Väninnan: Rapport från Rosenbad

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok Väninnan på Erikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med ögon känsliga för grönt – Barbro Hörberg

Ett inlägg om ett TV-program.

---

 

Barbro Hörberg. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Mamma fick mig nyfiken på ett TV-program. Det var en dokumentär om Barbro Hörberg, Med ögon känsliga för grönt – Barbro Hörberg. Jag vet inte varför jag blev nyfiken. Kanske för att hennes öde mer än hennes sånger har fängslat mig..?

När jag läser i efterhand om filmen står det att Barbro Hörberg var vispoet. Och visst har jag hört hennes visor. Men jag var liksom… för ung för att uppskatta dem när hon var som mest ”inne”.

Mitt starkaste minne är att Barbro Hörberg adopterade en dotter från Korea. Och så fick hon, Barbro Hörberg, nån sorts cancer och dog inte långt efteråt. Jag tyckte så synd om den stackars lilla flickan!

I filmen får jag höra flera av hennes visor. Berättare är hennes bröder, dottern, väninnor och kollegor från musikbranschen. Jag känner att min bild av Barbro Hörberg har blivit… fylligare. Icke desto mindre tycker jag att det var tragiskt att hon gick bort i bröstcancer, endast 43 år ung, och efterlämnade en dotter…

Toffelbetyget blir högt.  Det här är ett fint och ömsint tecknat porträtt av en spännande och annorlunda person som kunde ha blivit mycket större om hon hade fått leva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommaren utan män

Ett inlägg om en fantastisk liten bok.

En av mina nya författarbekantskaper är Siri Hustvedt. Lite kul att en av mina nya vän-bekantskaper gav mig en bok av denna författare, Sommaren utan män. Alldeles nyss har jag läst ut denna fantastiska lilla bok om cirka 200 sidor. Tack, Inger!!!

En fantastisk liten bok.

Huvudperson i den här boken är Mia, en medelålders kvinna, vars make lämnar henne. Han är förälskad i en yngre kollega. Mia bryter först ihop, men bestämmer sig därefter för att resa till sin mamma. Där i hemstaden ska Mia hålla en poesikkurs för ett gäng tonårstjejer. Mia lär också känna mammans närmaste väninnor, ett grupp spännande kvinnor.

Egentligen utspelar sig tre historier i en här i boken. Tre historier i tre olika åldersgrupper. Och ovanpå detta även ett litet HBTQ-tema! (Det är mycket därför den är så fantastisk. Att författaren får ihop det hela på bara 200 sidor, ungefär!) Dels är det Mias separation, dels är det tonårstjejerna, en grupp i vilken det förekommer riktigt raffinerad mobbning. Och så är det mammans spännande kompisar. Särskilt fascinerande är Abigail, som visar vad de egna handarbetena döljer för hemligheter…

En helt klart fascinerande bok! Jag känner igen mycket, bland annat kring mamman och åldrandet. Men också om mobbningen och separationen.

Högsta Toffelbetyg, ingen tvekan!

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria & Mindy

Av en ren händelse lyckades jag för ett tag sen fastna framför TV:n, vid ett program jag normalt sett aldrig skulle titta på. Det var Maria & Mindy – Best Friends Forever. Även Fästmön fastnade. Jag blev stundtals helt… mållös.

I det första avsnittet jag såg skulle de två väninnorna till Jukkasjärvis ishotell. De blev helt förtvivlade när de fick veta att de inte kunde ha smink på sig. (Smink är ju vattenbaserat och det kan ge köldskador.) Mindy är nog lite mer blond än Maria, för hon klarade inte ens av att få upp dragkedjan till sin sovsäck…

Nästa grej jag såg var när de två besökte Lill-Babs, en av Marias idoler. Där fick de nybakat bröd – vars namn Mindy hade svåra problem med att uttala.

Maria och Mindy hemma hos Lill-Babs. Hundarna har de alltid med sig – utom till Jukkasjärvi. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)

Och så var det dags igen igår. Bland annat besökte de Marias stora idol Lasse Åberg på hans museum utanför Bålsta (där även jag och Anna har varit). Bland annat skulle de spela upp en scen ur filmen Sällskapsresan. Mindy försökte verkligen att lära sig sina få repliker på svenska. Men det var inte Mindy som var roligast/mest korkad utan Maria, den här gången. Eller vad sägs om detta citat:

Tänk att bara få sitta där bredvid Lasse Åberg som satt där.

Eh… ja… Det visar nivån, lite. Jag skrattade så jag tjöt, förstås.

Lite senare i programmet fick jag lära mig vad ett fis-ljus är för nånting. Det är faktiskt en väldigt användbar pryl som jag nog ska ha i fickan nästa gång jag åker buss!

Hundarna har de med sig överallt, dock inte till Jukkasjärvi. Men att de är som familjemedlemmar visade de tårar som trillade i slutet av gårdagens program..

Nej, det är verkligen ingen högre intellektuell nivå på det här programmet, men man får skratta. Toffelbetyget blir därför medel – så pass roligt hade jag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kaffe med musik

Tre, nej fyra, syjuntetanter vinner en bussresa till en julmarknad i Tyskland. När Karin Brunk Holmqvist skriver om detta i Kaffe med musik blir det riktigt, riktigt roligt. Tack, Augustifarmor, för boken!

Syjuntetanter i Tyskland intar kaffe med musik.

Den här gången skriver Karin Brunk Holmqvist om väninnorna Inez, Viola, Olga och Svea som vinner en resa med buss till en julmarknad i Tyskland. Det blir först lite jobbigt för dem, för de har som längst varit till Danmark (de bor i södra Sverige…). Men de beslutar sig för att åka. Under resans gång gör de sig bekanta med uttrycket

kaffe med musik.

Man kan också säga att deras vänskap och lojalitet med varandra prövas – och stärks under resan, bland änglar, glühwein, förnöjda män, vänsterprasslande män, vänsterprasslande fruar och en och annan snöstorm…

Som alltid skrattar jag högt och ofta när jag läser nånting av Karin Brunk Holmqvist. Och jag har läst alla hennes böcker utom två, tror jag. Vill du läsa en riktigt rolig må-bra-bok, rekommenderar jag verkligen den här!

Livet är kort.

Read Full Post »