Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med gäster i Gamlis

Ett inlägg där Tofflan skriver om mötet med två trevliga tjejer.

Från bloggbekant till vän. Så skulle man kunna sammanfatta eftermiddagens träff med Inger och hennes dotter Fia. De båda tjejerna hade varit på besök i länet och passade på att träffa Tofflan på väg hem till söder om söder. Mötesplats: Gamla Uppsala. Temperatur: Typ 40.

Jag älskar att träffa nya människor! Och skälet är mycket enkelt – de allra flesta nya bekantskaper är så himla trevliga! Inger och jag hade inte träffats tidigare, men vi har läst varandras bloggar ett tag. Dessutom har vi en gemensam vän i den förträffliga Norska kullan.

När jag inte är på topphumör, har jag, som så många andra, en tendens att isolera mig. Då får jag för mig att det är svårt att träffa människor – både människor jag känner och människor jag inte känner. Straffar mig själv genom att stanna hemma, inne, och inte träffa nån. Nu måste jag en gång för alla lära mig att det är FEL sätt. Jag mår inte bättre av ensamhet!

Inger rattade bilen medan Fia var kartläsare och de hittade galant till Gamlis. Vi inledde med en lunch på Odinsborg. Tre olika rätter till ett bord. Hur svårt kan det vara att leverera dem samtidigt? Mycket, uppenbarligen. Till sist fick vi maten och min kräftpasta var god.

Efter en stunds vila på maten äntrade vi en av högarna. Utsikten var som vanligt breathtaking. Fia ville springa upp på ytterligare en hög. Det fick hon göra ensam. Vi äldre nöjde oss med ett toppbesök.

Ett besök inne i Gamla Uppsala kyrka blev det. Där fann vi underbar svalka och Fia hjälpte mig att köpa ett ljus som jag tände för pappa. Det fanns mycket att titta på där, bland annat en fin Bibelsamling. De vackra malmkronorna i taket fångar alltid min uppmärksamhet. Prällen dök upp också och nånting hos mig måtte ha fångat henne för hon tittade MYCKET på mig. Var jag bekant, kanske? Jag tog mig ett Bibelord och orden har jag sparat inuti för framtida bruk eftersom det handlade om Herrens starkhet, passande nog. Fast… heter det inte styrka??? (Kommunikatören och språkpolisen kan inte låta bli att undra.)

Vi traskade ner en tur till Disagården innan vi tog bilarna till parkeringen utanför Tokerian. Innan vi skildes åt fick jag dagens andra paket, också det underbart orange, av Inger och Fia. Tjejerna traskade sen in på Arge Kaj och välunderrättade källor meddelade senare att de även besökte Tokerian – OCH till fullo förstod dess… ök-/smeknamn…

Jag åkte sen och hämtade Fästmön när hon slutade jobbet. En shoppingrunda på ICA Solen blev det innan vi ramlade ut med kassar och packning i Himlen. På vägen tillbaka till stan stannade jag igen i Gamlis och inhandlade lite fredagsgott. En måste ju ha nåt najsigt att smaska på när de omkringboende har fest. Igen. Hur mycket får föräldrar festa med små barn, egentligen? Vilken tur att jag kan vara utan att umgås med en del.

Här kan du titta på några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hare vatt nåt?

Nej, på den här bloggen kan du inte läsa om sport och idrott. Det är bara att vända om det är så att du hade tänkt dig sportinlägg. I övrigt i omvärlden är det visst nåt som OSar just nu. Och jag tänker nog låta det OSa ifred och spana om det har vatt nåt utanför arenan i London (jorå, lite är jag med). Det här har jag vaskat fram:

