Sött å gött i helgen

Ett göttigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!

Äh jag bara skojar! Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias, snart tonåring.

Eftersom jag skulle ut till Himlen gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

För att maskera det djuriska i mig något hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchade inredningen.

Jag hade ju liksom sällskap med mig som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn.

… dels Anna. Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna redo med mobilkameran.

Sen kom mat och dryck på bordet och det var då jag alltså blev…

Jag upprepar, så att du ska förstå att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vägen hem var inte lång fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.

Men vi fick gå hela vägen. Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Nån hade stövlat in.

Kvällen avslutades med soffhäng och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Dagens sällskap?

Men faktum är att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sol och hemkånkad gröngöling

Ett soligt inlägg om granar och grannar.

---

 

Solen!

Det är sol idag! Och det kan ju behövas efter den hemska natten… Jag tänker på de 300 som… Äh, läs det lösenskyddade inlägget själv. Hur som helst, solen var fantastisk! Jag kände hur ljuset gjorde nytta och kunde inte låta bli att stanna och ta en bild. För jag gick ju ut. Det sved i luftrören, eftersom det var nån minusgrad, men det struntade jag i. Det gör ju jämt ont att andas nu för tiden.

Två kassar mat och kaffe släpade jag hem från Tokerian idag. Det var sånt himla bra pris på kaffe och kaffe går det åt. Dessutom kunde jag utnyttja en rabattkupong på hela köpet via appen.

Naturligtvis var jag inte ensam inne i affären, men det gick rätt bra. Jag irrade bara lite. Tänk att jag hade glömt att köpa Bregott havssalt i tisdags när jag var iväg och köpte julmat! Katastrofen var nära. Nu köpte jag inte bara kaffe utan även mat för ett par dar. Matlusten är det annars si och så med, men det skadar ju inte med lite bantning inför julbordet.

På hemvägen mötte jag en granne som har bott här längre än jag. Vi brukar växla några ord. Jag tror bestämt att vi båda är lika ensamma ibland. Även grannen njöt av solen och kände sig trygg med rollatorn. När h*n såg hur jag släpade på mina kassar föreslog h*n att jag skulle införskaffa en kompis med hjul. Väldigt praktiskt, onekligen! Jag vet att mamma kan hänga upp till fyra kassar på sin rollator… När jag sa att jag funderade på att gå hem med varorna och plocka in dem och sen ta ytterligare en tur för att slå till på en gran, blev granen erbjuden rollatorlift av grannen.

Innanför nätet döljer sig en skönhet i form av en gröngöling.

Och jorå, jag gjorde som jag sa. Tog dessutom lite medicin, vilket gjorde luftören gladare. Utanför Tokerian stod Paolo. Den fulingen hade höjt priset sen sist jag var där med 30 spänn för rödgranarna. Jag sa att det väl var bäst att jag slog till på en innan han höjde till miljonen. Ett lagom stort exemplar upphittades. Paolo sågade av foten lite och några grenar nertill innan han nätade gröngölingen. Sen kånkade jag hem den och i skrivande stund får den bo på min balle* till dess den ska kläs på kvällen den 23:e och bli lika sagolikt vacker som granen 2013.

 

 

*min balle = min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinna försöker locka in pojkar i sin bil

Ett polisiärt inlägg.

---

 

Polisen vill få in tips!

I början av november hörde jag om det första gången. En kvinna erbjöd, utanför en skola i Förorten*, en tioårig pojke godis och lift. Men pojken tackade nej och nåt mer hände inte.

Nu har kvinnan emellertid varit i farten igen i Förorten, denna gång en morgon strax före skolstart, men inte nära en skola. Kvinnan tog nu tag i en pojke och försökte dra in honom i sin bil. Som första gången lockade hon även med godis. Men pojken slet sig loss och sprang iväg. Båda händelserna är polisanmälda, men det kan även finnas en tredje incident som inte är anmäld. Det skulle gälla den 17 december, alltså i onsdags, och handlar om att en pojke blivit kontaktad av en kvinna på gatan i Förorten, enligt uppgift.

