Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hoppa över en klass’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

I förra veckan hade jag äran att få träffa ett livs levande… tvillingpar! Tvillingar har alltid fascinerat mig (även trillingar, fyrlingar etc.). Är de enäggs är de ju så identiska – men kan trots det ha olika personligheter.

Knattarna är trillingar. De snuskarna har ingenting på underkropparna, men svarta tröjor. Det som skiljer dem åt är färgerna på deras kepsar.


När jag var barn
kände jag ett tvillingpar som hette Kjell och Mats och ett tvillingpar som hette Mona och Marie. Kjell och Mats var verkligen identiska! Jag tror inte ens deras föräldrar kunde skilja dem åt! Två kvicksilver var de, dessutom. I samma stad boddde Mona och Marie. Precis som Kjell och Mats var de enäggstvillingar. Fast en av dem hade skolios. Jag tror inte man upptäckte det förrän ganska sent. Väldigt ledsamt, var det, för båda två var duktiga basketspelare, men den tjejen med skolios kunde tyvärr inte fortsätta.

När jag hoppade över en klass till trean gick Eva och Marie där. De var exakt lika – både till utseende och till klädseln. Men också till sättet. De var två rätt jävliga morrhoppor, för att tala klarspråk.

Hur som helst, dessa båda tvillingpar från min barndom var alltid likadant klädda. Jag, som egentligen aldrig nånsin har varit klädintresserad, tyckte nog ändå att det måste vara lite tråkigt. Tänk att ha exakt likadana kläder som din syrra eller brorsa!

Men de två tvillingflickor jag träffade den gångna veckan var nog ganska identiska uteendemässigt, men inte när det gällde kläderna! Deras föräldrar hade nämligen bestämt att flickorna aldrig fick ha samma kläder – eller samma frisyrer. Om den ena flickan hade hårband, fick den andra flickan ha tofsar.

Det är enda sättet för oss att kunna skilja på vem som är vem!

sa pappan.

Smart, tycker jag. Och roligare för tjejerna. Däremot blir jag lite fundersam när jag läser om mamman till fyrlingpojkarna i Kina som märkte sina söner med siffror. På huvudena. Hon rakade deras hår så att där stod 1, 2, 3 eller 4 på deras huvud. Det känns ju liiite taskigt. Jag menar, tänk om nån av dem ville ha rastaflätor, spikes eller bara en vanlig pojkfrisyr..?


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »