Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘släppa taget’

Ett inlägg om en bok.


Det är några år sen nu
jag började läsa Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag tycker den här deckarserien är bra, för de fall som ingår i böckerna känns trovärdiga. För ett tag sen fick jag tag i den sjätte och senaste boken i serien, Hennes iskalla ögon. Jag betalade bara 90 kronor för ett fint inbundet exemplar, högst läst en gång före mig, på antikvariat Alfa i Stockholm.

Hennes iskalla ögon

Den sjätte och senaste delen i Hammarbyserien.


Flera av de tidigare böckerna
har handlat om barn som på ett, eller oftast flera, sätt far illa. I den här boken är det framför allt kvinnor som har det svårt. Det är vinter i Stockholm. En fredag försvinner två kvinnor. Försvinnandena tycks inte ha nåt samband – kvinnorna känner inte varandra. Så småningom hittar polisen en död kropp. Under tiden har ytterligare en kvinna försvunnit. Är det en av de försvunna kvinnornas likdelar som hittas?

Samtidigt får vi följa de utredande polisernas privatliv. En av dem har ett ex som inte tycks vilja släppa taget, en annan har problem med barnbarnet som uppenbarligen far illa när det är hos sin pappa.

Jag gillar den här serien, som sagt, och mest för att fallen känns trovärdiga och realistiska. Det är otäcka händelser som utspelar sig, men det känns som om dessa fall skulle kunna vara autentiska. Författaren blundar inte för det fula i tillvaron. Däremot känns just denna den sjätte boken lite seg bitvis. Det händer inte så mycket trots att tre kvinnor är försvunna.

Toffelbetyget blir emellertid högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagskvällen och dagen idag.


Det blir inte alltid
som man har tänkt sig eller tror. Inte kändes det särskilt roligt att skiljas från Fästmön vid centralen igår eftermiddag. Men hon skulle ju hem till barnen och jag hem till mitt. Bara det att saker och ting kan ändra sig i en handvändning och en timme senare plingade hon på hemma i New Village. Folk som såg oss här, först mig med resväska, sen Anna 60 minuter efteråt med resväska, trodde säkert att vi var skitosams. Det var vi inte. Det har vi aldrig varit. (Bara sura och förtörnade, aldrig skitosams.) Vi fick söndagen och natten till måndagen också! Lite spontansöndag, kan man säga!

Medan jag inväntade Annas ankomst ringde jag mamma och packade upp. Det gick ganska fort, för telefonen började ladda ur och packningen var liten. Jag hade ju inte shoppat en pryl. Därefter satte jag mig vid datorn för att sortera bilder och försöka få till ett bildspel här. Insåg att det mest var tramsbilder från våra egna upptåg, vilket säkert nån har synpunkter på. Men då behöver man ju inte titta.

Framåt tidiga kvällen promenerade vi bort till Maestro. Det var fortfarande jättevarmt ute, så linne upptill var det som gällde. På restaurangen var det ganska mycket folk, men vi fick ett bord ute i hyfsad skugga. En unge levde rövare och servitören var seg, annars blev det en trevlig måltid. Vi åt faktiskt pizza och drack var sin öl till.

Quattro formaggiopizza

Quattro formaggiopizza blev mitt val. Inte en droppe tomatsås, men däremot chiliflagor gjorde den torr och het.


Min pizza, quattro formaggio,
hade inte en droppe tomatsås på sig. Det gjorde att den kändes väldigt torr. Däremot hade nån strösslat chiliflagor över den. Det var jag inte beredd på, så jag fick lite svårt att andas ett tag. Mycket ruccola ovanpå är gott, men det blev nästan i mesta laget.

Vi hann hem lagom till Miss Marple och sen blev det sänggång pronto. Anna skulle ju upp och jobba och jag ville ju såklart förlänga tiden med henne genom att skutta upp och skjutsa.

I morse vaknade vi till en ny solig och varm dag. Ser inte ett moln på himlen utanför mitt arbetsrumsfönster. Det känns konstigt att inte åka till nåt arbete idag, men det är bara att gilla läget. Så här lär det bli nu – men inte alltför länge, hoppas jag. Jag har klippt bandet – såväl det till jobbet som det till Pride. Eller nej, inte riktigt…

Plastband Sthlm Pride av

Plastbandet till Stockholm Pride är av. Fast jag kunde faktiskt inte klippa det, men väl dra ut handen genom det.


Mina planer för dagen
är att först röja upp lite här, kanske äta nåt och sen sticka till Teliabutiken i Stormarknaden med min iPhone. Jag är inte nöjd med den och dessutom har jag fått nån avgift för surfning som jag inte begriper – jag måste fråga om abonnemanget, alltså. Har lite andra ärenden på Stormarknaden också som jag kan passa på att göra.

