Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snava’

Ett inlägg om arbetsmiljö.


 

För ett par månader sen skulle det göras skyddsrond på jobbet. HA! De passade på när jag var sjukskriven, vilket irriterar mig något. Det är ju inte världens bästa miljö att jobba i, nämligen, och jag hade ett antal synpunkter att lämna…

Att vara sex personer i ett utrymme dimensionerat för knappt hälften har sina nackdelar. Och fördelar. Personligen tycker jag att nackdelarna överväger.

Ingen som helst luftcirkulation gör att luften tar slut ganska snart. Det dröjer inte länge innan folk sitter och gäspar. Hjärnan känns trög.

Men värst av allt i arbetsmiljön är dessa sabla kablar som ligger överallt! Särskilt trådlöst är det ju inte ute i verkligheten. Här är en bild som jag tog idag på eftermiddagen på några av de kablar som ligger och ”skräpar”:

Kablar och sladdar på golvet

Några av alla de kablar och sladdar som ligger på golvet, strax till vänster om min arbetsplats.


Du kanske inte tycker
att det där ser så farligt ut. Men betänk då att alla dessa sladdar går mellan uttag och utrustning. På flera ställen… Jag sitter längst in i hörnet och tro mig, det är en hinderbana att ta sig dit!!! Det är inte bara en gång jag har snavat och nästan rivit ner eller haft sönder nånting.

Då och då tittar nån chef från IT in, glor på kablarna och skakar på huvudet. Säger:

Det där måste vi åtgärda!

Men nu har jag jobbat på samma ställe i snart sju månader och inget har hänt. Tänkte tipsa dem om KranEl AB som faktiskt har en hel del bra lösningar, bland annat vad gäller lyftanordningar. Kanske skulle det räcka med en enkel strömskena eller en pelare i vilken kablarna löper. Vi behöver kunna vara rörliga i vårt jobb och det behöver vår utrustning också. Framför allt behöver de hos oss som ska flytta och lyfta saker ha en bra och funktionell radiostyrd lösning. Det borde vara ganska enkelt ordnat med nån av de smarta produkter som företaget erbjuder. Jag ska nog skicka ett mejl… Eller bör jag ta det med snigelpost – ifall nån har råkat riva ur kablarna..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ganska flexibelt och lite ensamt inlägg.


 

Glass och bär

En försmak av sommaren bjöd Fästmön på igår kväll på ballen.*

Det verkar bli en varm dag idag. Det betyder att det är snudd på olidligt dålig luft i rummet där jag arbetar. Jag hoppas att detta togs upp på skydds-ronden, som gick när jag var sjuk. Men jag är inte helt säker på det. Förresten måste man vara väldigt flexibel på min arbetsplats. Jag sitter längst in i hörnet och får klämma mig förbi tre kollegor för att komma till min plats. Då gäller det att inte få nåt skrivbordshörn i magen, riva ner nåt med väskan eller snava på nån kabel. Det ligger kablar överallt på golvet här. Har har snavat en gång, men lyckades göra ett svanhopp. Det var innan ryggen började bråka. Det enda som hände var att jag nästan ryckte ut nätsladden för en kollega.

Nätsladd, ja…  I morse fungerade inte det trådlösa nätverket hemma, men jag hann förstås inte ringa om det. Jag startade om mobilen och jag startade om routern, men inget hjälpte. Sökte på Bredbandsbolagets driftstörningar på nätet, men hittade ingen info. Tyvärr hann jag inte ringa innan vi stack iväg för att arbeta lite. Hoppas att den röda displayen är ersatt med grönt ljus när jag kommer hem. Utan åtkomst till Internet hemma är jag emellertid inte. Jag har även en fast lina i väggen och den har – ta i trä! – bara krånglat en enda gång under alla år (minst tio!) jag har haft den. Vis av erfarenhet vet jag ju att tekniken kan krångla, så jag kör med både livrem och hängslen. Ett tag till. Snart har jag ju inte råd med det.

På jobbet fick det bli väldigt flexibelt nästan bums. Chefen lyser med sin frånvaro, vi har sjukdom och barnpassning och stackars han-som-fick-tjänsten fick ge sig iväg hals över huvud med ett råd till en akut och stor ”övning”. Själv fick jag mejl om tre (3) saker som helst ska ut typ NU (läs: igår) på intranätet. Bara det att jag redan hade två tidsinställda nyheter i morse. (Den här bloggtexten påbörjade jag i hemma och morse. Det här stycket skrev jag i stället för att fika.) Trycket är högt, kan man säga…

I kväll blir jag ensam hemma. Anna åker en sväng till Himlen och stannar kvar där i natt för att vara mamma på heltid. Jag är så nöjd att jag klarade av strykhögen igår kväll, men dessvärre har jag städningen kvar. Anna visade på ett fruktansvärt spår i dammet på sovrumsgolvet. Jag skämdes rejält. Men jag har inte haft tid eller ork. I kväll ska jag försöka torka av mina våtutrymmen i alla fall. Dammning och dammsugning sparar jag till helgen. Anna bjöd på en försmak av sommaren igår i alla fall. Jag tog det som en belöning för att jag förintade strykhögen. En stund på balkongen, i kvällssolen, med glass och bär i skålen och min älskade i femstegsstolen bredvid… Det var gott. Livet är gott ibland – även om min dag igår var usel.

Det blir extra ensamt i afton eftersom jag inte heller har sällskap av När livet vänder. Jag får väl läsa min artikel om Anja Kontor i stället 😉 Vidare går andra delen av Maria Wern: Drömmen förde dig vilse. Då går en timme till. Om jag kan hålla mig vaken så länge. Jag känner mig trött och sliten och ser fram emot en semesterdag på fredag. Fast samtidigt är jag förstås orolig eftersom Clark Kent** ska på sin årliga kontroll. Maj gadd, det finns inget läskigare än att besiktiga sin bil!


*ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

Regnigt fönster
”Jag har bara regn hos mig…”


Att tryggheten på ett kontor är falsk
har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!


I Humlegården strålade vi samman med Gunilla.
Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!


Till och med trista elskåp
var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!


Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.


En del ekipage
var väldigt enkla…

World of chocolate!


Vårt favoritmuseum
var med i paraden!

Fotografiska i paraden.


De glada gossarna i Gaykören
sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.


Tyckte du att det såg glest ut?
Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…


Vi hoppade ur nära slutet
och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.


Själv skötte jag mig
och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.


Därpå skildes våra vägar.
Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.


Den enda gången det glimmade till rejält
var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.


Jag kände inte igen särskilt många av artisterna
och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.


Min fot gjorde vid det här laget så ont
att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.


Känner du igen
denna här???

En älskad silhuett.


När det är mörkt
behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.


Vi slängde en sista bläng på scenen
och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.


Hur det blir nästa år
med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.


Suveränt goda Briemackor
med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.


Vi tog en tur ut till Himlen
och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…


Livet är kort.

Read Full Post »