, kanske. På lördag firar vi nämligen sexårig förlovningsdag, men eftersom Anna jobbar både eftermiddag och kväll då, blir det inte mycket till firande den aktuella dagen. Och på söndag är det visst Fars dag, vilket kan innebär att vi gör en utflykt till landsbygden för att gratta farbror Bosse (Annas pappa).

Men nu ska jag försöka ringa och boka julbord till Anna och mig i december. Det gäller att vara ute i god tid…

Vad har du för dig den här veckan? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lösande inlägg.


Tänk att jag tog mig
till jobbet idag utan större incidenter! Det var väldigt halt även på E4:an, men de flesta – notera de flesta! – sänkte sina hastigheter och höll avstånd. Väl framme på jobbet var det som vanligt akuta situationer som uppstått. Jag lyckades hantera samtliga så att till och med jag blev nöjd. Det vill inte säga lite. Fast det roligaste av allt var att jag fick en kram av en annan inblandad person. Ovanligt att få av nån på jobbet, men jag blev glad över att tacksamheten var så stor över mina lösningar.

Efter diverse turer bland diverse ärenden hamnade jag hos E. Vi kom på att vi inte bara är grannar utan att vi tillsammans med Y kan tänka oss att träffas för prat även efter arbetstid. Roligt! Sen pratade vi jobb och diskuterade olika lösningar på hur man på ett bra sätt får ut information som människor kan ha nytta av. Ingenting annat än att jag gjorde mitt jobb, alltså.

Husmodell

Husmodell som jag hittade på en list på E:s kontor. Den påminner lite grann om husen i mitt grannskap.

 

Fleecejacka

Min fleecejacka har fått en ny och rejäl dragkedja.

Ytterligare ett par akuta göromål och några planerade blev det innan det var dags för lunch. Dagen till ära skulle jag ju hämta min älskade fleecejacka hos skräddaren. Jag har fått en ny och rejäl dragkedja, så nu ska väl jackan säkert hålla i tio år till. Den är så älskad, underbar att ha på promenader höst och vår, framför allt, men funkar även vintertid ner till tio minusgrader.

Idag skulle en man och jag träffas för att redovisa våra tankar under helgen. Vi har visserligen träffats, men något tankeutbyte blev det inte. Inte fram till lunch i alla fall. Jag hoppas emellertid att han har sett ett och annat idag som kan vara av avgörande betydelse, fast det är jag inte så säker på att han har gjort.

Den återvändande vintern var inte rolig att möta för nån idag, tror jag. Vad jag förstår ska eländet hålla i sig. Jag hoppas att Prinskorven får tag i sina vinterstövlar, för här snöar det tyvärr igen. Själv hoppas jag på att komma precis lika helskinnad hem som till jobbet.

Det löser sig nog, sa han som sket i vasken!

Typ…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jublande inlägg. (Ja, lite självironiskt också.)

 

Trasig dragkedja

Trasig dragkedja.

Faktum är att jag fixade att komma ihåg att ta med mig min dragkedjestrasiga, älskade och skitfula svarta fleecejacka till jobbet. Och ännu mer, jag kom ihåg att gå till skräddaren med den på lunchen. Skrädderskan och jag enades om att dragkedjan inte skulle lagas utan bytas. Det kostar mig 300 spänn, vilket troligen är vad jackan kostade när jag fick den för tio år sen. Men det skiter jag i – jag älskar den och nu ska den bli lagad och användbar igen. Jag kan ha den vintertid, ända ner till minus tio grader. Fast skönast är den höst och vår när man vill vistas utomhus i oömma kläder, typ.

Ännu gladare blev jag när jag löste problemet med det lilla bildspelet som inte ville visas på storskärmen i entrén. Till den saken hör att jag hatar PowerPoint och inte riktigt har lärt mig det. Men så satt jag vid min lilla dator och fipplade lite och plötsligt fick jag till det.