Än så länge har inget förfärligt hänt, men att nästan bli indragen i en främmande människas bil kan vara nog så skrämmande för ett barn. Och vad som hade kunnat hända den andra pojken vågar man som bonusförälder till en pojke i Förorten inte ens tänka på…

Polisen ser allvarligt på det inträffade och vill få klarhet i vad som har hänt. Kvinnan beskrivas vara i 50 – 60-årsåldern och ha mörkt hår. Vet du nåt om händelserna? Kontakta polisen via telefonnummer 114 14. Det går också bra att mejla via e-postadress: tips.uppsala@polisen.se

*Förorten = Storvreta

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att locka sig ut

Ett utlämnande inlägg.

---

 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.

Jag tror i alla fall att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Idag tittade jag bara på romaner.

Det är inte bra för mig att fly. Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Nyttig och god macka.

Vi babblade i två timmar, nästan. Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äventyrlig morgon

I natt blev det lite mer sömn än den föregående natten. Men inte tillräckligt. Jag känner att jag är seg i roten och jag är yr – jag vinglade till i korridoren på jobbet i morse och fick ta stöd av väggen. Men tyvärr, tyvärr du som avskyr eller hatar mig – jag tänker inte dö den här gången heller. Jag är jävligt envis.

Satt som vanligt lite för länge vid datorn i morse (ja, det är ovana som får mer och mer tid). När jag kom ut från badrummet efter tandborstningen och skulle börja packa mig iväg noterade jag att jag hade fått ett sms. Det var Lucille, som egentligen heter nånting heeelt annat, som undrade om hon kunde få lift till jobbet idag. Hon var sen, hon var trött och dessutom hade hon lämnat busskortet till sin dotter. Klart hon fick åka med! Vi strålade samman några minuter senare och jag frågade lite halvt på skämt om hon hade messat själv eller om dottern hade hjälpt henne (hon har inte klarat av att messa tidigare). Men nu gick det fint, berättade hon, för hon hade fått en ny och enkel mobil av maken.

Vi skrattade lite och jag blev så uppspelt av mitt morgonsällskap att jag glömde hundscarfen hemma. Dock inte vantarna. Jaa, jag kör bil med de orange och det går alldeles utmärkt. Däremot blev det ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i morse – jag ville bespara Lucille detta.

Kallt om halsen men inte om händerna.

Det var emellertid inte riktigt lika kallt i morse som igår. Termometern visade bara en minusgrad, medan den ju var nere på sex igår morse.

Idag på förmiddagen har jag en sista (?) avstämning med Lille M om webbplatsen jag har byggt för Huset. Vi ska gå igenom en del synpunkter jag har fått (några har jag redan åtgärdat, andra vill jag diskutera först). Vidare ska jag ska ytterligare en flik och måste visa Lille M hur det funkar att lägga in dokument. Nehej, det blev framflyttat till i morgon på grund av sjukdom, så jag är på möte i stället!

Morgonen började mindre bra, för rätt som det var slutade datormusen att fungera. Bara tvärt så där la den av. Batteriet, förstås! Sprang ner till vaktmästeriet och började leta. Johans plats såg övergiven ut och H var inte där. Skenade upp igen och mötte då H, frågade var batterier fanns och skenade ner igen. Jag är nog inte den mest populära hos Blondie som stod och försökte fixa till dörren in till institutionen som började låta som en ylande varg igår eftermiddag. Före de fyra turerna in eller ut var jag nämligen ut på toa också. Totalt sex gånger fick Blondie sluta arbeta. Men jag fick tag i mitt batteri och nu funkar musen som den ska.

Solen har tittat fram och jag tror att det blir ytterligare en fin vårdag. Tänk om jag kunde tillåta mig att njuta lite. Tänk om min kropp kunde vila en stund. För än borde ju inte paniken vara här, jag har ju nästan två månaders frist.

Har du varit med om några äventyr idag på morgonen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Förtton nyanser brunt

Idag är det verkligen förtton (dvs ett oräkneligt antal) nyanser brunt ut. Det är brunt ta mig tusan över allt, särskilt på min bil. Då kallas det bruna smuts. Lilla gubben, Clark Kent*, vill säga, behöver verkligen en dusch. Vi får se hur det blir till helgen, det ska ju bli kallare igen då, dessvärre.