• Dåligt med äpplen i år. Gillar du äpplen? Då kanske du blir besviken i år på tillgången och gissningsvis priset (brukar ju hänga samman). Troligen blir skörden en fjärdedel mindre än vanligt. Det beror mest på köldknäppen i april.
• Nytt läkemedel kanske kan bota beroendesjukdomar. Rubriken lyder egentligen Ny medicin kan bota alkoholism, men så enkelt och klart tror jag inte att det är. Alkoholberoende anses idag vara en hjärnsjukdom därför att alkoholen förändrar hjärnans belöningssystem. Svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson håller nu på att ta fram ett medel som gör att dopaminet stabiliseras eller jämnas ut i hjärnan. Självklart önskar jag Arvid lycka till, men tänker att man också måste jobba med viljan att förändra ett beteende.
• Dags för Pride – även i media. Nu börjar det ju dra ihop sig till Pride (startar nästa vecka). Och då lär vi alla kunna läsa en massa om HBTQ-frågor i media  – om nu inte nåt annat OSande tar över. På Stan har en hel guide till Pride. Vem som har gjort urvalet vet jag inte, men det är synnerligen blandat…
• ”Det finns inga regler för Pride.” Det säger Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride i en intervju. Nej, så kanske det är, men jag tycker att det borde finnas en regel som säger att ingen utesluts från Pride. Syftet med vilken Pride som helst är väl ändå stolthet, inte högmod??? Samtidigt tycker jag att det är att sätta regler när man utesluter vissa grupper, alltså att det Anna Brittesland säger är motsägelsefullt. Och att kalla evenemanget här i våras för Uppsala Pride känns väldigt fel för mig. Hela Uppsala är inte vänster.
• Fransmännen ska bli trevligare. Jepp, fransmän och särskilt parisare anses vara otrevliga. Och det har de faktiskt erkänt i en undersökning. Men nu ska de bli trevligare – i alla fall i tunnelbanan och på bussar. Det franska transportförtaget RATP har nu en kampanj – för trevlighet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi gottar oss på lördagskvällen!

På lördag är det verkligen helt legitimt att äta nåt gott! Vi inledde med en superb måltid bestående av kotletter och potatisklyftor med diverse olika såser till. Byt ut kotletten mot kalkonfilé så stämmer allt på vad jag åt. För min del blev det dels en matlagningsöl till själva tillagningen, dels ett glas rött till måltiden. Nu ska jag emellertid tillstå att Fästmön stekte kotletterna – jag har ju lite svårt för grislukt. Men annars är hon tämligen risig och tar det mest lugnt inne i sovrummet.

Jag köpte två relativt stora godispåsar på ICA Solen – där de allra flesta är små solstrålar! Mötte Slaktar-Pojken vid varukorgarna, han har ett strykar-beteende precis som sin mor, kan meddelas.

Efter middagen gjorde sig storasyster redo för en biokväll med en kompis. De ska se Saw i 3D – och jag tror att hon är väldigt glad att hon får skjuts hem ända till porten… Saw-filmerna är ena riktigt ruskiga saker, men jisses så läskigt bra också! Jag pytsade ut lite lördagsgodis och Vintervit choklad i en påse som hon fick med sig som biogodis. Övriga barn och vuxna har fått skålar med snask. Elias och jag satt och smaskade en bra stund vid köksbordet.

En godisnapp doppad i vatten – kan det vara gott? Geishakaramellerna var i alla fall favoriter!

                                                                                                                                                     Inte var det så stora godisskålar, men man mår ganska illa efter ett tag…Jag är ju känd för att alltid köpa för mycket ”lös-godis”. Sen äter jag därefter och så får jag ont i magen i flera dar. Men kvällens skål var tämligen modest, som synes. Fast tom, då…

Min skål, tom dårå… och illa mår jag…

                                                                                                                                                            I afton är WordPress lika segt som Hemkola, så jag tror att jag rundar av här innan jag slänger ut datorn genom köksfönstret och skriker könsord. Man får ju lov att tänka på att behärska sig, eftersom Annas grannar är rätt normala och trevliga människor. Jag menar, det vore rätt dumt att kasta bort en ett år gammal dator – OCH att ge en granne skallskador på grund av humöret…

Read Full Post »