Isrosor, terminalbrillor och kärleksmums

Ett som vanligt rätt spretigt inlägg.

---

 

Det är inte bara is på gång- och vägbanor. Jag har is på mitt köksfönster också. Jag dokumenterar ALLT för att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen.

Inte trodde jag att jag skulle säga detta, men… TGIF*! Vi har haft några dar med skitkallt väder och det är inte varmt inomhus heller, vare sig på jobbet eller hemma. I morse var det -22 grader. Jag var lite beredd på det, men ändå. En kan inte säga att jag vänjer mig vid kylan. Glad är jag i vart fall att jag äger en varm dunjacka och att Clark Kent** alltid startar – ta i trä!

I köket var det så kallt i morse att jag hade fått isrosor på fönstret. Spisrosor har en ju hört talas om, men här var det is. Jag fotade eftersom jag dokumenterar ALLT för att sen ha bildbevis att presentera vid nästa kontakt med BRF-styrelsen. Det kan nämligen inte vara möjligt att jag har 21 grader i min lägenhet.

I morse var det -22 grader ute, men det ska visst bli lite varmare redan i helgen. Fast fan tro’t!..

Det är ganska halt ute och på sina håll ren is på såväl gångbanor som vägbanor. De flesta av oss tar det därför försiktigt. Men det finns som vanligt puckon överallt och den här veckan har majoriteten av dessa suttit bakom en ratt. Somliga kanske lever i villfarelsen att de har nio liv. De allra flesta av oss har ett enda. Många av oss är rädda om det.

Min arbetsvecka började segt och långsamt, men slutade desto fullare. Jag känner ändå att jag har uppnått mina egna mål för veckan. Och även om jag avskyr att lay outa och tycker att InDesign är skitsvårt lyckas jag ändå få till nånting. Det är jag trots allt lite nöjd med. Idag gjorde jag det sista på en beskrivning samt gick igenom ett par korrektur som kommit tillbaka från författare.

Vidare fick jag ett samtal från min chef på distans och passade då på att kolla möjligheten till terminalglasögon. Det är nämligen inte bara mina dumma leder (främst armbågar, handleder och ett knä) som har värkt i veckan. Huvudet har gjort sig påmint om att det finns. Och jag har insett att det inte funkar i längden med linser, som jag ser bra med på långt håll, och billiga läsglasögon vid jobbdatorn. Efter lunch fyllde jag sen i en beställning samt ringde och bokade tid. Nästa fredag efter jobbet ska jag till Synsam igen, denna gång för terminalbrillor. Arbetsgivaren står för synundersökningen, glasen samt 390 spänn till bågar. Gentilt, tycker jag.

Något varmare hade det blivit till kvällen, men likväl var det skitkallt när vi tuffade hemåt, jag och Clark. Jag stannade vid Tokerian för att köpa mjölk och smör och yoghurt och en påse parmesanostringar. Kvällens middag blir nog emellertid inte italienska ostringar utan ost och kex och vin, rester från söndagsmiddagen.

Under morgondagen hade jag först tänkt att ta en loppistur, men jag har ingen lust i kylan. Dessutom behöver jag både städa och tvätta. Därför blir det troligen hemkörningspizza till lördagskvällen. Det var verkligen länge sen jag åt pizza! Sen jag började jobba försöker jag att äta lite mindre onyttig mat (vinterns storhelger undantagna!). I veckorna äter jag inte godis, knappt ens på lördag-söndag heller. Och det enda fikabröd jag äter är det som serveras på gofikat på jobbet på fredagarna. Idag fick vi… Kärleksmums. Men du… När jag var barn sa vi minsann inte Kärleksmums utan chokladrutor med kokos, rätt och slätt. Vad kallade/kallar DU dessa kakor? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Kärleksmums eller bara chokladrutor med kokos på, rätt och slätt?

*TGIF = Thank God It’s Friday (tack, Agneta, för att du har utbildat en obildad!
**Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gåvan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ibland gör en ett sånt där riktigt bokfynd. Det kan handla om pris eller nån bok som en länge letat efter. Eller bara den där rätta boken just nu. Jag har läst Gåvan av Cecelia Ahern, ytterligare en bok i högen av gratisböcker från Återbruket i juni. Inte hade jag nån aning om att den handlade om jul. Inte heller hade jag nån aning om att den, i all sin enkelhet, skulle säga mig så mycket om det där i livet som vi bör vara rädda om hur vi använder: tid.

Lou, som egentligen heter Aloysius, kämpar varje dag mot klockan. Det är jobbet som tar mest av hans tid och han försummar sin familj – såväl fru och barn som sina föräldrar och syskon. En morgon på väg till jobbet träffar han Gabe som är hemlös. De börjar prata och hur det nu kommer sig har Lou plötsligt ordnat jobb åt Gabe på postavdelningen. Det visar sig att Gabe är en underlig figur. Han får inte alltid Lou att må så där jättebra. Men han har en gåva till Lou, en gåva som förändrar livet.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, för då blir de här raderna en spoiler. Fast det boken handlar om mest av allt är att vi ska vara rädda om tiden och vad vi väljer att ägna oss åt, vad vi väljer att ge vår tid åt. För en dag tar tiden slut. Med lite magi, kanske himmelsk intervention (Gabe – kan det vara ett smeknamn för Gabriel?) kommer Lou till vissa insikter. Så även jag. Tomten finns inte, men änglar finns alldeles säkert.

Nä, det här är inte på nåt sätt nån Nobelprislitteratur, men den går rakt in i Toffelhjärtat. Omdömet blir högsta möjliga.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sött, gött, rött och… nyhetstorka…

Ett torrt inlägg.

---

 

Anna i sitt kök, tyvärr en oskarp bild.

Längtan blev för svår idag, så jag åkte ut till min söta fästmö i Himlen. Hade tänkt mig en slät kopp kaffe, men så funkar det inte hos Anna. Vi for till ICA Solen och köpte kaffe och glass. (Tack, sötnos!) Men det var bra, för jag behövde en ost och fil och middagsmat – varor som jag höll på att glömma kvar hos Anna sen när jag skulle åka hem. Minnet är gott, men kort.

Vi babblade om ditt och datt och snaskade glass med blivande tonåringen. Kikade lite på bildöverföringen på Annas dator, för att se om den kan ske på ett smidigare sätt. Vi gör det på olika sätt, kom vi fram till. Vad som är rätt och bra måste vara individuellt. Sen fick jag en turkoschock! Maj gadd!

Så gick några timmar och plötsligt var klockan över 16. Jag for hem – med min matkasse, tack vare Anna. Molnen hopar sig nu och somliga tycks ha fullt hus – det är ett kackel utan dess like. Gissningsvis vågar man inte chansa på att sitta utomhus. Jag tror inte det dröjer länge innan himlen öppnar sig igen.

Jag tog en märklig bild och jag sätter mig själv som främsta misstänkt. Kanske är det så att det är lite för mycket mördande och för många lik som poppar upp runt omkring mig – dock fiktivt. För den där röda fläcken till höger i bild… Visst är det väl blod, eller? Kan DU se vad bilden föreställer???

Inplastat mordoffer med blodfläck till höger eller vad?

När vi nu är inne på mord… Ett är säkert och det är att kalsongryck ska man aldrig göra. Nu finns det inte så många att göra det på för min del – jag kan ju inte gå fram till vilt främmande män och göra det och inte heller vill jag göra det på bonussönerna. Jag är rädd om deras ädlare delar, för jag hoppas nån gång få bli bonusfarmor. Brad Lee Davis gjorde ett kalsongryck på sin styvfar. Styvson och styvfar hade grälat och den äldre fått en smäll så han tuppade av. Då drog den yngre upp kalsongerna över huvudet på den äldre för att det skulle bli pinsamt när denne vaknade. Bara det att styvpappan inte vaknade utan kvävdes till döds…

Men det är faktiskt inte bara kalsonger och styvsöner som kan vara farliga. Baja-major är det också. I januari blev en person i Malmö träffad av ett flygande skithus. Det var inte vem som helst som blev träffad heller, utan en sossepolitiker, meddelar Metro. Ännu märkligare blir den här kråksången därför att politikern är ledamot i tekniska nämnden i Malmö. Eftersom han inte får nåt skadestånd av gatukontoret driver han nu ett skadeståndsärende – mot tekniska nämnden. Att detta lyfts fram som en nyhet nu tolkar jag som nyhetstorka…

Nu har du haft en stund på dig att gissa vad bilden ovan föreställer. Har du kommit fram till nåt svar??? Jag har hunnit äta söndagsmiddag (tack för maten, Findus!) och sen dess har jag slängt duken med drällmönstret och tillhörande servett i tvättmaskinen. I kväll tvättar jag nämligen grönt. En surfrunda ska jag ta nu innan jag parkerar mig med deckarlandskapen. Jag har nu kommit fram till Sörmland. Var är du nånstans i kväll och är det torrt där du är??? Skriv några rader i en kommentar och roa mig en stund!

Söndagsmiddagen från Findus bestod av kyckling, minirösti, broccoli och svartvinbärsgelé. Jag blev inte direkt mätt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfräckt

Ett fräckt inlägg, helt enkelt.

Äh, jag är så jäkla trött på att flyga ut i sajberspäjs och leta underliga/intressanta/ovanliga/viktiga-men-små nyheter. Därför kör jag en riktig fredagsfräckis och levererar för första gången…

Mina egna nyheter

Jajamens, bara att ta handen ur brallan, putsa brillan och LÄÄÄÄÄÄÄS! Vassego!

Tappat pass egentligen en tappad bralla?

Hellre tappat än förlorat? Det har börjat dyka upp annonser om tappade pass igen. Denna typ av annons var väldigt vanlig för några år sen. Jag funderar på hur lätt eller svårt det är att tappa sitt pass. Om jag hade ett skulle jag vara ganska rädd om det. Dessa funderingar har lett till att jag funderar på om det är en kod för nånting annat. Tappad bralla, kanske..?

Lotteri kräver umgänge. Du som har läst min blogg länge vet att det finns ett visst lotteri som jag inte gillar. Min antipati handlar om att personer i ledande ställning tofflar skor sig på människor som tror att deras lottpengar går till välgörenhet – förutom till en och annan vinst för vissa som deltar. Nu har jag hittat ett skäl till: man ska spela ihop med sina grannar. Jag vill inte göra nåt överhuvudtaget med mina grannar. Bränd Toffla stinker, liksom.

 

Besatt eller tillsatt?

Besatta och tillsatta bloggare. Igår kväll kunde konstateras att Arga Klaras blogg är besatt. Den tar hundra år på sig att processa kommentarer. Ibland syns den inte, för att i nästa stund plötsligt poppa upp. Tror bestämt att det krävs en exorcism och tänkte ringa till han… vad heter han nu… Karl-Oskar… Som tack för mina insatser tillsatte Klara mig som propagandaminister! Inte illa pinkat av en gammal Toffla… Fast för att vara RIKTIGT inne krävs ju en amerikansk titel som är lång och obegriplig. Vi får helt enkelt klura vidare på detta! Eller vad sägs om Executive Promotion Slipper of the Tongue in Marketing and advanced Headset Jibberish? Typ…

Oomkullrunkelig. Äntligen. ÄNTLIGEN! Igår fick jag skriva Ordet i Ordjakten!! Märkligt nog vann jag inte matchen. Hmpfff…

Trinda män i randigt. Nu har jag kommit på det! Ja, inte vad den trinda gubben i TV-reklamen som pratar så lustigt och som ser på TV hela tiden gör reklam för – utan varifrån han har lånat sin byxa! Titta får du se! På bilden nedan har dock den TV-tittande mannen tillfälligt bytt ut sin sedvanliga huvudbonad mot en hockeyhjälm.

TV-tittande mannen har lånat byxan av Obelix!

Text och ton går inte ihop. Det är inte många av dagens artister som kan sjunga. Tänk efter… Nä just det. För 51 år sen sjöng emellertid Jim Reeves väldigt vackert en låt som heter I’m gonna change everything. Skönsång, verkligen, liksom melodin. Men texten… Alltså den frustration och den ilska som finns i texten!! Maj gadd!!!  Egentligen borde inte Jim Reeves ha framfört låten utan Sex Pistols. Ungefär. Karl’n i texten har blivit lämnad och han river ner och kastar saker i deras före detta gemensamma hem. Till och med tapeterna… Och mattorna ska brännas… Lyssna bara…

Livet är kort.

Read Full Post »

Mottrafikanter?

Ett inlägg där Tofflan bestämt hävdar att det inte finns några medtrafikanter.

I morse var det som förgjort i trafiken! Jag var sen. Vad händer då? Alla medtrafikanter transformeras till mottrafikanter! Det finns inte en enda som är nånting med ”med”. Bara ”mot”. Det började redan hemmavid när jag sprang (nåja…) till garaget. NÅN hade då gjort en livsfarlig felkparkering på en av gångbanorna…

Livsfarlig felparkering! 

Nej, att barn varken är rädda för eller om gamla tanter, det vet jag, men de kanske ändå borde uppmuntras att vara rädda om sina saker. Den här bilen kunde lätt ha blivit krossad under Tofflans tunga fot… Lätt…

Just när jag sen körde ut från garaget kom en jävla låååång bil med skylift inrullandes på parkeringen. Jag måtte ha sett grym ut, för den snälla chauffören backade in på ena sidan så att jag kunde smita förbi.

Därpå svängde jag höger-höger för att ta mig ut till gamla E4:an. Där var det en lååång radda bilar, ledda av en bil som blinkade orange. Snyggt ljus, men inte på morgonen när man har bråttom! För det var en följebil till ett annat lååångt fordon… Det gick i 30… Före mig var det fyra vanliga personbilar, efter mig växte raddan. Strax före stora vägen svängde såväl följebil som lååångt fordon vänster och vi kunde köra förbi.

Sen var det hyfsat flyt ett tag på 70-vägen. Bara nån blå VW som gjorde en märklig omkörning. Till och med på Kögatan, jag menar Stålgatan, flöt trafiken rätt OK. Det var först när jag svängde ut på Kungsängsleden som folk för miljonte gången bevisade att de inte kan grunderna i filkörning. Som att använda blinkers innan man byter fil, till exempel… Efteråt är det ju rätt meningslöst.

Vid det här laget kokade mitt blod. Blodtrycket var säkert uppe i minst 300 och hjärtinfarkten nära. Så när en TRAKTORJÄVEL försökte svänga ut precis framför mig på Dag Hammarskjölds väg trampade jag gasen i botten så han fick tvärnita. Nån måtta får det vara! 

Jag anlände till arbetet tre minuter före arbetsdagens starttid…

Hur var din morgon i trafiken??? Skriv gärna en rad och berätta medan jag blir intervjuad för ett jobb! (Jaa, detta inlägg är tidsinställt.)

Livet är kort.

Read Full Post »