Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta på sig andras sorger’

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.


Livet är kort.

Read Full Post »