Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘små barn’

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.


 

Katthalsband bling bling

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Toffelklädda fötter

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

  • ett större hem
  • mer pengar
  • större möjlighet att göra renoveringar
  • en mer välvårdad trädgård
  • ett roligare och mer aktivt liv
  • ett bättre läge
  • möjlighet att resa mer
  • ett lyckligare liv
  • ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Grillrök

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

VA? Träningscykel och grill på uteplatsen? Lite väl tidigt för det, va' ..?

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)


Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!


*ballen = balkongen

**ballar = balkonger
***allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett axelklappande inlägg.


 

Pappas cigarrettask.

Inga cigarretter här i längre. Detta var min pappas cigarrettask.

Idag är det måndag och den 7 september. Ingen märkvärdig dag för de flesta, bara en vanlig måndag när alla stackars (?!) arbetande står inför en ny vecka. För mig spelar måndag eller lördag ingen roll. Utan ett arbete blir dagarna väldigt enformiga och lika varandra. Men just den 7 september är en mycket speciell dag för mig. Det är min rökfria dag.

Det är nu elva år sen jag slutade röka. Elva år… Det känns som om det var igår. Då hade jag rökt i nästan 30 år. Det tog ett år, ungefär, för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kollade in hur det gick för mamma, som rökt i 50 år. Kunde hon, så kunde jag… Och mamma kunde. Hon slutade röka i oktober 2003 och jag den 7 september 2004.

För det är just det att en måste bestämma sig. Det är det som är det avgörande. En måste bestämma sig för om en vill fortsätta dra i sig en massa skit och bli sjuk på kuppen, eller sluta med dumheterna och må bättre. Dessutom har en kanske människor i sin närhet som en inte vill göra sjuka. År 2004 hade jag en särbo med två ganska små barn. Visserligen rökte jag inte inomhus, men jag rökte utomhus när barnen var med.

Det är tio år sen det blev förbjudet att röka inne på restauranger och kaféer. Det var också nåt som vägde tungt när jag bestämde mig. Jag hade ingen lust att ta cigarretten efter en god måltid på lokal utanför stället. Stå där, omgiven av ett moln, och se dum ut. För det ser rätt dumt ut att stoppa en brinnande, vit pinne i käften, dra i sig röken från den och släppa ut den i luften som jag själv och andra andas in.

Grillrök

Storrökare som INTE visar hänsyn finns överallt, till och med där en bor.

I våras kom ett förslag om att utöka förbudet till att omfatta även uteserveringar. Jag hoppas att det går igenom. För det finns inget bra med rökning. Jag vill gärna slippa få i mig skit från andra när jag befinner mig i offentliga miljöer såsom en tågperrong eller en busshållplats. Många rökare är lite hänsynsfulla och går bort en bit, men det räcker inte för mig. Deras rök är inte bara äcklig, den gör mig sjuk. Jag slutade röka när jag stod på gränsen till astma. Idag får jag svårt att andas om jag befinner mig nära nån som röker. Det känns som om jag har glasbitar i luftrören. Varje andetag gör fruktansvärt ont. Kanske har jag astma, kanske har jag även KOL. Men mina dumheter i form av röken från en cigarrett drabbar i alla fall inte nån annan längre.

I Metro sa Roger Henriksson, som är professor och överläkare samt chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, häromdan att passiv rökning är farligt för hälsan och att passiv rökning även har klassats som arbetsskada:

[…] Man kan bland annat drabbas av lungcancer, KOL, hjärtsjukdomar och blod- och kärlsjukdomar. Ju mer rök du får i dig desto skadligare är det […] Jag tycker definitivt att samhället borde skydda dem som utsätts för tobaksrök mot sin vilja med tanke på de risker som röken för med sig. 

Har en sett nån med KOL är det ganska lätt att bestämma sig för att sluta röka. Den som tror att den förblir evigt ung och opåverkad lever i en fantasivärld. Det går ganska fort att få missfärgade och sämre tänder när en röker. En får sämre blodgenomströmning i hela kroppen och även i tandköttet, till exempel. Huden blir snabbare rynkig, men en rökare ser också ofta rätt glåmig ut i hyn. Sen är det lukten. Det luktar riktigt illa om den som röker. Men värst av allt är nog att inte kunna andas.