Fästmön fick lift hem igår av en kollega. Tanken var att vi skulle se premiäravsnittet av Dicte på TV4, men ingen av oss pallade med kanalens reklamavbrott. Jag ställde DVD:n på inspelning och så kollade vi på ett dubbelavsnitt av CSI NY på Kanal 5 i stället. Och sen blev det ju läggdags.

I morse vaknade jag redan klockan fem, vilken var synnerligen irriterande eftersom mobillarmet skulle gå på först en timma senare. Jag låg och tänkte på en del jag hört och sett den senaste tiden och funderade om mina öron skulle trilla av  eller sitta kvar. Dessutom behöver jag verkligen boka en tid hos min optiker. Jag ser INTE bra.

Eftersom vi var morgontidiga hann vi ta en tur till moskéns närhet för att hämta upp ett par vassa saker innan jag svängde in till Annas jobb. Moskén är verkligen en förunderlig byggnad och jag skulle vilja fota den mer. Nu blev det en bild genom min skitiga vindruta.

Moskén denna bruna morgon.

Det gick hyfsat smidigt att ta sig till jobbet idag, inte många eller långa bilköer. Ibland går det nästan fortare att köra genom stan. Eller på andra sidan stan, snarare.

Jobb på institution1 väntar idag. Som vanligt med möte på förmiddagen. Jag ska försöka samla ihop ett gäng som har åsikter om våra medierapporter och vidare måste jag gå med piskan när det gäller forskningssidorna på externwebben. Jag vet inte hur det har gått, jag tror inte att det har gått så värst mycket framåt, ärligt talat… Det beror mycket på den där förbaskade sjukskrivningen, men också på att jag bara jobbar här en dag i veckan. Då hinner man inte svinga piskan så mycket, utan i stället blir det moroten. Nu har jag i alla fall bokat ett avstämningsmöte med prefekten på torsdag så får vi diskutera hur det har gått och hur jag ska gå vidare.

Är det brunt hos dig också idag???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker hopar sig…

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?

I morse skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

September – in the sun

Det är redan den 5 september. Dagarna flyger förbi. Nyss ondgjorde sig en del över att september hade anlänt och därmed hösten. Inte jag. Jag älskar hösten. Fast jag inser att jag inte längre har lika mycket tid att vara ute i naturen och fota. Dessutom dras jag ju med en ond häl som handikappar mig något. Förhoppningsvis får jag lite hjälp med hälen nästa vecka.

Jag tror att den är här nu, hösten.

Så i stället för att vara ute och fota i höst funderar jag på att göra en ny fotobok som skulle heta nåt i stil med ”Året på Jobbet”. Här runt omkring finns många vackra platser och ting att fota – en del roliga också. Nere vid dammen, där jag först arbetade när jag kom hit för ett år sen, händer det att det är dimmigt på höstmorgnarna. Naturen blir nästan… trolsk!

Dimmigt…

Men idag är det inte dimmigt utan soligt igen. Det tycks vara varannandagsväder här. Och omväxling förnöjer väl. Om jag får välja, föredrar jag nog dagar utan ösregn, trots allt.

Igår kväll rullade Dalkarlarna in på gårdens framsida hemma med sin container och sin lift. Den senare förstörde totalt ena hörnet av gräsmattan. Fönsterbytet börjar närma sig – och sker mitt när jag har några riktigt tuffa dagar på jobbet. Fattas bara att jag får operationstid direkt efter så att jag får leva i ett kaos av omflyttade möbler och renoveringsdamm… Och så en massa främmande folk som springer in och ut i min lägenhet. Nej, jag är inte förtjust, men alla säger att det blir så bra

sen!