På seneftermiddagen ska jag åka in till stan med buss (bevare oss väl, men det måste gå!) för att klippa mig. Och därefter ska jag träffa Den Hjärtegoa L på Katalin för en stunds samvaro över en öl. Kan ju inte riktigt släppa taget om jobbet utan vill höra vad som har hänt sen sist(a arbetsdagen i onsdags). Dessutom vill jag omge mig med folk som ger energi, inte tar energi. Den senare kategorin får leka hemma på sin egen gård.

Noterade just, för övrigt, att Katalin har fräschat upp sin webbplats. Då kanske man till och med svarar på e-post snart! Ha ha, tänker på Somliga som var så arga att de studsade upp och ner för att de hade mejlat och inte fått svar. Och när Somliga ringde och påpekade att det skickats mejl som inte besvarats fick Somliga höra:

Det här är en restaurang, inte ett kontor.

Underbart vilken servicekänsla! Och vilken touché på Somliga som säkert tycker att alla, även Gamla Hundar, ska vara datoriserade…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Vänskap är också ett förhållande! Nånting mellan två parter. På sätt och vis i kärlek, men inte fysisk. Men att förlora en vän gör lika ont som att förlora en älskad.

Vänskap är ett förhållande!


En sann vän
har man alltid kvar genom livets alla faser. En sann vän är aldrig avundsjuk/missunnsam på medgångarna och finns där i motgångarna. Det är i alla fall så jag vill se det – eller så jag önskar att det – och jag! – vore.

Att vara en vän är inte alltid lätt.


Det är inte alltid lätt
att vara en sann vän heller. Jag försöker att alltid vara ärlig i mina vänskapsrelationer, men det går inte hem alla gånger. Det är inte säkert att jag alla gånger agerar rätt, jag försöker handla såsom jag tror är bäst. Ibland blir det fel. Jag är långt ifrån felfri.

För mig är en vän nån jag kan ringa till när jag är överlycklig – och nån jag kan ringa till mitt i natten, när jag är ledsen, nära sammanbrott. En vän avvisar aldrig utan finns där. En vän lyssnar, duttar och för mig, ger råd om jag ber om det.

Att mista en vän gör ont. Men ibland är det så att vänskap, liksom kärlek, tar slut. Och liksom i alla förhållanden måste man släppa taget och låta gå. Det är naturligtvis ingenting som är lätt, men… Kanske kan vänskapen tas upp igen, senare, när det som har gått snett har förlåtits eller inte längre spelar nån roll.

Att mista en vän för alltid, en förlust man själv inte har valt, lämnar en ensam kvar, ofta med en massa frågor som aldrig får svar. För döden, kära läsare, är oåterkallelig. Oåterkallelig. 

Har du en vän du kan väcka mitt i natten???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!


Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »

Idag är det min lille Pappis födelsedag. Bara det att jag inte har nåt för att försöka ringa honom och gratta – han är ju inte kvar här nere på jorden utan uppe i himlen. Nu tänker säkert massor av folk som läser det här:

När ska hon släppa sin pappa och gå vidare?

Pappa finns i mina tankar varje dag och det lär ta tid innan jag kan släppa taget. Skälet är att hans död var så onödig och så on och jag har inte haft möjlighet att bearbeta den ordentligt. Eftersom min lilla mamma försökte rädda livet på pappa och misslyckades var hon chockad ganska lång tid efteråt. Detta innebar att jag fick ta hand om många praktiska saker. Sörjandet fick jag ställa åt sidan. Men visst kom det dagar för mig också när jag bara kollapsade och grät! Fast inte när mamma var med, förstås. Då var jag stark.

Nu tror jag att min lille Pappi har det bra uppe i sin himmel. Många gånger har jag varit glad att han slapp uppleva mina senaste år och allt skit som har hänt. Men jag tror nog han hörde min före detta kollega hånskratta när jag talade om min verklighet och en framtid på en parkbänk. Jag glömmer det aldrig, det var nog det värsta hånet jag har fått mig till livs. Eller nej. Det allra värsta var nog när DLF* sa till mig att jag en dag kommer att tacka för detta helvete jag har genomlidit och delvis fortfarande lever i. Hur är man skapt när man säger sånt? Jag förstår inte.

Nu ska jag ställa mig vid strykbrädan och filosofera en stund medan jag gör lite nytta. Sen blir det ett telefonsamtal till mamma, som säkert är ledsen idag. Fästmön arbetar till klockan 20, så jag är ensam tills jag åker och hämtar henne.

Mina tankar flyger genom rummen och tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag saknar dig så, Pappi!

                                                                                                                                                        *DLF = en synnerligen obehaglig person på min förra arbetsplats, inte ens värd att benämnas kollega

Read Full Post »