Idag är det den 7 september, min rökfria dag. Jag klappar mig på axeln.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I maktens skuggaMitt i vintern har jag suttit och läst en bok som utspelar sig i juli. En av julklappsböckerna från mamma var Viveca Stens senaste bok, I maktens skugga. Under helgen har jag teleporterats till Sandhamn i Stockholms skärgård.

Det har gått några år sen sist och mycket har förändrats. Nora lever med Jonas. De har fått en dotter, Julia. Men i huset på Sandhamn är Nora kvar. Jag hänger inte riktigt med i svängarna, för jag är påverkad av TV-filmerna om Morden i Sandhamn. Där har Nora ganska små barn – en pojke och en flicka. I den här boken har hon två tonårssöner och en liten flicka. Polisen Thomas är kvar och tillsammans med sin förra fru har han fått en dotter. Mycket av historien handlar om Noras och Thomas privatliv.

Ut till Sandhamn kommer Carsten Jonsson med familj. Han har låtit uppföra en riktig lyxvilla där. Folk på ön är uppretade och många vill få bort honom. Det händer en del obehagliga saker. Och efter Carstens stora inflyttningsfest brinner det. I askan hittar man ett lik.

Nja, det här återseendet är inte riktigt lika bra som sist. Boken är inte alls lika spännande som de tidigare böckerna i serien. Först mot slutet blir det lite action – med betoning på lite. Det känns som om historien bara löper på utan att nåt väsentligt sker. En förklaring till detta ger författaren innan jag slår ihop bokens pärmar.

Toffelomdömet blir medel. Boken är välskriven, men inte särskilt spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag är det och dags att redovisa den Tofflianska veckans hiss (Pride) respektive diss (Prejudice). Det blir så här, det:

Pride


Prejudice

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om natten.


Försök sova
när du inte vill eller kan. HA! Vi såg två riktigt bra polisserier på TV igår kväll. Sen skulle jag sova eftersom jag ska jobba idag. HA igen! Inte nog med att jag drabbades av den sedvanliga sängklådan (det kliar överallt, typ). Jag drabbades av två riktiga åkommor.

Mitt ena örhänge fastnade i det andra (i samma öra dock, hur tror du jag är skapt?). Det gjorde rätt ont och paniken var nära, men jag lyckades komma loss och fick samtidigt örhänget rengjort klockan halv tolv på natten.

Men det märkligaste var nog långfingerleden på vänsterhanden. Det stack till i området och strax därpå dök ett blåmärke upp samtidigt som det gjorde skitont i fingret. Nu på morgonen har jag fotat fingret och blåmärket har blivit lite brunt. Fingret gör inte ont längre bara lite ont när jag skriver.

Ont i fingerleden

Brun fingerled.


Detta betyder
att jag överlevde natten och morgonen är här. Jag äter min fil vid Storebror* och har som vanligt ångest för att åka iväg till jobbet. Men det går. Allting går utom tennsoldater och små barn, var det nån som sa en gång. Nån som inte alltid var så smart, men som i detta fall hade rätt.

Ha en bra dag!!! Och detta är inte bara amerikanskt uttryckt utan jag menar det.


*Storebror = min stordator


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om a-kassan.


Jag har skickat in mitt första a-kassekort
elektroniskt. Det kommer att leda till att jag inte får en spänn utbetald den 22 augusti när ”alla andra” som går på a-kassa får pengar. Skälet stavas karensdagar.

Men hur ska jag göra då? Jag har ju inte direkt färre räkningar i slutet av augusti jämfört med slutet av juli? Min bostadsrätt hinner jag näppeligen sälja tills räkningarna ska vara betalda om två veckor. Eller… det kanske jag gör, men var ska jag bo om jag säljer mitt hem?