Sen! Vadå sen? Det är ju hela tiden nånting… Ja jag vet att jag låter grinig, men jag har fått nej på två jobb hos Uppsala kommun. Förra svängen när jag sökte ett liknande jobb kom jag åtminstone på intervju. Undras på vilket sätt jag gjorde bort mig eller varför jag sållades bort den här gången. Jag har ytterligare några ansökningar ute och planerar att skriva ihop en. Men det är väl så att det är väldigt svårt att få till nånting bra i ansökningsväg, när man trivs där man redan jobbar. Varför jag söker nya jobb? Om du har missat det har jag en tidsbegränsad anställning som har förlängts med mellan två och tre månader i taget. Det är lite tufft att leva så, för en dag kan det ju bara ta slut. Och jag har ju liksom ingen make/maka med lön att fall tillbaka på som en del har. Fästmön har fullt sjå att klara av sitt, så jag kan inte belasta henne.

Att bli arbetssökande igen skulle vara förödande för mig! Jag vill verkligen jobba – till skillnad från en del. När jag läser vilka hitte-på-jobb som finns inom Fas 3, eller vad det nu heter, blir jag både ledsen och förbannad. En del människor vill faktiskt ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte gå till nån lekstuga! Sen finns det andra som har massor av åkommor och krämpor som ska tvingas ut i arbetslivet fast de vissa dar knappt kan stå på benen. Var ligger rättvisan i allt detta??? Nej, som sagt, jag blir både ledsen och förbannad. Det finns ingen rim och reson.

Rättvist tycker jag inte heller att det var igår när vi kollade lite grann på Kristallen. Där delades det ut diverse TV-priser. Naturligtvis fick Filip & Fredrik pris, liksom Gina-Vad-Hon-Nu-Heter, båda ”fenomenen” upphöjda till skyarna.

För vadå?

undrar jag. Filip & Fredrik var lite roliga en gång i tiden, nu kan jag inte se på dem mer än två minuter i taget. Sen tappar jag fokus och undrar vilka multipla diagnoser de har. Och vad det är som är så bra med dem. Det är till exempel inte roligt att se dem fulla på TV. Det har aldrig varit roligt. Vad som är roligt när det gäller Gina-Vad-Hon-Nu-Heter undrar jag också. Vad är det hon gör som är så bra? Jag förstår så mycket som att hon ska vara rolig, men jag skrattar aldrig. Den enda som var väl värd sitt pris var Ingvar Oldsberg, tycker jag. Han har en bredd som TV-man och har gjort det mesta.

Idag är jag visst grinigare än grinigast! Det blir man när det känns som om livet rinner ur en. Tur att jag ska iväg på förmiddagen och över lunchen på ett evenemang arrangerat med anledning av husets ettårsdag. Då får jag lite annat att tänka på än mina egna krämpor.

Till sist, ett grattis till ett annat födelsedagsbarn, (blogg)vännen Inna som fyller några fler år än ett idag! Hoppa in på hennes blogg och gratta henne här! 

Och… ja, just det… Jag blev inte först färdig i morse heller, trots att jag steg upp redan 5.45. Anna vann!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu blir jag ännu lite tröttare…

HA! Tyckte jag att det var mycket i morse? Mycket blev mer och nu är jag ÄNNU tröttare. M och jag har suttit och dragit upp ramarna för institutionsdagen i eftermiddag. Dagen är för övrigt flyttad en dag framåt i tiden. På tisdag ska vi dra in ytterligare ett par kollegor i planeringen.Och så har vi jobbat med en arbetsbeskrivning. Det lär bli jobb 80 – 20 på institutionerna och jag får byta kontor. Det känns lite svårt, för jag trivs så bra där jag huserar just nu. Men allting går, det måste det.

Jag var lite trött när jag kom hem. Och så är det städkväll, fortsättning från igår med dammning och dammsugning. I tidningshållaren utanför min ytterdörr satt det några papper – och jag pep som Beaker när jag började läsa… om fönsterbytet. (Det hade jag lyckats förtränga…)

Fönsterbyte behövs, men…

Om tre veckor är det dags att börja röja. De nya fönstren levereras på torsdagen per lift till min balle*. Så ballen måste alltså tömmas först. Under följande måndag – onsdag monteras sen fönstren in. Jag måste flytta bort alla mina 42 krukväxter (vart då?). Möbler och saker måste bort minst en och en halv meter från fönstren (och flyttas vart då?). Gardinstänger, rullgardin och nätdörr måste monteras ner (och ställas var?). Möbler ska plastas in (plast får vi).

