Gården

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag plöjer vidare i högen med julklappsböcker. Vännen FEM hade lyckats få tag i Tom Rob Smiths bok Gården, en bok jag letat efter länge. Jag hade tidigare läst författarens debut, Barn 44, och nästan blivit avskräckt från vidare läsning. Men nånting sa mig att Gården var annorlunda… Tack snälla FEM!!!

Det lilla förlaget Stimpla Publishing har gett ut Gården på svenska och klassar den som en psykologisk dramathriller. Jag vill ju heller kalla böcker för typ deckare eller skräckromaner, men i det här fallet viker jag mig. Boken handlar om Daniel som bor i London med sin kille Mark. Daniel har dolt förhållandet med Mark för föräldrarna. Dessa har lämnat London och köpt en gård i mammans hemland Sverige. En dag ringer Daniels pappa och berättar att mamman är sjuk – hon har fått en psykos och är intagen på sjukhus. Daniel bestämmer sig för att åka till Sverige, men så dyker mamman upp. Hon gömmer sig i Daniels och Marks hem och berättar en underlig historia. Bland annat hävdar hon att allt Daniels pappa har sagt är lögner…

Det här är en bok som är både obehaglig och fantastisk. Författaren är en underbar berättare, trots att han är lite svag på att beskriva karaktärer. Kanske han och Mats Strandberg skulle skriva nåt ihop..? Skämt åsido, det är en riktigt spännande roman med många bottnar i såväl verkligheten som i sagovärlden bland trollen. Jag kan inte lista ut slutet i förväg och det är ett synnerligen gott betyg.

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Toa, topz och tonåring

Ett inlägg i vilket de tre ledorden i rubriken börjar på t. En allitteration, alltså.

---

 

Jaha. Nu undrar du säkert hur jag ska få till det här inlägget med tanke på rubriken. Jaa… jag tycker att det är jättesvårt att sätta rubriker som är bra och som lockar till vidare läsning. Ibland kommer rubriken till mig direkt, för att andra gånger verkligen gömma sig för mig och dyka upp i form av en trist överskrift när allt annat är färdigskrivet sen länge. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid dett. Let’s move on och kolla vad det är jag är ute efter! Först en liten linje för pauserandets skull…

Regnbågslinje, passande nog!

 

Till att börja med handlar mitt inlägg om vanor och rutiner. Har DU såna??? Det har jag. Det måste jag ha på vardagarna för att min tillvaro inte ska rämna. Jag har ganska strikta rutiner, men mina vardagar börjar alltid på samma sätt: jag vaknar vanligen mellan halv sju och sju, jag går på toa och jag topzar (ja, jag tycker att det är snyggt att stava ordet med z!) öronen.

Det där med att topza öronen har jag gjort ett tag, men det tog sin lilla tid. Då och då läser jag i media om vad man ska och inte ska göra. Vid ett läkarbesök som barn sa min generade pappa när doktorn skulle titta in i mina öron, att min öronhygien nog var lite eftersatt. Gissa vad doktorn svarade? Han sa att man INTE ska tvätta öronen för det är inte bra! Så jag fortsatte att inte tvätta öronen, men sen jag blev vuxlig och anlade en korthårig frilla kände jag mig nödd och tvungen att topza öronen varje morgon. Det ser ju verkligen inte trevligt ut med öronvax och annat gojs i öronen. Och det syns ju rätt mycket mer när man har kort hår.

Jag topzar tangentbord också. Här är det mitt gamla tangentbord som får en genomgång.

Häromdan läste jag i nån Expressenbilaga på nätet att man aldrig ska använda topz. Gulp! Varför då då? Jo, vax är bra för öronen för det håller skräp och bakterier borta samtidigt som det gör hörselgångarna och trumhinnorna rena och mjuka. Dessutom gör kroppen sig av med öronvax på egen hand – varje gång du pratar, skrattar och tuggar kryper överflödigt vax ut. Uuuuääääääck, så läbbigt det låter! Det tredje skälet har jag lättare att köpa: med topz kan man i stället råka trycka tillbaka bakterierna in i örat så att det kan bli infektioner.

Ett trasigt öra, vad nu det har med texten att göra..?

Hur ska man hantera vaxet då? Det ser ju verkligen äckligt ut med vaxiga öron! Jo, det finns öronvaxlösande medel som mjukar upp vaxet (receptfritt på apoteket). Eller så kan man skölja ur öronen med ljummet vatten när man duschar. Fast har man mycket besvär får man gå till doktorn. Nja, det där med vatten i öronen tror jag inte på. OK, det hamnar ju lite i öronen när man duschar, men jag skulle aldrig ”vattna” öronen medvetet. Nej, jag fortsätter med mitt topzande. Det kliar faktiskt rätt bra i öronen på morgnarna och då är topz kanon! Men naturligtvis kör jag bara runt i ytterörat, jag trycker verkligen inte in topzen!

Här är vår tonåring inte så gammal, typ sex år… Redan då var bokstäver viktiga i hans liv.

Så. Det var toa och topz. Nu till dagens höjdpunkt: tonåringen. Idag blir nämligen Fästmön tonårsmamma igen – vår minsting fyller 13 bast!!! Det är inte klokt så gamla barnen blir, det är bara vi vuxna som aldrig blir äldre. (Nåja…) Jag har känt Elias sen han var fem år. Då var han en intensiv och kvick liten rackare som älskade Fem myror är fler än fyra elefanter (helst i litterär form) OCH att plocka med storebrorsans pokerspel. Idag är han en lugn och eftertänksam kille. Duktig i skolan och en bra kamrat, sägs det. Vår tonåring… (ja, jag är ju bara bonusmorsa, men han är lite min ändå). I eftermiddag är jag därför och firar den här killen.

I övrigt har jag följt sedvanliga rutiner och vanor den här dan. Men jag har också ringt Ryds och bokat tid för att få stenskottet lagat. På tisdag eftermiddag ska jag dit och jag kan vänta under tiden det lagas (det tar mellan 20 och 30 minuter). Håll nu en tumme för att rutan inte har spruckit helt när jag kommer ut i garaget!

Ha en bra fredag! Jag hoppas att du har nåt att se fram emot den här helgen. Det har jag och det är jag tacksam för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Viljar

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Viljar överlevde en massaker. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Äntligen var det säsongspremiär för När livet vänder i kväll! I den här tredje säsongen får vi möta åtta människor vars liv har vänt. Jag slog ner rumpan i bästefåtöljen, min trygghet här i världen, för att lyssna till Anja Kontors samtal med Viljar om det han var med om 2011 på Utøya.

Nästan 70 unga människor fick sätta livet till den där dan på Utøya. Plötsligt dök en galning upp. En galning som bara sköt. Viljar, då 17 år, träffades av fem skott, ett av skotten lämnade hela högra sidan av hans skalle öppen. I kväll berättade han för första gången offentligt om händelserna (förutom vid rättegången).

Jag är beredd på att det ska bli en tuff halvtimme. Men Viljar är så ljus och livsbejakande, trots att han berättar att det kändes som om han var med i en skräckfilm. Det som höll honom vid liv var viljan att skydda sin lillebror. Hur lyckas man med det på en ö som är så liten att det inte finns nånstans att gömma sig?

Man blir så rädd att man inte längre är rädd

säger Viljar nånstans i början av programmet. Sen, när han är skjuten och till sist faller, känner han efter på sina skador. Högra sidan av hans skalle är bortskjuten och han tar på sin hjärna. När han så småningom hittas får han en lapp på sig med ordet

DÖD

på. Det är nämligen vad alla tror att han är. Men Viljar lever och tas till sjukhus. Den sjätte dagen slåss han mot döden. Och på sin 18-årsdag vaknar han.

Det är den bästa födelsedagen jag har haft!

säger han.

Det var en mycket stark inledning av säsongens När livet vänder. Otroligt gripande samtal, snyggt filmat och så underbara Sarah Dawn Finer* med Kärleksvisan i slutet. Det kan inte bli bättre TV än så här.

*Förra våren sa jag att det fanns tre drömintervjuer jag ville göra: Sarah Dawn Finer, Annika Östberg och Anja Kontor. Den sistnämnda hade jag förmånen att få intervjua då, de andra två står kvar på min drömlista! 

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det dags för Arne Dahl igen på SvT 1. Ja inte pseudonymen själv utan första delen av två av en kriminalserie som bygger på Arne Dahls böcker om A-gruppen, Arne Dahl: En midsommarnattsdröm.

Arne Dahls A-grupp i SvT:s tappning.

Det första fallet (det blir flera i vår) handlar om polska kvinnor som hittas mördade. Kvinnorna har gömt sig i Sverige på grund av att de är nyckelvittnen i en rättegång mot polsk maffia. Men två av totalt fem kvinnor saknas fortfarande och kan vara vid liv. A-gruppen får i uppdrag att hitta såväl mördare som de försvunna kvinnorna.

Det börjar spännande och bra. Jag gillar till och med vinjetten. Fast ganska snart faller det rätt platt – på skådespelarinsatserna. De flesta är stela. Porträtten känns… oinspirerade och jag vet inte vad. Vera Vitali utgör tack och lov ett undantag. Det kunde ha blivit så bra. Jag vill inte bara se hemska mord och överfall, jag vill se lite karaktärer. Efter 20 minuter tycker jag bara att alla pratar östgötska.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommande TV-spänning: En midsommarnattsdröm och Jordskott

Ett inlägg om två nya TV-serier.

---

 

Det har blivit gott om spänning på TV och sånt gillar jag. Nu när Deckarna och Mordet snart avslutas tar nya serier vid. Och det är SvT1 som visar de två nästkommande: Arne Dahl: En midsommarnattsdröm samt Jordskott.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm låter ju snällt och gulligt och väldigt Shakespeare. I själva verket handlar det om mord på polska kvinnor som gömmer sig i Sverige. Offren är viktiga vittnen i en rättegång mot polsk maffia. När tre av vittnena hittas mördade hoppas polisen på att de två som saknas fortfarande lever. Fallet hamnar hos den nya A-gruppen. Tyvärr ser jag att Starke Samuelsson fortfarande ska vara med och skådespela med bredaste östgötskan. Bara för att man är känd för att man är väldigt stark behöver man inte automatiskt bli skådespelare också, tycker jag. Två avsnitt av Midsommarnattsdrömmen blir det i alla fall och det första visas nu på söndag, den 15 februari, klockan 21 i SvT1.

Arne Dahls A-grupp är i farten igen från och med söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Även i Jordskott använder man kändisar som inte är skådespelare. Här är det Yohio som gör sin debut. Om vi bortser från detta – och mina förutfattade meningar – handlar Jordskott om försvunna barn. Först försvinner polisen Eva Thörnblads dotter. Man tror att flickan har drunknat, men nån kropp hittas inte. Flera år senare försvinner ett nytt barn. Eva reser tillbaka hem, officiellt för att ta hand om ett arv. Men naturligtvis vill hon se om barnens försvinnande hänger ihop på nåt sätt. Starka och okända krafter och en historia hämtad från den svenska urskogen utlovas. Premiäravsnittet visas måndagen den 16 februari klockan 21 i SvT. Därefter följer ytterligare nio avsnitt.

Tre poliser i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Pelle Hallert)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalker

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

PS Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I farans riktning

Ett inlägg om en bok.

Jag gillar Viveca Stens Sandhamns-mord. Men samtidigt är jag lite rädd att ön ska bli som Gotland och avfolkas på grund av alla mord. Fast i I farans riktning är det mest fastlänningar som trillar dit.

En ruskig bladvändare.

Det är jul. Alla hoppas väl på en lugn sådan, vanligen med familjen. Men journalisten Jeanette Thiels far ut till Sandhamn för att bo på hotellet där och fira på egen hand. Eller kanske gömma sig? Hon mår inte så bra och när hon försöker ta sig till julbordet kommer hon aldrig fram. Liket hittas på annandagen och polisen Thomas får rycka in. Fallet tycks ha anknytning till en främlingsfientlig rörelse. Vännen Nora är delvis behjälplig, men brottas med egna, privata problem. Ett litet HBTQ-temat finns också inrymt i boken.

Det här är en riktig bladvändare! Jag vill ogärna lägga den ifrån mig och avbryta läsningen. Tack och lov innehåller den inte så mycket annat, trots allt, som jag tycker är ointressant. Sånt som bihistorier om Nora och liknande. En del finns där, men det är mordhistorien som är i fokus. Riktigt bra!

Det blir högsta Toffelbetyg! Och ja! Jag ska besöka Sandhamn! Det kommer på min lista över saker jag ska göra innan jag dör.

Livet är kort.

Read Full Post »

En mulen dag blir kulig utflykt

Ett inlägg om dagens utflykt.

Dagen är mulen. Icke desto mindre kvav och varm. Det måste bli oväder idag, det bara måste! Frågan är därför om jag ska kånka omkring på en tröja i min rygga eller inte. Jag ska ju ut på utflykt idag.

Ska jag slänga i en tröja eller inte?

Om det kommer ett skyfall och jag är utomhus lär jag bli soaking wet. Några vettiga regnkläder har jag inte, bara svettiga. Så i såna fall får jag knöla ner en hoodie som skyddar min fina frisyr – ett minne blott sen måndag kväll, kan jag meddela. Nu är jag mig lik igen! Vaknade med nån sorts blandning av tuppkam och tantfrisyr. Inte så snyggt…

VILKA I-LANDSPROBLEM!!!

En del blev tanter redan tio år före födseln…

Jag ska åka ensam på min utflykt och målet är Stockholm. Det krävs energi för att klara ensamresande, men jag känner mig stark idag, så det ska nog gå bra. I centrum ska jag träffa en annan Anna än den ordinarie. Jag vill nämligen höra lite om hur det är att jobba som konsult för ett företag i min bransch (kommunikationsbranschen). Och sen är det ju förstås bara kul att träffa en ny människa som jag har haft kontakt med ett tag via Twitter. Vi träffades tack vare de där webinarerna som Havspappan anordnar. Webinarer som jag hoppas kunna delta i under hösten, trots att jag inte har nåt jobb. Men idag ska vi inte webinara utan prata och luncha.

Naturligtvis har jag gjort en tidsplan, det vill säga bestämt vilken buss jag ska ta och vilket tåg det blir. Måste hinna köpa biljett innan jag kliver ombord. Jag har tagit gott om tid på mig, alarmet gick igång klockan sju. Sov lite rackigt i natt, måste vara värmen… Min bok på gång följer med, alltid bra att gömma sig bakom.

Så nu är det bara att sätta fart med morgonbestyren! Du lär inte höra från mig förrän till kvällen. Om jag nu inte möter nåt spöke i Stockholm…

Skriv gärna några rader om vad du har för dig! Alltid kul att läsa!!

Livet är kort.

Read Full Post »

En seger… eller i alla fall nånting avklarat

Ett inlägg om dagens utflykt.

Idag är det min första arbetslösa dag. Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Gul nummer 22 var jag.

Jag fattade aldrig riktigt systemet, men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Kuvertet till a-kassan.

Hela utflykten tog nästan två och en halv timme. Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…

Livet är kort.

Read Full Post »