Morgonen är här

Ett inlägg om natten.

Försök sova när du inte vill eller kan. HA! Vi såg två riktigt bra polisserier på TV igår kväll. Sen skulle jag sova eftersom jag ska jobba idag. HA igen! Inte nog med att jag drabbades av den sedvanliga sängklådan (det kliar överallt, typ). Jag drabbades av två riktiga åkommor.

Mitt ena örhänge fastnade i det andra (i samma öra dock, hur tror du jag är skapt?). Det gjorde rätt ont och paniken var nära, men jag lyckades komma loss och fick samtidigt örhänget rengjort klockan halv tolv på natten.

Men det märkligaste var nog långfingerleden på vänsterhanden. Det stack till i området och strax därpå dök ett blåmärke upp samtidigt som det gjorde skitont i fingret. Nu på morgonen har jag fotat fingret och blåmärket har blivit lite brunt. Fingret gör inte ont längre bara lite ont när jag skriver.

Brun fingerled.

Detta betyder att jag överlevde natten och morgonen är här. Jag äter min fil vid Storebror* och har som vanligt ångest för att åka iväg till jobbet. Men det går. Allting går utom tennsoldater och små barn, var det nån som sa en gång. Nån som inte alltid var så smart, men som i detta fall hade rätt.

Ha en bra dag!!! Och detta är inte bara amerikanskt uttryckt utan jag menar det.

*Storebror = min stordator

Livet är kort.

Read Full Post »

Hipp som happ, som happenings… in the outside world

Att sitta och fundera över en framtid som känns som en stängd dörr (nej, jag är inte innanför, jag är utanför) är ingen idé. Jag sticker ut och kollar eventuella happenings i världen utanför.

Sparade inte samtycken. Det är till att ha oordning på sina papper. Alltså Sjukstugan i Backen har det. Jag har det inte. Jag har två pärmar med viktiga papper hemma och två pärmar med viktiga papper på jobbet. Men på Sjukstugan i Backen har man inte sparat ett endaste av de samtycken som patienter som medverkade i TV-serien Sjukhuset skrev under. Handlingarna finns hos produktionsbolaget – och är därmed inte offentliga handlingar. Smart gjort… En riktig såpa, skulle jag vilja säga. JO-anmälan är nu ett faktum.

Länsförsäkringar tog bort reklam efter kritikstorm. Länsförsäkringar har en reklamkampanj som har gjort folk inte bara kritiska utan rasande. Kampanjen visar upp stereotypa könsroller, enligt kritikerna. Enligt kommunikationschefen har syftet inte varit att bekräfta stereotypa könsroller utan att spegla bredden hos bolagets kunder. Fast att ställa upp affischerna så som gjordes var väl ingenting annat än rena bekräftelser av stereotypa könsroller??? Var det bara Länsförsäkringars kommunikationschef som inte såg det – för jag har inte hört nån annan som tycker att kampanjen visar en bredd av kunder..?

Kvinna blev rånad under epilepsianfall. Men fy faaan, på ren svenska! Hur är människor skapta?

Förbjudet läkemedel i hästkött. Men det var ju det jag sa var farligt! Det var ju det som var farligt i den så kallade hästköttskandalen – tillsammans med falska uppgifter om innehållet, förstås! – inte att det var häst i stället för ko eller gris!

SvT öppnar sitt arkiv. Och spännande ska det bli! Totalt finns nu 200 programtitlar i över 800 avsnitt. Och det fylls på – ända upp till 10 000 timmar.

Stort salmonellautbrott i Sverige. En uppländsk producent har sålt foder med salmonella till ungefär 900 svenska gårdar.

Agnetha Fältskog aktuell för Allsången. I alla fall om man får tro Expressen. Den som lever i sommar får se. Och kanske höra den underbara rösten!

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Pappis födelsedag idag

Idag är det min lille Pappis födelsedag. Bara det att jag inte har nåt för att försöka ringa honom och gratta – han är ju inte kvar här nere på jorden utan uppe i himlen. Nu tänker säkert massor av folk som läser det här:

När ska hon släppa sin pappa och gå vidare?

Pappa finns i mina tankar varje dag och det lär ta tid innan jag kan släppa taget. Skälet är att hans död var så onödig och så on och jag har inte haft möjlighet att bearbeta den ordentligt. Eftersom min lilla mamma försökte rädda livet på pappa och misslyckades var hon chockad ganska lång tid efteråt. Detta innebar att jag fick ta hand om många praktiska saker. Sörjandet fick jag ställa åt sidan. Men visst kom det dagar för mig också när jag bara kollapsade och grät! Fast inte när mamma var med, förstås. Då var jag stark.

Nu tror jag att min lille Pappi har det bra uppe i sin himmel. Många gånger har jag varit glad att han slapp uppleva mina senaste år och allt skit som har hänt. Men jag tror nog han hörde min före detta kollega hånskratta när jag talade om min verklighet och en framtid på en parkbänk. Jag glömmer det aldrig, det var nog det värsta hånet jag har fått mig till livs. Eller nej. Det allra värsta var nog när DLF* sa till mig att jag en dag kommer att tacka för detta helvete jag har genomlidit och delvis fortfarande lever i. Hur är man skapt när man säger sånt? Jag förstår inte.

Nu ska jag ställa mig vid strykbrädan och filosofera en stund medan jag gör lite nytta. Sen blir det ett telefonsamtal till mamma, som säkert är ledsen idag. Fästmön arbetar till klockan 20, så jag är ensam tills jag åker och hämtar henne.

Mina tankar flyger genom rummen och tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag saknar dig så, Pappi!

                                                                                                                                                        *DLF = en synnerligen obehaglig person på min förra arbetsplats, inte ens värd att benämnas kollega

Read Full Post »