En liten skriftväxling via internetkassan med en handläggare på a-kassan lugnade mig något – efter ett tag!.. Av handläggaren fick jag veta att om jag skickar in denna veckas och nästas kort (man skickar alltid in kort i tvåveckors-sjok) före den 29 augusti kan jag få pengar för dessa dagar utbetalda den 5 september. Jag började räkna lite och kom fram till att det nästan skulle räcka till hyran månadsavgiften – nästa månad, alltså – det ska ju betalas en avgift även den sista augusti… Minus några tior. Förutsatt att jag får högsta ersättningen. Det är ju inte säkert… Hur det blir i slutet den här månaden vågar jag inte tänka på. Men allting går. Allting går utom tennsoldater och små barn.

Guldpengar

Chokladpengar betalar inte hyran månadsavgiften.


Så… Den som tror
att jag medvetet försöker lura till sig a-kassa kan glömma det. Pengarna räcker inte ens till min låga boendekostnad. Mat då? Tja, jag får väl äta gräs.

Äh… Jag överlever! Har jag överlevt en långtidsarbetslöshet och ett litet c, då klarar jag detta också. Jag lovar!!! (Men jag vet inte om jag tror på det själv…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om mötet med två trevliga tjejer.


Från bloggbekant till vän.
Så skulle man kunna sammanfatta eftermiddagens träff med Inger och hennes dotter Fia. De båda tjejerna hade varit på besök i länet och passade på att träffa Tofflan på väg hem till söder om söder. Mötesplats: Gamla Uppsala. Temperatur: Typ 40.

Jag älskar att träffa nya människor! Och skälet är mycket enkelt – de allra flesta nya bekantskaper är så himla trevliga! Inger och jag hade inte träffats tidigare, men vi har läst varandras bloggar ett tag. Dessutom har vi en gemensam vän i den förträffliga Norska kullan.

När jag inte är på topphumör, har jag, som så många andra, en tendens att isolera mig. Då får jag för mig att det är svårt att träffa människor – både människor jag känner och människor jag inte känner. Straffar mig själv genom att stanna hemma, inne, och inte träffa nån. Nu måste jag en gång för alla lära mig att det är FEL sätt. Jag mår inte bättre av ensamhet!

Inger rattade bilen medan Fia var kartläsare och de hittade galant till Gamlis. Vi inledde med en lunch på Odinsborg. Tre olika rätter till ett bord. Hur svårt kan det vara att leverera dem samtidigt? Mycket, uppenbarligen. Till sist fick vi maten och min kräftpasta var god.

Efter en stunds vila på maten äntrade vi en av högarna. Utsikten var som vanligt breathtaking. Fia ville springa upp på ytterligare en hög. Det fick hon göra ensam. Vi äldre nöjde oss med ett toppbesök.

Ett besök inne i Gamla Uppsala kyrka blev det. Där fann vi underbar svalka och Fia hjälpte mig att köpa ett ljus som jag tände för pappa. Det fanns mycket att titta på där, bland annat en fin Bibelsamling. De vackra malmkronorna i taket fångar alltid min uppmärksamhet. Prällen dök upp också och nånting hos mig måtte ha fångat henne för hon tittade MYCKET på mig. Var jag bekant, kanske? Jag tog mig ett Bibelord och orden har jag sparat inuti för framtida bruk eftersom det handlade om Herrens starkhet, passande nog. Fast… heter det inte styrka??? (Kommunikatören och språkpolisen kan inte låta bli att undra.)

Vi traskade ner en tur till Disagården innan vi tog bilarna till parkeringen utanför Tokerian. Innan vi skildes åt fick jag dagens andra paket, också det underbart orange, av Inger och Fia. Tjejerna traskade sen in på Arge Kaj och välunderrättade källor meddelade senare att de även besökte Tokerian – OCH till fullo förstod dess… ök-/smeknamn…

Jag åkte sen och hämtade Fästmön när hon slutade jobbet. En shoppingrunda på ICA Solen blev det innan vi ramlade ut med kassar och packning i Himlen. På vägen tillbaka till stan stannade jag igen i Gamlis och inhandlade lite fredagsgott. En måste ju ha nåt najsigt att smaska på när de omkringboende har fest. Igen. Hur mycket får föräldrar festa med små barn, egentligen? Vilken tur att jag kan vara utan att umgås med en del.

Här kan du titta på några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »