Ett inlägg i vilket Tofflan återigen klagar sin nörd. Jag menar nöd.
I skrivande stund går klockan mot 22. Det har varit fullt ös hela dan, verkligen. Även på lunchen, när jag hamnade i en synnerligen intressant diskussion om öppenhet och intern kommunikation. Fler såna diskussionämnen!
Fler diskussioner om intern kommunikation efterlyses!
Flaxade iväg på ett spännande möte efter jobbet. Jag ska få skriva. Jag ska få skriva hur mycket eller hur lite (nåja…) som helst inom vissa områden/ämnen. Det var det vi diskuterade idag. För du vet, jag kan inte leva utan att skriva och att göra det på ett annat ställe än min blogg och i tjänsten känns lite som en ära. Att ha blivit tillfrågad. Att få chansen. Just nu är det tyvärr fullt upp och jag vet inte hur mycket jag skulle kunna bidra de närmaste dagarna. Men det kommer. Därför att jag vill. Jag vet.
Jag kan inte leva utan att få skriva.
Tyvärr förstår inte alla i min familj det (läs: mamma). Det sårar mig. Ibland gör man saker för att man vill, för att man kan. Det gäller att fylla livet med såna bra saker, inte negativa, som man kan älta varenda gång vi telefonerar. När jag försöker visa på lösningar för mammas negativa saker/problem får jag höra att jag skriker åt henne. Det var extra intressant att höra idag, eftersom jag särskilt la mig vinn om att sänka rösten.
Mammas största problem just nu är att det inte är planterat på graven till Mors dag. Men jag anser inte att det är skäligt att jag åker 2 x 30 mil och gör det. Jag orkar inte, jag är väldigt trött just nu. I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. För när jag kom hem från mötet, cirka två timmar efter min arbetsdag var slut, var det dags för invändig rengöring av *Clark Kent. Och så var jag bara tvungen att tvätta – såväl strumpor som tischor började ta slut.
(Så trött idag är jag att det har tagit sig fysiska uttryck och inte bara i illamående och trötthet. Jag har haft lite synbortfall på höger öga och jag har ett tryck över bröstet som går ut i vänster arm. Jag vet. Jag borde vara försiktig och slå av på takten, minska kraven. I stället höjer jag allt, även min personliga toleransnivå.)
Jag föreslog mamma att vi ska ta årsskötsel på graven, men det har hon inte råd med, sa hon. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden, naturligtvis, och undrade vad det kostade. Det visste hon inte. Intressant då att hon vet att hon inte har råd. Jag blev… ännu lite tröttare…
Telefoni i kväll = tre samtal.
Det blev lite telefonerande med Fästmön också. Hon har ”bortamatch” i natt, kan man säga, men återvänder till New Village i morgon kväll. Vi kommer nog hem ungefär samtidigt, för efter jobbet i morgon väntar tankning och biltvätt inklusive allmän puts. Bilen ska ju besiktigas på torsdag!
Det är så skönt med Anna, för hon kan säga vad hon tycker ärligt när jag frågar henne. I kväll frågade jag henne bland annat om jag borde göra mer för mamma, men hon tycker att jag gör vad jag kan. Och som hon sa, det var ju inte länge sen mamma var här – i påskas. Även jag, gärna i sällskap med Anna, skulle behöva åka bort på nåt kul/annorlunda.
Klockan var över 21 när jag äntligen, efter att ha kollat per sms om det var OK, kunde ringa dagens födelsedagsbarn. ”Barnet”, som är min Storasister, hade gått och lagt sig för att läsa. Och vet du… det är precis vad jag ska göra alldeles strax också! Jag hoppas att du har haft en bra dag och att du inte är lika trött som jag i denna stund utan mer lagom slak.
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 