Dagens lilla tutflykt gick som sagt till Bålsta, en gång i tiden utsedd till Sveriges tråkigaste kommun.
Jajamens!
som Bosse J skulle ha sagt. Fast det var före Tofflan gick på Biskops-Arnö, folkhögskolan som ligger nästgårds på en ö in the middle of nowhere.
Bålsta, cirka sex mil från Uppsala, verkade inte särskilt mycket roligare så här 28 år senare, så vi for direkt till Lasse Åbergs museum. Det var bra skyltat utanför Bålsta, så vi hittade nästan rätt bums.
Först fick vi syn på några djur. Jag frågade Anna om hon ville rida häst.
Men det är ju kossor…
svarade hon, som den bonddotter hon är.
Tja vad vet jag? Se på bilden och gör din egen bedömning.
Kossorna var inte levande ens. Och personerna på bilden råkade bara stå i vägen när jag fotade. Sorry!
Jag trodde att museet skulle innebära mest prylar kring den här figuren.
MUSeum = MUSse Pigg. Visst, men inte enbart!
Vi betalade 80 pix för inträdet och fick var sin klisterlapp att sätta på BRÖSTEN. Eller strax ovanför, som Anna har gjort här. Hon ville ju inte dölja La Coste-krokodilen på sin märkespiké som var svindyr (jag köpte den i födelsedagspresent ett år till henne. Svindyrt är ett internt skämt.)
Både klisterlapp och krokodil. Klisterlapparna glömde vi förstås ta av oss sen…
Den första snubben jag fick syn på var en kille i trikåer och alls ingen Disneyfigur.
Spindelmannen var där! Wow…
Vidare noterade jag att Modesty Blaise hade en egen stol.
Hon var nog en av mina kvinnliga serieidoler, Modesty…
Och till och med familjen Guling – The Simpsons – fanns på plats i en monter.
The Simpsons hade en egen monter på museet.
Som på de flesta museer vi besökt den senaste tiden fanns här en mystisk Strykare, du vet en sån där som STRYKER sig mot ens tämligen privata kroppsdelar. Jag blev så rädd att jag hoppade upp i taket!
Pippi och jag har båda fötterna på huvudkudden ibland. Den senare på grund av sitt onda ben. Men nu blev jag så rädd, så rädd att jag hoppade upp med benen i taket!
Nån snuskig Gula Gubbe med svetten rinnande ner i sin ”brevlåda” såg vi tack och lov inte, men däremot världens första seriefigur, Yellow Kid.
Yellow Kid fanns på plats.
Strax intill hittade jag Alfred E Neuman. (Om man läser det på engelska blir uttalet ungefär Alfred Inhuman, har jag lärt mig nånstans nån gång.) Han har ju baske mig större gles mellan tänderna än Thore Skogman hade!
Kolla gleset mellan framtänderna! Det är ju jättemycket större än Thore Skogmans!
Så såg vi seriefigurerna med dubbla namn – Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde. Fast här var de Knoll och Tott.
Knoll och Tott var representerade, men inte Pigge och Gnidde.
Även fru Tjockelin/fru Bölja fanns på plats och tronade i egen glasmonter.
Fru Tjockelin/fru Bölja – jag vet inte vilket namn denna matrona föredrar.
Och äntligen hittade jag en burk med rutig färg!
Jorå! Rutig färg finns visst! Här är beviset!
Det är alltså den där färgen som nissarna i jultomtens verkstad målar schackbrädena med på julen när SvT visar Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.
Färgen som nissarna målar schackbrädena med på julen är rutig.
På tal om Kalle Anka så var han självklart där. Men man fick inte rida på honom som en rätt dum unge trodde.
Kalle Anka var inte ridningsbar på museet.
Och på tal om ungar så sprang det omkring två högröstade såna tillsammans med sin minst lika högröstade farfar och svarade på nån sorts tipspromenad. Himla irriterande med dessa tre som sprang kors och tvärs i utställningssalen och pratade med megafonröster… Ärligt talat tycker jag nog att museet kanske främst vänder sig till lite äldre personer än barn. Barnen har nog roligast i museets Trazankoja där de kan flamsa av sig.
I en monter fanns Disney-böcker på en massa olika språk, till och med norska!
Den stygge ulven – är det Den elake Ulf?
Och så i en monter hittade jag denna Snövit-servis som påminner om den min mamma lekte med som barn på 1930-talet.
Snövit-servisen på museet.
De överlevande delarna av mammas servis tronar sen ett tiotal år i vitrinskåpet hemma hos mig. Men allra först fick jag leka med servisen i min lekstuga som morfar byggde till mig när jag var barn, på 1960-talet.
De överlevande delarna av mammas Snövit-servis tronar i vitrinskåpet hemma hos mig sen ett tiotal år.
Allt roligt tar slut, men innan vi for vidare blev det förstås en rejäl fika. Man vill ju inte fakta av alldeles… Priserna var bra. Det gick att äta varm mat och det fanns även mat för de lite yngre. Vidare serverades även vin och öl för den som önskade sådant.
Morotskaka, kaffe och macka blev till en sen lunch.
Anna tog rejäla tuggor också! Se så duktig hon är, Lill-Kickan, a k a Strykaren…
Härliga ostfrallor med sallad och paprika! Kvinnan till vänster i bild är troligen en vilsekommen linslus. S:et uppe till höger indikerar att Anna är Strykaren!
Men efter toabesök och gluttande i museishoppen (somliga klarade sig med att titta, inte shoppa – fast jag ville gärna äga den häftiga litografin av Lasse Åberg med Lenin bärande på en påse Leni toapapper, men 2 400 pix var lite för häftigt för min kassa…) for vi vidare till Metropolen Örsundsbro. Där finns nämligen en outlet som säljer bland annat Iittala och Höganäs. Fast vi tittade bara, handlade inget.
Väl hemma igen slängdes en maskin tvätt på. Den är klar nu, hör jag, så jag ska väl hänga tvätt innan jag åker och köper pizza – dagens middag!
Jag ÄLSKAR att laga mat när det är hämt-pizza!
Kuriosa: Walt Disneys andranamn var Elias, ett namn han fick efter sin pappa.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 