Midsommarafton på Morgonen

Ett inlägg om miss-sommar som blev en fin Midsommar!

---

 

Maxi bakom Felix, alias bröderna Kex.

Tänk att det var nån som förbarmade sig över mig och bjöd hem mig på midsommarafton! När man är en tråkig och trist person som jag och ens bättre hälft jobbar hade jag räknat med att vara hemma. Men bröderna Kex, alias Maxi och Felix Olsson, hörde av sig och mjauade mig välkommen. Och när två söta killar bjuder hem en kan man ju inte tacka nej, eller hur? Till saken hör att Felix och jag har ett speciellt… band oss emellan, kan man säga, efter en midsommar för några år sen när han höll på att stryka med. Annars är jag ingen kattperson utan en hundmänniska, så det är verkligen nåt särskilt mellan oss.

Jerry, husse till bröderna Kex och pappa till tre av mina bonusbarn.

Fast egentligen var det förstås inte kattbröderna som bjöd över mig utan deras husse Jerry. Han som också är pappa till tre av mina fyra bonusbarn. Jag undrar hur många som firar midsommar med sin fästmös exman..? Jag är en av de lyckliga, för jag känner mig verkligen välkommen i det hemmet också. Vi har haft våra duster, ofta underblåsta av så kallade vänner som gillar när vi tjafsar, men nu för tiden ställer vi oss över sånt. Därmed inte sagt att vi inte har jobbat – och jobbar fortfarande – för att ha en bra och fungerande relation. Vi tillhör ju samma familj. Det Jerry konstaterade igår och jag har konstaterat tidigare är att vi är väldigt lika. Och då är det inte så konstigt att vi berör varandra. Det finns ingen jag kan bli så galen på som Jerry. Det finns heller ingen person som kan vara en sån god vän som Jerry. Jerry berikar mitt liv idag på ett sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt för några år sen. Och han är mer än en vän, han är en del av min familj.

Midsommargrill med kolbitar på gallret och prästkragar i bakgrunden.

Så. Nog med den seriösa delen. Nu kommer vi till den epikuréiska och den flamsiga. Vi inledde vår gemensamma midsommar med kaffe och munkar. Äldsta bonusdottern och yngsta bonussonen hängde på, liksom bröderna Kex, som hoppades förgäves på en smula. Yngsta bonusdottern var med per sms. Vi pratade om högt och lågt, bland annat om låga människor, men också om böcker och drev. Av nån anledning halkade vi in gamla gömda spår.

Sen skulle det ju ätas lite till och annat. Alltså, vi åt HELA EFTERMIDDAGEN och KVÄLLEN! Jag rullade ut till bilen i en mellanakt för att byta parkering. När jag några timmar senare skulle hämta Anna från jobbet rullade jag ännu mer. Från bildäck till traktordäck, kan man säga om min mage.

Män ska sköta grillning, så är det bara, även om Jerry en kort sekund försökte lägga över det ansvaret på mig. Men icke! Jag gjorde mig till potatisansvarig samt ansvarig för salladen. När äldsta bonussonen plingade på dörren vid 18-tiden fick Jerry god hjälp med köttet, i alla fall. Johan är ju familjens styckmästare och det var härligt att se de två männen samarbeta.

Jerry och Johan grillar. Det vill säga, Jerry fipplar med sin mobil och Johan leker buss.

Eh ja… Själv höll jag mig borta från grillen så mycket jag kunde eftersom jag får hosta av röken. Jag tog min kökstjänst på allvar, men Jerry hade förberett allting så fint. Det enda, förutom själva tillagningen av maten, som behövde göras under kvällen vara att vispa grädde, på norska: piska kremen styv. Elvisp hade man inte hört talas om i familjen, så detta skulle ske för hand. Det blev förstås dokumenterat i rörliga bilder och ett filmklipp lades ut på Instagram. Den som vill se hela långfilmen (39 sekunder) Jerry piskar kremen styv kan kika på YouTube eller bara klicka igång den nedan.

Till grädden serverades sen jordgubbar och kaffe. Jag gillar ju inte styv krem utan tar den helst naturell på mina ”bubbar”.  Magen växte sig oroväckande stor och när Jerry plockade fram snacksen tackade jag vänligen men bestämt nej. Eller nåja, en ostkula petade jag i mig – resten fick jag med mig hem i en påse. Det känns bra att veta att jag inte skulle svälta ihjäl. (Anna fick äta ostar på egen hand när vi så småningom landade i New Village. Det fanns icke rum för dem i min mage.)

Ett stort TACK för att jag fick hänga med er på Midsommarafton och för allt gott du bjöd på, Jerry!!!

Här är några fler bilder från min midsommarafton 2015:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Piskade INTE kremen styv med degkrokar

Ett självhäcklande inlägg.

---

 

Det är nästan så att jag inte behöver häckla mig själv – det finns så många andra som gör det. Men bara för att jag har en viss självinsikt om mina tillkortakommanden är det dags att återigen tala ut. Jag har tidigare talat ut om saker jag inte gillar att öppna och om att jag betalade med en varuvagnsfemma.

Den här bekännelsen är till exet som hade så rätt i att jag inte kan laga mat:

Jag har försökt piska kremen styv* med degkrokar. Och inte bara en gång utan minst två. 

Att försöka vispa grädde med degkrokar på elvispen är helt omöjligt. Det går inte ens om du försöker en hel timme: grädden blir inte tjock. Första gången det hände svor jag ve och fasa över Tokerians eget varumärke Garant. (Garant är ett märke som väl inte är klassat som nåt med högsta kvalitet. Själv har jag sällan fått dåliga Garantgrejor, måste jag tillägga!) Till dess att jag sänkte blicken och såg att det var degkrokarna som satt på och inte visparna…

Så har du bråttom, be mig inte att vispa grädde med elvisp. Jag kan det inte.

Det är inget fel på grädden. Felet ligger hos visparen som tar till degkrokar i stället för vispar…

*piska kremen styv är norska och betyder vispa grädde

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan filosoferar: Fula ord

Ett flamsigt inlägg.

I afton satt jag på ballen* och filosoferade över det här med ord. Och inte vilka ord som helst utan…

fula ord.

Framför allt undrade jag varför man alltid lär sig fula/elaka/snuskiga ord på ett nytt språk först. Till exempel, det första jag lärde mig säga på finska var

Min pappa är en apa.

Inte särskilt snällt mot apan pappa. Sen kan jag säga

Du har ett stort arsle

på tigrinja. Och nåt riktigt fult svärord på bosniska.

På ryska kan jag säga

kniv,

vilket kanske är användbart för en kvartsfinne som jag. Och på norska kan jag säga

bajs.

Sen halkade jag in på ordet

penis. 

Och började gapflabba. För det finns ju inte nåt ord på svenska som liknar det, tyckte jag.

Johå!

replikerade Fästmön snabbt.

Tjenis!

Och då gick det ju bara inte an att inte gapflabba och citera min och FEMs gamla klasskamrat Bosse J som alltid brukade säga

Tjenis penis!

När han inte sa

Jajamens.

*ballen = balkongen

Livet är kort. Jag är nog väldigt trött.

Read Full Post »

Alla fj… Hjärtans Dag

Johan hängde med mig för att hämta bilen på verkstan. Nu rullar Clark Kent* lika bra som alltid – och det känns finfint att bromsarna funkar som de ska. För det var nämligen lite fel på dem som nu har åtgärdats. Eller fel och fel, det var lite skit på dem, snarare. Felsökningen kostade 500 spänn, lagningen 1 000. Alltså  1 500 kronor fattigare efter den här dagen. Men det kunde ha varit värre, det kunde det…

Vi stannade till för att inhandla rosor och choklad innan vi anlände till Himlen. Johan var så snäll och skottade parkeringsplatsen så jag kunde parkera. Fästmön bjöd på middag, fast hon inte skulle. Hon hade dukat med finporslinet och finaste tygservetterna…

Findukat!

Alla ”barnen” var hemma – eller äldsta bonusdottern kom lite senare. Det var kul att samlas allihopa, även om vi nu inte riktigt åt samtidigt.

Som om inte mat hade räckt hade Anna bakat en hjärtekaka också. En hel deciliter kakao innehöll den bland annat. Hallon från Slottet och ikke så styvpiskad krem serverades till.

Mycket chokladigt hjärta.

Jag kompletterade med chokladhjärtan och Anna med geléhjärtan.

Geléhjärtan på finaste assietterna.

Men först åt vi som sagt middag – och skålade! Anna och ”barnen” i vatten, jag i mjölk.

Ett vinglas mjölk.

Vi skrattade lite åt Storasyster som hade lyckats beställa Sims – på norska, medan Johan lagade sin säng med skruvar. Jag hann hjälpa Elias lite med läxan, det var länge sen.

Sims finns även på norska – och det hade äldsta bonusdottern lyckats beställa.

Jag hoppas att Anna får glädjas åt rosorna åtminstone ett par dar. Det var en faslig kö för att få köpa dem och ja, de var möjligen lite dyrare än vanligt. Men jag skulle kunna köpa rosor till Anna när som helst. Idag tyckte jag att det var en alldeles utmärkt och passande dag för rosor, Alla Hjärtans Dag. Jag håller med min Sister som inte heller förstår varför så många är negativa till Alla Hjärtans Dag. Häromdan var det ju klasar av folk som skrev om näthat och startade kärlekskampanjer på Twitter. Är det ”finare” och ”bättre” att visa kärlek en ANNAN dag än den 14 februari? Varför så många negativa röster när det är en dag för kärlek? Det är ju fritt och upp till var och en när man visar sin kärlek, men jag tycker det är urlöjligt att racka ner på dem som råkar göra det just denna dag. Låt oss få göra det.

Rosor kan jag ge Anna när som helst.

Alldeles nyss kom jag hem. Jag vet inte hur många mejl, sms och tweets jag har fått om att mitt Twitterkonto var kapat. Maj gadd, det kom visst några bantningstweets från mig. Ursäkta så mycket, men jag sitter inte vid datorn 24 timmar om dygnet. Jag åtgärdade det så snart jag kunde och jag beklagar om du blev drabbad av konstiga tweets!

Har ätit alltför många onyttigheter i kväll, så magen har protesterat. Vilt. Det börjar bli dags att borsta tanden och krypa ner mellan kalla lakan i mitt svala sovrum.

Jag är så glad och tacksam att det finns kärlek i mitt liv och för den kärlek jag får av Anna och hennes barn. Den värmer ett lite illa åtgånget Toffelhjärta. Och till er som älskar att sätta era stilettklackar i detta hjärta kan jag bara tipsa om att saker och ting som börjar med lögner går förr eller senare åt… helvete. Det går inte att bygga nånting hållbart på lögner, nämligen.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Cornelis

De flesta av oss har nån form av relation till Cornelis Vreeswijk. Och de flesta av oss har hört hans låtar, kanske till och med sjungit dem. I kväll visade SvT1 filmen Cornelis (2010). Den kunde jag liksom inte missa!

Den här kunde jag inte missa i kväll!

Filmen Cornelis skildrar naturligtvis Cornelis Vreeswijks karriär som trubadur. Men det jag var mest nyfiken på var människan bakom. Och jag fick veta en hel del om denne holländare!

Snabbt kastades vi tittare in i Cornelis karriär. Han kom liksom från ingenstans – eller Beckomberga och gjorde succé. Redan från början blev det mycket alkohol. Inte bara mycket, ganska kopiösa mängder… Livet som trubadur passade inte alltid ihop med det som småbarnsförälder.

Filmen har fått en del kritik för att utge sig vara biografisk men ge felaktiga uppgifter. Hur som helst, den innehåller mycket musik – och jag fick lära mig att Cornelis förbjöd radion att spela hans låtar…

Jag tycker att det här är en bra film, även om alla fakta inte stämmer. Hans Husby som spelar Cornelis är väldigt porträttlik – även om han bryter på norska snarare än holländska. Det blir högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Idag tar vi det lite lugnt, jag kan inte stressa…”

Orden i rubriken är min mammas. Och nog tog vi det lugnt igår! Det enda inplanerade var ett besök hos frissan för mammas del. Under tiden åkte jag några ärenden. Tanken var att vi skulle till Stormarknaden senare på eftermiddagen, men Fästmön upplyste per sms att där pågick nåt bil-jippo. Sånt är lite svårt. Det blir mycket folk och trångt och både mamma och jag tycker att det är jobbigt. Framför allt för mamma som går med rollator.

Mamma går med en sån här, ungefär.