Efter det hade jag ett besök som jag hjälpte till belåtenhet. Människor är väldigt trevliga – när de är  belåtna. Tyvärr dök det upp en bugg i systemet som jag blev varse om via en annan person. En bugg jag inte kan lösa. Att man aldrig får vara riktigt nöjd…

Sen igår kväll har jag försökt lösa problemet med att jag inte längre kan tanka över bilder från min systemuppdaterade iPhone till min gamla dator hemma. Tyvärr går det inte att lösa. Ska jag ha bilder till bloggen funkar det genom att jag skickar upp fotona till WordPress via iPhonen. Men om jag vill jobba med de högupplösta bilderna och dessutom spara dessa – det händer ju ibland att jag tar bilder jag är nöjd med – då sätter gamla XP stopp för det. På Windows 7 funkar det hur bra som helst. Det känns lite bajsigt, men det enda jag kan göra nu är att försöka få tag i en mindre dator med Windows 7 på så att jag kan tanka över bilder dit, i princip. Sen planerar jag givetvis att inhandla en sprajtans ny dator vad det lider. Problemet är att hitta tiden till såna inköp.

Vad gäller min fråga från häromdan, den som skulle förändra min tillvaro från och tisdag nästa vecka, har ännu inte blivit besvarad på grund av att somliga lyser med sin frånvaro. To be continued, alltså… Frågan är hur länge.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om min önskelista.


Så här i juletider
får man önska. Önska är gratis, kostar ingenting. Drömma är också kostnadsfritt.

Överst på min önskelista står en ny dator. Jag äger en stationär och två bärbara och alla tre är pensionsmässiga.

En ny skrivbordsstol så att jag kan sitta bra vid datorn vore fint. Den jag har nu är väldigt silvertejpad och jag fastnar i tejpen.

Inte behöver jag nån ny bil heller, men det klart att om nån kom och kastade en ny bil efter mig, så…

Till en ny bil skulle jag vilja ha Agnetha Fältskogs senaste album. Det skulle jag köra så fint, så fint till.

A

A… Agnetha Fältskogs nya album…


En ny morgonrock
skulle jag vilja ha! En i riktig frotté, inte nån trams-fleece. Den jag använder mest just nu är mörkblå och trådsliten med hål lite här och var. Jag har en nyare, men den brukar mamma använda när hon är här. Jag vill ha en egen, en som bara är min!..

För ganska länge sen pajade dragkedjan i min necessär. En ny sån finns helt klart på önskelistan. En där saker och ting inte ramlar omkring i.

På tal om dragkedjor… Den i min fodrade fleecejacka är trasig. Skulle behöva en ny. Dragkedja, alltså.

En bokhylla till vore inte dumt! Jag kör på Billys rödbruna, tror jag färgen hette. Vinröd, skulle jag säga. Men tyvärr görs den inte längre.

Alla böcker på min inköpslista vore inte dumma att få lägga i min att-läsa-hög!

Saker, saker, saker… Ärligt talat har jag det bästa som finns just nu: hälsan. Jag är frisk, mår bra, jobbar och får en inkomst. Men så klart, ett fast jobb vore det allra bästa, om jag nu får önska lite till. Och att Arbetsförmedlingen svarar på nåt av de tre mejl jag har skickat, det första för över en vecka sen. Läser de inte sina mejl där, eller?

Kärlek finns i mitt liv. Om jag finge önska nåt mer kring det vore det mer tid. Kanske en jul i en stuga i skogen. Nån gång. Bara vi två… (Ja, jag är självisk.)

Hjärta sv v

Hjärtat mitt. Fast Annas, dårå.


Lång lista…
Men att önska kostar ingenting. Inte nåt. Och faktum är att jag just nu har det rätt gott och egentligen inte behöver nånting – mer än ett fast jobb, dårå.

Vad står på din önskelista??? Skriv och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den första advent.


Faktum är att jag inte trodde
att jag skulle sitta här den här dagen. Jag trodde att det skulle ta slut innan dess, livet. Jag trodde fel. Dagen till ära har jag köpt mig en ny jacka i stället för den trasiga, utslitna, trettonåriga fleecejackan jag går omkring i. Och i stället för den tunna jackan, som jag har fått, som är snygg, som jag har till jobbet och som är alldeles för tunn när det blåser så kyliga vindar som det gör. Dunjackan finns, men den får bo i garderoben tills vidare. Det kommer ju kallare dagar och jag kan inte ha den nu, då fryser jag sen. Jag är glad att jag har en dunjacka till ”sen”.

Men idag… Idag har jag unnat mig nånting jag inte har unnat mig sen 1980-talet: jag har köpt mig en skinnjacka. En varmfodrad skinnjacka med fuskpälskrage. Och jag fryser inte! Äntligen! Ändå känner jag dåligt samvete. För att jag äger fyra jackor nu, som nån påtalade för mig. (Även om en av de fyra är trasig och egentligen utsliten.) Det finns människor som inte har en enda jacka. Jag har svårt att glädja mig mitt i… glädjen över mitt nya klädesplagg. Jag köper ju liksom aldrig kläder till mig själv.

Vi firar den första advent idag. Fästmön och jag har skenat Stormarknaden runt efter saker och ting. Det gick inte att få tag i allt som var tänkt. Men en födelsedagspresent är fixad liksom tre julklappar till mamma. Och en till Prinskorven. Mitt armbandsur var emellertid inte fixat, trots att jag egentligen skulle ha fått hämtat det igår. Det senaste budet är att de ringer i början av nästa vecka. För det kanske inte går att laga som tänkt. Och frågan är hur mycket jag vill kosta på klockan som har varit trasig av och till sen jag köpte den. Dyrt. När pappa hade gått bort. Det svider.

Fötterna är ännu ondare idag. Men nu har vi myst bland stjärnor och stakar. Det är stjärnor och stakar i alla rum här i mitt hem, utom i badrummet och på toa.

Första adventsljuset

Det första adventsljuset tände jag i morse, i mormors och morfar adventsljusstake, den brandfarliga med mossa.


Jag klättrade och klängde lite
här på förmiddagen efter att jag hade knåpat ihop den sista aktivitetsrapporten till Arbetsförmedlingen på ett tag.

Stake i köket

En av två stakar i köksfönstren.


Den gigantiska stjärnan
i köket fick jag ihop och upp på plats utan att svära alltför mycket.

Stjärna i köket

Den gigantiska stjärnan i köket är uppe.


I gästrummet
har jag ställt en liten stake med tryckknapp, så att mamma ska ha lätt att tända och släcka.

Stake i gästrummet

En stake med tryckknapp.


I arbetsrummet
lyser den vita stjärnan i fönstret.

Vit stjärna arbetsrum

Den vita stjärnan i arbetsrummet.


I vardagsrummet
hänger de två mässingsstjärnorna, varav den ena är lika gammal som jag – det vill säga antik, snart.

Mässingsstjärna

En av mässingsstjärnorna är lika antik som jag.


I sovrummet,
som går i vitt och blått, har jag förstås en blå stake.

Stake i sovrummet

En blå stake i mitt blåa sovrum.


Nu i kväll
tände vi hästastaken. Jaa, jag har en sån också, en stake i trä som jag har fått av en gammal vän.

Hästastaken med ett tänt ljus

Min hästastake.


Mamma fick ett telefonsamtal
efter maten, mitt hår en tvätt och jag och Anna lite adventsfika till gårdagens inspelade Downton Abbey.

 Lussekatt och gingerbreadkaka med stjärnor på.

Adventsfika!


Nu en stunds samvaro
framför Tragedi på en lantkyrkogård, den sjätte Maria Langfilmen…

Jag hoppas att din första advent har varit lika fin som min, trots det dåliga samvetet för jackan…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.


Idag betalade jag 65 kronor plus bensin
för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.


Jag skulle en trappa upp
 för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.


En av dem
som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »