Det här med jobb igen, dårå…

De flesta av oss vill nog jobba om vi är tillräckligt friska för att göra det. Eller? För att få alla arbetssökande och före detta långtidssjukskrivna som inte har jobb ut i arbete igen försöker man finna lösningar. En del saker är rena tramserierna, tycker jag och tänker på lekstugor och annat som försiggår. Ska det vara så svårt att komma på vettiga saker att göra för den som behöver ett jobb?

En satsning som hittills inte har gått så bra är den på kulturarvslyftet. Tanken var att den skulle ge 1 200 människor som var utförsäkrade efter långtidssjuksrivningar jobb. Hittills deltar 57 personer. Vad var det som gick snett? kan man ju fundera och spekulera över. För tanken är att projektet till och med ska ge 4 400 jobb – de 1 200 nya jobben skulle skapas i år. Ett år som går mot sitt slut, får man väl ändå lov att säga så här i nionde månaden av tolv.

Tanken med just kulturarvslyftet var att museer och bibliotek skulle anställa människor för att digitalisera sina samlingar. Arbetsförmedlingen och Riksantikvarieämbetet har turnerat runt och försökt puffa för projektet, men arbetsgivarna är inte intresserade. Skälen kan vara flera:

1. de har inte tid – eller lust – att handleda nån som kanske har nedsatt arbetsförmåga
2. de avskräcks av byråkratin eftersom det är två myndigheter som är inblandade
3. de måste betala en del av de arbetandes lön själva

Nästa arbetsgivare på tur att försöka övertalas är kommunerna och kyrkostiften. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inser att det har varit problematiskt och skyller på (?) att det är svårt att nå fram med information till tänkbara arbetsgivare. Man kan ju bara undra om där finns några långtidsarbetslösa kommunikatörer/informatörer som har fått anställning inom projektet med syfte att marknadsföra det..? Det kanske hade varit en bra idé, annars, menar jag…

Där jag jobbar finns ett tre institutioner och så en liten vidhängande institution som tillhör oss organisatoriskt, men sitter utspritt av olika skäl. För hela stora organisationen, där dessa fyra institutioner är en liten del av verksamheten, finns visserligen en kommunikationsavdelning, men denna jobbar med övergripande frågor och insatser. Jag jobbar totalt heltid på två institutioner som tillhör samma kluster. Idag skulle jag lätt kunna sysselsätta en fyra, fem personer inom området kommunikation med diverse arbetsuppgifter. Lätt. Inga problem. Men det finns det ju varken möjligheter eller pengar till. Att det sen finns meningsfulla uppgifter att utföra här är en annan sak. Organisationen måste hålla igen på sina utgifter, kanske till och med dra ner inom en snar framtid.

Det jag vill säga är att det finns vettiga saker att göra – här och var i samhället. Meningsfulla arbetsuppgifter. Saker som skulle behöva utföras. Inte tramsuppgifter som att måla om nya stolar eller koka kaffe åt ett gäng handläggare. Men när ska detta upptäckas? När alltför många som är i arbete trillar av pinn för att de har gått på knäna alltför länge på grund av hög arbetsbelastning? Det jag skulle önska är att regeringen och Arbetsförmedlingen

• såg sig lite vidare omkring. Det finns många stora organisationer där det behövs folk av olika sorter och med olika bakgrunder och kompetenser
• minskade ner på byråkratin kring ”nyskapade” jobb
• testade prova-på-jobbare för tre månader, det vill säga staten betalar lönen under tre månader. Ska jobbet fortsätta ska arbetsgivaren betala lön
• och så, förstås, anställer ett gäng kommunikatörer som kan hjälpa till att marknadsföra den här jobbsatsningen…

Bara några tankar. Take ’em or leave ’em!

Livet är kort.