                                                                                                                                                                Vi köpte middagsmat på Tokerian i stället och fick skratta åt en märklig konversation mellan mjölkpaketen mellan en norska och en anställd med hög panna. De skrek så det knappt gick att tänka vad det var man själv skulle ha. Men vad det var norska skulle ha minns jag inte. Det var i alla fall INTE gräddfil eller vanlig fil, så långt var hon säker. Men hon visste inte det svenska ordet. Till slut la sig en klok man i rullstol i diskussionen och avgjorde att norskan skulle ha långfil.

Anna kom framåt seneftermiddagen och vi åt sill från Tokerian och färskpotatis och gräslök från Slottet. Vi fick också nyplockade hallon från slottsträdgården, men bären åt vi tillsammans med lite glass som jag grävde fram i frysen. Gott! Kvällen avrundades med Tyst vittne på TV4+, nåt annat är det ju liksom aldrig att glo på på fredagar, tycker jag.

Idag ska vi göra ett nytt försök att ta oss till Stormarknaden. Det är mulet ute och perfekt väder för shopping. Det finns massor av affärer där, så det känns bara krångligt att åka in till stan där man måste betala minst 25 pix i timmen för bilparkering. Men vi tar det lite lugnt idag, vi stressar inte, så kommer vi iväg före klockan 15 får vi vara… nöjda…

Jag noterade att det satt ballonger på porten och gissar att det ska kalasas i huset. Känns ju bra att kalaset inte började halv tio som det gjorde en annan gång. Det var INTE kul att lyssna till ett gäng uttråkade fyraåringar som ett gapigt gäng föräldrar försökte roa på uteplatsen. I två timmar. Jag blev bara trött. Nu ska väl gissningsvis hela baksidan ockuperas för barnen är ju större i år.

Funderar på att leta efter en nål i en höstack. Närå, bara skojar. Men det förstår inte vissa vuxna. Humorbefriade, liksom.

                                                                                                                                                             Nu ska Tofflan kolla med damerna om de önskar frukost. Somliga kan konsten att sova, men jag börjar bli hungrig nu!

Read Full Post »

Ordning här!

När jag var ganska liten trodde mina föräldrar att jag skulle bli städerska! Tänk så rätt fel de hade! Jag brukade gå och rätta till saker, kamma mattfransar som låg i oordning, hitta försvunna saker (särskilt min mammas handväska…) som nån ställt eller lagt på fel ställe med mera. Så snart jag hade fixat det hela sa jag förnumstigt:

Ordning här!

Att hitta saker som har kommit bort för andra är fortfarande en förmåga jag har. Men den har nog inte så mycket med mitt ordningssinne att göra. Det är en, vad ska jag säga, inte så fysisk förmåga.

I skrivande stund sitter jag hemma vid stordatorn. Jag stannar här till torsdag. Skälet är att jag har en del att fixa idag, bland annat förberedelser inför morgondagens möten. Det ena är jag ganska klar med, det andra har jag inte tittat på/funderat på än. Men nog ska det bli ordning här på mötena också! Även Johan har ett viktigt möte i eftermiddag och jag håller tummarna för att det går bra!

På onsdag natt kommer Linn och två kompisar hit för att sova över. Det är ju studentskivornas tid och det blir jobbigt, långt och dyrt att ta sig hem för fattiga studenter som bor i Förorten. Enklare då om man kan sova på madrass på golvet hos mammas fästmö. Eller en får sova i gästsängen och två på golvet. Tänkte därför gå ett varv med dammsugaren idag eftersom det var ett tag sen och jag vill ju INTE att de blivande studentskorna ska få astmaanfall av dammråttearmén.

Gissar att jag behöver en dusch efter detta – dagen är HET igen – och håret är jätteskitigt så det ska tvättas noga. Avslutningsvis blir det en tur till Tokerian eftersom väsentligheter som toapapper, kaffe och pålägg är slut. Synd, för resten, att Tokerian inte hade nåt jobb till Linn när hon ringde för att kolla av igår (hon hade tidigare lämnat in sitt CV och ett personligt brev). Där gick de miste om en toppentjej! Nu får nåt annat företag chansen.

Anna och jag åkte tillsammans med Elias till skolan i morse. Igår kväll satt Anna och försökte göra en sommarplanering, bland annat för att fritids måste få in önskemål om barnens tider. Det var inte det lättaste att få ihop det hela… Inte hjälper det att Anna har ont i magen, heller. Det gör mig lite orolig, vi misstänker att det är gallbesvär. Det kan göra så fruktansvärt ont, jag hade lite problem i ungdomen.

För egen del fick jag tag i doktor Anders igår via mejlen, så nu är ett recept på magsårsmedicinen på väg. Skönt att det går så smidigt!

Följde med Anna hem och åt frukost och så skjutsade jag henne till ICA Solen eftersom också hennes kaffe var slut. Hade jag haft min handlingslapp med i plånboken kunde jag också ha handlat, men så smart var jag inte. Den låg här hemma så fint på bänken.

På Solen sålde de lekar på påse. Det är verkligen en rolig affär!

Kull på påse säljer den roliga affären Solen! (Nej tack, ingen översättning behövs, det är norska och jag ordvitsar och tror att de flesta, liksom jag själv,  förstår.)

                                                                                                                                                                                 Clark Kent* flög hem över nya E4:an och inget konstigt dunkande ljud hördes. Skönt!

Hemma upptäckte jag att smarta brevbäraren ställt ett paket till mig OVANPÅ postboxarna. Paketet var för stort för att gå ner i boxen. Men varför inte ställa det vid min dörr, en trappa upp? Hade jag haft otur så kunde ju nån med långa fingrar norpat paketet! Men läskunnigheten verkar inte så stor här på sina håll, så paketet, som ju var från Bokus, fanns kvar. (Dessutom behandlas jag ju som spetälsk här omkring, så man trodde säkert att paketet var infekterat. Dock inte med vägglöss, som har bott hos vissa andra. USCH!)

Paketet var födelsedagspresenten från snälla Rippe som nu hade landat! Tusen tack, Rippe! Och kolla vilka spännande norska författare jag fick:

Unni Lindell, Stig Sæterbakken och Anne B Ragde – bara norskt i paketet!

                                                                                                                                                              Men nu ska jag inleda med en snabbläsning av lokalblaskan innan jag fluffar runt med dammvippan och släpar fram snabeldraken. Under tiden tänker jag ut nåt smart till mötena, det är jag säker på. Städning är en alldeles utmärkt syssla som går att kombinera med tankearbete! En maskin tvätt måste jag nog sparka igång sen också.

Till aftonen blir det förstås en titt på den första semifinalen till Eurovision Song Contest! Desperate Housewives får vänta till i morgon, för musiktävlingar är viktiga saker!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bilman som hade en skruv lös igår!!!

Read Full Post »

Babel den 14 april: Tomas Tranströmer, 80 år

Inte förrän det nästan är dags för veckans Babel har jag kunnat se förra veckans, inspelade på min DVD-hårddisk! Så blir det ibland och naturligtvis handlar det om prioriteringar. Förra veckans program hade fokus på en 80-åring. Och så blev det lite annat också, som vanligt.

Spontandiktartramsets, Dokudiktens, författare var denna gång Jonas Jonasson. Den som är intresserad kan se detta på Play, själv spolade jag fast forward…

Tomas Tranströmer fyllde 80 år och programmet var till stor del en hyllning till denne poet.

Tomas Tranströmer himself. (Bilden är tagen av Ulla Montan och lånad av mig från Bonniers hemsida.)

                                                                                                                                                        Först ut att hylla Tomas Tranströmer var Marie Lundström och Alex Schulman. Alex Schulman lyckades kalla Tomas Tranströmer ”Gubben” och var allmänt nonchalant och självfixerad. Trist att Schulman ALLTID måste ha den stilen! Båda två är emellertid stora Tranströmer-fans. Därpå följde ett Hemma-hos-reportage i det Tranströmerska hemmet. Tomas Tranströmers böcker är översatta till många språk. Parallellt med diktandet ägnade han sig åt att vara psykolog. Sedan stroken har Tomas Tranströmer  haft svårt med de talade orden. Reportaget var underbart vackert – och lite ledsamt. Rörande var det när barnbarnet läste en av dikterna och när Tomas Tranströmer spelade ett vänsterhandsstycke på pianot. 

Åter i studion hade författaren Aris Fioretos anslutit. Tomas Tranströmer uppfattas som en dörr in till andra poeter, menade Aris Fioretos. En vacker bild, tycker jag. De tre studiopratarna plus programsvamlaren programledaren hade med sig var sin rad ur Tranströmers diktning.

Gratulanter i form av författare från andra länder lämnade sina inspelade grattis. Peter Waterhouse, författare och översättare, kom till studion för att tala Tranströmer. Peter Waterhouse vars bok Pappren mellan fingrarna nyss getts ut på svenska, översatt av Aris Fioretos. (Ja jag VET! Babel är lite incestuöst, så där…) 

Pappren mellan fingrarna är nyligen översatt till svenska.

                                                                                                                                                   Peter Waterhouse, skorrande österrikare med ett minst sagt engelskklingande namn, berättade om sin första kontakt med Tomas Tranströmer. Som student såg han en bok – vars titel han trodde var Tranströmer… Diskussionen kom in på svenskhet och Waterhouse kom fram till att svenskhet är

More language, less words

Intressant reflexion… Daniel Själin såg ut som om han inte fattade nåt. (Förvånar mig inte.)

Lite plats blev det för några andra författarporträtt. Ko Un, för övrigt en av Tranströmer-gratulanterna, fick besök av Babel hemma i Seoul. Författaren och före detta munken var omgiven av högar av böcker och reportern erkände att han hela tiden var rädd att böckerna skulle ramla ner i huvudet på författaren. Ko Uns författarskap är gigantiskt. Det består främst av korta och kärnfulla dikter, mycket präglade av kriget och de fyra självmordsförsöken.

Nästa gäst i studion var författaren Beate Grimsrud. Hennes senaste roman, En dåre fri, handlar om en pojkflicka med fyra röster inombords och som varvar författarframgånger med att vara inlagd på mentalsjukhus. En spännande författare som dessutom är dyslektiker. Först skriver Beate Grimsrud sina böcker på svenska, därefter på hemspråket norska.

Författarframgångar varvas med vistelser på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                 Veckans kommande Babel har annan sändningstid och går på långfredag. Programmet handlar om påskdeckare!

Read Full Post »

Babel med annorlunda skrivknep och lysande mästerverk i exil

Torsdagens Babel kikade bland annat på författare i exil, sjukdomar och förstås, riktigt bra litteratur.

Siri Hustvedt var huvudpersonen i första inslaget. Denna spännande människa som skrivit om sin migrän, bloggat i New York Times och som skrivit konstnärliga romaner om livet. Intresset för det mänskliga psyket går genom hennes produktion som en röd tråd. I studion berättade Siri Hustvedt först hur man uttalar hennes namn – hon har ju skandinaviskt påbrå. Sånt är viktigt! Att kunna uttala författares namn korrekt, alltså. Sen blev det lite för mycket snack om krämpor för min del. Men helt klart är människan intressant! Och lite kul var det när synestesti nämndes, nåt jag har bloggat om. The summer without men heter hennes senaste roman.

Varför skrivs så många bra böcker av människor i exil? Denna intressanta fråga debatterades på engelska i studion av författaren Theodor Kallifatides, Rakel Chukri, kulturredaktör på Sydsvenska Dagbladet och Siri Hustvetdt. Theodor Kallifatides är den som har levt längst av alla – men också levt längst i exil. Siri Hustvedt menade att hon växt upp med en dubbel bild av verkligheten. Rakel Chukri hävdade att exil är en existentiell fråga – man kan leva i exil även i sin familj eller i ett land där man har tillåtelse att skriva HUR och VAD man vill – men man kan ändå inte förmå sig…

Så fick tittarna ett författarporträtt sig till livs. Poeten Nelly Sachs flydde från Tyskland till Sverige under andra världskriget (1940) – tillsammans med sin mamma och en resväska. 1966 fick hon Nobelpriset i litteratur. I höst är hon aktuell i och med en ny biografi om henne, Flykt och förvandling. Samtidigt nyöversätts hennes texter och så blir det även en utställning över detta författareöde.

Flykt och förvandling, en spännande biografi om en spännande poet, Nelly Sachs.

                                                                                                                                                            Åter i studion hade Siri Hustvedt ersatts av författaren Maria Zennström, som enligt egen utsago präglats av sin ryska mammas exil. Rakel Chukri tog upp att det som kan skapa mästerverk i exil är det helvete man lever med. Theodor Kallifatides sekonderade med främlingskapet i ett annat land, att det ställs andra och hårdare krav på invandrade författare – författarskapen tas inte emot som svenskars. Men svenska språket är mer melodiöst än det grekiska, hävdade Theodor Kallifatides.

Beate Grimsrud och Bengt Ohlsson pratade i nästa inslag om att byta språk. Båda författarna skriver på söder i Stockholm och båda har nyligen gett ut böcker på andra språk än hemspråk, Beate Grimsrud från norska till svenska, Bengt Ohlsson från svenska till engelska. Båda böckerna har också översatts till författarnas respektive hemspråk… norska och svenska.

En dåre fri skrevs på svenska.

                                                                                                                                                  Veckans boktips, böcker som får dig att känna dig hemma, blev:
Siri Hustvedt: David Copperfield av Charles Dickens
Maria Zennström: Malte Laurids Brigge av Rainer Maria Rilke
Theodor Kallifatides: Samlade publicerade dikter av Konstantin Kavafis

I nästa program är det säsongsavslutning!

Read Full Post »

Långsamt återvänder jag…

Långsamt är verkligen inte mitt ord. (Mitt efternamn betyder för övrigt Snabb på ett annat språk, så…) Men nu är det så att jag behöver ta det lite långsamt.

Det var underbart att få sova hemma i sin egen säng och slippa bli väckt, när man äntligen lyckats slumra till, vid halv fyra-tiden av nån som hummar Blott en dag – på norska – och ska sticka sönder ens kärl. Nej fy, nu är jag elak, hon gjorde bara sitt jobb, men det var nog den enda i personalen som jag kände motvilja mot. Alla andra var så försiktiga och vänliga och rara – trots att det var högt tempo som det ju är på en akut intagningsavdelning. Flödet patienter är inte särskilt jämnt, för det mesta är strömmen strid och det råder stor platsbrist. Ingen stannar i nån säng längre än nödvändigt, det kan jag garantera!

Såg lite på TV igår kväll – det hade jag inte gjort sen helgen som var. Men jag orkade inte riktigt hänga med i nåt, så jag lät mig somna till dess avlägsna ljud. Sov mellan 22.30 och cirka 8.30 i morse – det var ljuvligt!

Idag har jag vattnat mina krukväxter och bäddat min säng. Det är ungefär vad jag orkade innan jag måste vila.

Har ägnat lokalblaskan en lång stund, men inte hunnit läsa klart den. Men en sak slår mig när jag läser om valet: vem tar alla dessa gräsliga foton på politiker och varför är politikerna så korkade att de använder dem i sina valkampanjer? Alla tre annonserna föreställer lokala politiker. Finns det inte nån människa som kan fototräna politikerna lite???

• Redan i början av dagens tidning finns en annons från Folkpartiet där två MÄN, förstås, vänder sig till invandrare. Det är ju bra att politikerna på bilden är invandrare själva, men kunde man inte ha petat in en kvinna?! Dessutom ser bilden ihopklippt ut, INTE bra!
• Lite längre in i tidningen finns en debattartikel, signerad en moderatpolitiker. Han tittar ut ur bilden, med ett fånigt flin. Detta ge mig intrycket av att han inte är ärlig med det han skriver och rent generellt ger han inte något förtroendeingivande intryck eftersom han inte tittar läsaren i ögonen och dessutom ler trots att innehållet i artikeln är allvarligt menat, tror jag…
• Men värst av allt är nog Kristdemokraternas annons. Tre kristdemokrater står och tittar på fotografen – och därmed också läsaren – von oben. Alltså tittar/ser ner på betraktaren. Det får mig att känna mig som ett litet barn som tillrättavisas – av tre odjur. För deras leenden når inte ögonen. Hemsk bild!

Jag har pratat med min älskling en lång stund i telefonen. Det är mycket för henne nu och jag kan ju inte hjälpa till för tillfället. Det är tungt för henne, på flera sätt. Jag hoppas att hon funderar över om hon inte ska stanna hemma i stället för att jobba över helgen. Eller jag vet att hon funderar över det.

Vi hänger ihop – fast just nu är vi på var sitt håll…

                                                                                                                                                              Nu ska jag försöka tvinga i mig lite frukost så att jag inte ramlar när jag ska utföra nästa ärende på dagordningen: duscha. Jag tror att jag skippar tvätten tills i kväll eller i morgon, men gå och handla ska jag försöka mig på i eftermiddag, tror jag. Just nu känns det oöverstigligt, men det ska väl gå.

Read Full Post »