Jag = en miss

Ett missat inlägg.

---

 

Lillmissarna har jag inte missat i alla fall.

Jag är en miss. Naturligtvis inte nån skönhetsmiss utan en sån som tycks missa en massa saker. Jag grottar ner mig i mitt nya jobb i veckorna och HEPP! så missade jag till exempel att det var norrsken igår kväll… Möjligen hade jag sett det om jag hade bott annorlunda och inte haft så många grannar tätt inpå. JA, JAG VILL FLYTTA! (Men det är en annan historia…)

 

Vem får åka gratis?

En annan sak jag har lyckats missa är att UL har haft en kampanj och lyckats få 3 500 personer att prova att åka kollektivt i stället för att åka bil. Hum… kan det vara möjligt att UL erbjöd andra än de anställda inom sin huvudorganisation att gratisåka? Huvudorganisationen, vars främsta uppgift är att ge oss länsinvånare vård och omsorg, brukar då och då införa såna där rätt smaskiga fringe benefits. En gång i tiden fick den som var anställd till exempel fri öppen sjukvård… Undrar vad det kostade… Inte blev vi friskare för det, för övrigt. Somliga av oss blev inbilska inbillningssjuka.

En liknande huvudorganisation fast på en annan plats i landet kanske ska få ekonomisk hjälp via TV:s Lyxfällan. Organisationen har så dålig ekonomi, men fyndiga anställda, uppenbarligen. En sjuksköterska har ansökt om att organisationen ska få vara med i programmet. Ha ha ha, det var riktigt bra, tycker jag!

Sen sätter jag skrattet lite i halsen när jag läser om hur våra lokala offentliga organisationer försöker spara. Enligt Radio Uppland har Uppsala kommun hyrt in föreläsare som bland annat tipsat om hur kommunen ska spara in pengar på handikappomsorg. Ett sånt tips är att inte bevilja så mycket personlig assistans. Nu skedde detta under förra mandatperioden då kommunen leddes av en annan majoritet än idag, så det kanske inte var så konstigt att jag missade detta. Men ändå. Det är så skamligt att jag blir skitförbannad, på ren svenska.

Och som grädde på moset lyckades jag nästan missa vem som ska leda Melodifestivalen 2016. Nästan. Jag ville liksom inte veta detta. Så… det kanske rentav blir som så att jag missar hela skiten mello nästa år, för nån mello-snällo-tittare känner jag mig inte som om det blir just den programledaren. Sorry, men en kan inte älska alla.

Jag hoppas att jag har läst fel om vem som leder mello nästa år…

Vad har DU missat på sista tiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Premiär!

Först och främst – den utlovade bilden på Clark Kent*, så ren och fin. Idag blev han dammsugen inuti och avdammad. Kunde inte låta bli att putsa på lacken lite också. Visst glänser han?!

Glänsande man!

Smutsiga lakan blev rena i tvättmaskinen under tiden och hänger nu på tork. Jag har inte bäddat rent än, för jag skulle ju på en premiär: våffelfest med mitt första egna våffeljärn.

Våffeljärnet är en födelsedagspresent från mamma. Men inte kunde vi vänta med att prova det, för jag fyller ju inte år förrän om nästan en månad. Först skulle det torkas av med fuktig trasa på laggarna och sen fettas in. Det tog 100 år, tyckte jag, att värma upp det.

Rött är sött.

De första två gräddningarna skulle man inte äta och trots att mamma tyckte att vi skulle skita i det och äta ändå slängde jag de fyra första våfflorna. Just in case. Mamma hade inte tid att lägga sig i, hon glodde på Lyxfällan på TV medan jag vispade till smeten som värsta Svenske kocken och grejade och styrde på egen hand i köket.

Så här blev de första två ätbara våfflorna:

Inte helt perfekta, men tänk att det är de första våfflor nånsin jag gräddar. Tror jag.

Och så landade en av dem på min tallrik och fick lite spraygrädde och svindyr hjortronsylt på sig.

Den första egna våfflan jag gjort!

Den första våfflan följdes av fyra (!) till. Så faktiskt, på våffelmixpaketet från Tokerian, av märket Garant, stod det att det skulle bli 12 – 16 våfflor. Och det blev tolv. (Jag slängde ju fyra – små…)

Gött!

var ordet som sammanfattar den här premiären.

Har du ätit nåt gött idag???

*Clark Kent = min glänsande man

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 52: Tack! & Hej då!

Dags för veckans höjning (Tack!) respektive Sänkning (Hej då!). Det är inte svårare än så här:

Tack!

• Alla snälla som gav mig så fina julklappar (ingen nämnd, ingen glömd!)
• AKW (Modig måste vara ditt mellannamn!)
• Anno 1790 (en suverän svensk, historisk polisserie, dock med otrohetsmotiv)
• Älskade Annan (som jag bara saknar och saknar och saknar… och längtar efter!)
• Mini-släktträffen på fredag (när två kusiner och tre sysslingar ska träffas)

 

 

Hej då!