En och en halv meter låter inte mycket, men det är det. Jag har just mätt… Klart jag funderar hur det här ska gå till, jag kan ju inte lyfta med mina axlar. Dessutom inträffar detta alltså under samma tid som institutionsdagen. Det innebär att jag inte kan ta ledigt heller. Veckan därpå hämtas de gamla fönstren, med lift, från ballen. En bra grej är att det kommer nån och putsar de nya fönstren. Men man vet inte när och man får inte ställa tillbaka krukväxter eller så innan det har putsats.

Visst är jag glad över att få nya fönster, men just nu gör det mig bara ännu mer trött… Som grädde på moset avslutades texten i pappren med att man även ska montera in nya fönster i förråden – och då måste förråden tömmas… OCH VAR I H-E SKA JAG STÄLLA ALLA GREJOR SOM JAG HAR DÄR DÅ UNDER TIDEN???

Jag har annars kontaktat min läkarmottagning och dess sjukgymnastmottagning angående hälen. Har fått tid efter jobbet om ungefär två veckor. Dessutom hade hon som ringde upp hört fel och trodde att jag ville ha hjälp med en höft. Hade ju varit intressant om sjukgymnasten plötsligt hade satt akupunkturnålar på höften. Gör säkert mindre ont, i alla fall. Nålar i hälen har jag haft tidigare och det är ganska… ontigt!

Fattas nu bara att jag får brev från Sjukstugan i Backen att jag ska läggas in. För blir det operation får jag inte lyfta på sex veckor efter den…

Jag blir så trött att jag dansar lite.

Nej, nu blev jag ännu lite tröttare bara jag tänker på allt, så jag ska dra fram dammsugaren och ta en promenad, dammat har jag redan gjort. Oj, oj, hur ska kontrollfreaket Tofflan hantera allt detta, månntro..?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdagsrapport från Tokerian

Ägnade förmiddagen åt att skriva en jobbansökan på engelska samt att glo på Babel. Det förra var betydligt mer upphetsande… Men det som gör att jag fortsätter att glo på Babel är att redaktionen tycks få tag i en massa bra författare som gäster eller till reportagen. Annars är programmet mest irriterande – i och för sig ett skäl att titta om man vill reta upp sig.

Plingade på hos Tant för att fråga om hon ville följa med till Tokerian i rondellen eller om jag skulle handla nåt åt henne, men hon hade sonen där idag så hon hade inte tid. Detta gjorde att jag faktiskt kunde anteckna under dagens tur. Och vilken tur det var…

• En närsynt dam blockerade ingången genom att stå i min väg och dubbelvikt över sin rollator läsa affärens reklamblad. Hon förföljde mig sen genom hela shoppingturen…
• En konstig kille i svart keps gick omkring vid pålägget och pratade för sig själv.
• En man med fula uppfällbara solbrillor påhängda på sina vanlig brillor hasade omkring och såg allmänt förvirrad ut. Vid närkontakt insåg jag varför han var ensam – han STANK svett.
• En mycket solbränd man var också mycket orakad.
• Jag undrade vem som plötsligt gastade i högan sky. Det var en lift…
• En kraftig man upplät sin mycket ljusa gossopranstämma.
• En latinamerikansk-looking man höll på att köra på mig fem (5) gånger med sin barnvagn. Barnet skrek varje gång.
• En man med en mycket blå tenniströja lekte titt-ut med mig vid godishyllorna.
• En dam UTAN scanner stoppades brutalt av kassörskan i scannerkassan. Bara det att damen, som försökte betala sina lökar, enbart pratade franska.

                                                                                                                                                          PS JA! Jag ÄR elak! Igår skrattade jag inombords när jag såg en ung snygging komma fräsande i sin cab och det började regna. Jag hånflinade också mentalt när en familj just dukat utomhus för att äta middag fick riva in allt på grund av samma regn. Bara det…

Read Full Post »