• Bitten (bara sluta kom hit)
• Bonniers Bokklubbs konstiga raggningsprylar (jag blir bara full i skratt och anti)
• Östgötar i polisserier (nej, vi framstår bara som korkade!)
• Thomas Mattsson (nej, journalistik är inte precis allting och lagar måste man följa – även om man är journalist och framför allt om man är chefredaktör för då borde man veta det)
• Programmet Lyxfällan (som premierar folk som inte vill arbeta och betala sina räkningar)

 

 

Read Full Post »

Man får tydligen vad som helst – när TV är med

Om jag skrattade i förra inlägget, kan jag meddela att jag rasar i detta. Med ett halvt öga och ett lika stort öra uppfattade delar av ett gräsligt TV-program som heter Lyxfällan. Programmet visar upp vuxna svenskar som, i många fall, beter sig som små barn. Personer utan känsla för ansvar eller vad som är rätt eller fel – när det gäller pengar.

Ja, ja, man kan ju tycka att folk för göra som de vill, men när omdömeslösheten  påverkar andra i puckonas närhet och när det hela dessutom kablas ut i svensk TV då tar jag mig för min panna. Hårt.

I eftermiddagens program skildras hur en kvinna, som blivit av med sitt jobb och varit arbetslös under ett år, har tillbringat det året. Hon har i princip suttit vid sin dator och spelat datorspel och druckit läsk. En vuxen kvinna. En kvinna med en son och en man. En man som jobbar heltid och som, vad jag förstod, skötte hela hemmet. (Det är ju hans problem, men fy så dumt! Det skulle jag aldrig ha gjort!)

Den här kvinnan har inte sökt ett enda jobb under det år hon har varit arbetslös. Men se, när Lyxfällan griper in ordnar man med en intervju hos ett bemanningsföretag som gladeligen visar upp sin logga på en stor, röd skylt på TV. Snacka om gratis reklam! Och kvinnan, som varken sökt jobb eller gjort ett vettigt handtag under ett år, får inte bara ett heltidsjobb utan dessutom ett extrajobb.

För en sån som mig är detta som visas upp i Lyxfällan ett stort jävla hån. OK, jag sitter vid datorn, men jag försöker ägna tiden åt att söka jobb samt utveckla mitt skrivande. Spela spel förekommer inte på den här datorn! Dessutom betalar jag alla mina räkningar i första hand, så att jag inte har mer skulder än mitt bolån. Skit samma om det blir pengar över till mat, hygien, kläder och sånt. Det får komma i andra hand.

Nej, jag delar ut en stor fet och svart röv! Fy 17! Ska en som inte gör ett vettigt handtag få sån här hjälp… Tänk om alla arbetslösa i Sverige betedde sig på det sättet – inte bara i verkliga livet utan också på TV… Att de inte skäms!!!

Fy 17! Det kan inte bli annat än en svart bak för TV-program som premierar latmaskar!!!

Read Full Post »

”Det går att överleva, men inte att leva…”

Allt fler beviljas skuldsanering. Och det är gott så. Men alla dessa människor tvingas leva på det så kallade existensminimum. Är det överhuvudtaget möjligt? I dagens lokalblaska finns en intressant artikel om detta!

Citatet i rubriken kommer från Tony Westman. Han driver föreningen Fattiga Riddare, ett nätverk för skuldsatta. Han menar att man kan överleva på existensminimum, men inte leva. Skälet är att man inte kan göra saker som vanliga människor kan. Detta leder, enligt Tony Westman, ofta till ett av två alternativ:

1. man jobbar svart
2. man tar till flaskan

Förra året beviljades ungefär 4 000 personer skuldsanering. Det innebär att Kronofogden tar större delen av det man har i inkomst för att betala av skulderna. Det man får behålla kallas existensminimum. Summan ska täcka allt utöver boendekostnaden och skiljer sig lite beroende på ens livssituation:

• en ensamstående får 4 482 kronor i månaden
• ett par får 7 405 kronor i månaden
• 2 378 kronor ges per barn under sex år
• 2 737 kronor ges per barn över sju år

Tony Westman är kritisk till TV-program som Lyxfällan. Visserligen har programmet gjort problemet med skuld känt, men deltagarna har alltid så mycket saker de kan sälja för att lösa sina ekonomiska problem, menar Tony Westman. Så är inte läget för de flesta vanliga skuldsatta.

Intill artikeln har sen ett antal personer på stan fått frågan om vad de skulle dra in på om de var tvungna att spara pengar. Nöjen, krogbesök och mat, nämns. Och så säger en blond 16-åring att hon är villig att

[…]försöka dra in på klädshopping. Jag har redan dragit ner några hundra i veckan på det. Och fika, det är dyrt.

Detta uttalande måste kännas som ett riktigt hån för dem som drabbas av ekonomiska problem. För även den som INTE har såna problem lägger väl så mycket pengar på klädinköp varje vecka att man skulle kunna minska denna utgift med ”några hundra i veckan”… Själv lägger jag inte ens några hundra på kläder i månaden, möjligen i halvåret.

Den här artikeln tar upp ett aktuellt ämne och problem. Vi får inte blunda för att de skuldsatta människorna blir allt fler i samhället – och allt fler klarar inte av att betala sina skulder. Vad händer när alla parkbänkar blir upptagna?

Read Full Post »