Kräftskiva, tisdag i augusti

Ett sörplande inlägg.

---

 

Kräftljusen stod naturligtvis på bordet.

Kräftor ska det vara så här års. Det har jag ätit i augusti sen barnsben. Ja, jag har naturligtvis aldrig ätit med mina ben, jag gör som alla andra: använder munnen. Ett kilo kinesiska jumbokräftor från ICA:s sortiment smockade vi i oss igår. Särskilt jumbo var kräftorna inte. De flesta var ganska små, även om det fanns såna med stora klor. Smaken var god, lagom sälta. Färgen var vackert röd och färgade våra läppar åt orange, den sniggaste färgen.

Men inte blir man mätt på kräftor allena. Fästmön snodde ihop en ljuvlig Västerbottenpaj à la LCHF. Tillsammans med gräddfil, rom (orange, of course!) och hackad rödlök (den hade jag hackat!) blev den vår förrätt. Underbart god! Receptet är förstås hemligt.

Dryck till kräftorna blev Östgöta sädes till oss båda, en starköl till mig och ett vitt, lätt mousserande vin till Anna. Vi drack nog inte snaps för varje snapsvisa som stod på servetten, men vi visksjöng till varje snaps. Skälet till den blyga sången var att vi hade kräftskiva på ballen*. Till skillnad från andra visar vi hänsyn. Vädret var fram och tillbaka igår. När jag hämtade Anna började det regna, men framåt kvällen blev himlen något ljusare och jag kunde duka på ballen. Vi var lite oroliga att vädret skulle locka ut rökbombare. Tack och lov skedde detta inte!

Jag var duktig kicka och raglade traskade iväg och kastade skalen i soprummet. Anna var duktig kicka och diskade. Framåt 21.30-tiden pep mobilen till. Det var Lucille som undrade om jag var vaken. Jag svarade jakande. Efter några minuter dök hon upp, medförandes fyra inlagda gurkor. Riktigt speciell smak. Vi fick nog höra receptet, men det enda jag minns är att det var vitlök i lagen och väldigt gott. Två gurkor smockade vi oss, två sparade vi. Så där gör en riktig kompis – hör av sig ganska sent en vardagskväll och kommer över med inlagda gurkor! Som tack fick hon en öl, som hon smuttade försiktigt på – det är ju arbetsdag idag för henne.

När Lucille hade hasat över till sig, hällde vi ner oss i soffa respektive bästefåtölj och tittade på Kommissarie Banks, som jag spelat in på DVD-hårddisken tidigare på kvällen. Även om det var spännande var inte bara munnarna svidiga av kräftsalt, ögonen sved också av trötthet. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, men vi orkade se slutet innan i alla fall jag somnade på vägen till sängen.

Här är några bilder från vår kräftskiva:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min morgon idag inleddes vid sju. Jag har skrivit och administrerat, trots en inte så skön halsbränna. Utanför regnar det lätt. Vår dag är inte inplanerad alls. Det är sånt som Anna behöver dessa sista skälvande semesterdagar innan jobb och ansvar faller på henne igen. För övrigt tycker jag att folk klagar alldeles för mycket på att de måste jobba efter att ha haft betald semester i en månad eller mer. Sluta genast med det! Var lite jävla glada och tacksamma i stället för att ni har jobb!

Och avslutningsvis vill jag förstås ställa den klassiska frågan: kräftor eller surströmming – vad föredrar DU??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sött, gött, rött och… nyhetstorka…

Ett torrt inlägg.

---

 

Anna i sitt kök, tyvärr en oskarp bild.

Längtan blev för svår idag, så jag åkte ut till min söta fästmö i Himlen. Hade tänkt mig en slät kopp kaffe, men så funkar det inte hos Anna. Vi for till ICA Solen och köpte kaffe och glass. (Tack, sötnos!) Men det var bra, för jag behövde en ost och fil och middagsmat – varor som jag höll på att glömma kvar hos Anna sen när jag skulle åka hem. Minnet är gott, men kort.

Vi babblade om ditt och datt och snaskade glass med blivande tonåringen. Kikade lite på bildöverföringen på Annas dator, för att se om den kan ske på ett smidigare sätt. Vi gör det på olika sätt, kom vi fram till. Vad som är rätt och bra måste vara individuellt. Sen fick jag en turkoschock! Maj gadd!

Så gick några timmar och plötsligt var klockan över 16. Jag for hem – med min matkasse, tack vare Anna. Molnen hopar sig nu och somliga tycks ha fullt hus – det är ett kackel utan dess like. Gissningsvis vågar man inte chansa på att sitta utomhus. Jag tror inte det dröjer länge innan himlen öppnar sig igen.

Jag tog en märklig bild och jag sätter mig själv som främsta misstänkt. Kanske är det så att det är lite för mycket mördande och för många lik som poppar upp runt omkring mig – dock fiktivt. För den där röda fläcken till höger i bild… Visst är det väl blod, eller? Kan DU se vad bilden föreställer???

Inplastat mordoffer med blodfläck till höger eller vad?

När vi nu är inne på mord… Ett är säkert och det är att kalsongryck ska man aldrig göra. Nu finns det inte så många att göra det på för min del – jag kan ju inte gå fram till vilt främmande män och göra det och inte heller vill jag göra det på bonussönerna. Jag är rädd om deras ädlare delar, för jag hoppas nån gång få bli bonusfarmor. Brad Lee Davis gjorde ett kalsongryck på sin styvfar. Styvson och styvfar hade grälat och den äldre fått en smäll så han tuppade av. Då drog den yngre upp kalsongerna över huvudet på den äldre för att det skulle bli pinsamt när denne vaknade. Bara det att styvpappan inte vaknade utan kvävdes till döds…

Men det är faktiskt inte bara kalsonger och styvsöner som kan vara farliga. Baja-major är det också. I januari blev en person i Malmö träffad av ett flygande skithus. Det var inte vem som helst som blev träffad heller, utan en sossepolitiker, meddelar Metro. Ännu märkligare blir den här kråksången därför att politikern är ledamot i tekniska nämnden i Malmö. Eftersom han inte får nåt skadestånd av gatukontoret driver han nu ett skadeståndsärende – mot tekniska nämnden. Att detta lyfts fram som en nyhet nu tolkar jag som nyhetstorka…

Nu har du haft en stund på dig att gissa vad bilden ovan föreställer. Har du kommit fram till nåt svar??? Jag har hunnit äta söndagsmiddag (tack för maten, Findus!) och sen dess har jag slängt duken med drällmönstret och tillhörande servett i tvättmaskinen. I kväll tvättar jag nämligen grönt. En surfrunda ska jag ta nu innan jag parkerar mig med deckarlandskapen. Jag har nu kommit fram till Sörmland. Var är du nånstans i kväll och är det torrt där du är??? Skriv några rader i en kommentar och roa mig en stund!

Söndagsmiddagen från Findus bestod av kyckling, minirösti, broccoli och svartvinbärsgelé. Jag blev inte direkt mätt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Midsommarlek

Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till. 

---

 

Jag lekte midsommar igår.

Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)

 

 

En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.

Jag dukade med fin, ljusgrön drällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.

Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.

Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.

Midsommarstången monterad och på plats!

Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.

Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande (50 sekunder) går det bra att klicka här nedan:

 

Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!

Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.

Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!

Midsommardessert.

Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.

Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.

För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???

Vilken bild ska bort och varför?

I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)

Trevlig midsommar önskar jag dig!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride 2014: Hemflärd

Ett hemfarande inlägg.

---

 

Precis som korven har alla roliga saker två ändar. Och en är slutet. Igår var det söndag och redan dags att lämna Stockholm Pride 2014 och Kungliga Hufvudstaden. Jag bokade sms-biljetter hem, men ett litet missförstånd gjorde att vi fick vänta nästan en timme på tåget. Ingen av oss var road. Det var varmt, kaffet var gott men också varmt, rökare tycktes dras till oss trots att vi satt i rökfri zon på perrongen etc. Jag börjar undra om en del svenska rökare plötsligt blir analfabeter och får svårt att förstå såväl svensk text som tydliga piktogram.

Fast som med det mesta kan vi skratta åt eländet. Till och med det faktum att Fästmön, som var minst varm och svettig, hamnade på den sida om fönstret där det blåste mest. Och att min Ramlösa citrus exploderade över mig, golvet och en hund. Jag satt inklämd i ett hörn med hunden och dess matte och husse på andra sidan. Framåt Uppsala trodde jag att min blåsa skulle sprängas. Det gjorde den inte. Vi hann hem i tid – och det var inte tack vare UL utan Uppsala Taxi!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Anna, Ginger Joe och tapas på Maestro. En och annan geting var där också.

Hemma i New Village var lägenheten skapligt varm. Vi fräschade till oss, jag packade upp och ringde mamma. Sen tog vi en promenad bort till Maestro för att få nåt svalkande att dricka och nåt gott att äta. För – tro det eller ej! – vi hade pengar kvar efter vår lilla semestertripp!

En splittad Banana split.

Vi hade tur och fick den trevliga, duktiga och framför allt normala serveringstjejen. Tack och lov slapp vi killen som vi inte förstår och som inte förstår oss (Jag bad en gång om en servett, han ville ge mig en filt. Han är svensk. Jag också.) Då blev Tofflan glad(are).

Anna var bara varm. Getingarna var för jäkliga och jag dödade en i vredesmod. En del gäster pratade bara med andra gäster och inte sitt sällskap. Anna och jag pratade bara med varandra. Vi rundade av med att dela på en Banana split. Det blev alltså en splittad Banana split. Dubbelt roligt. Eller inte.

Hemkomna la vi oss under takfläkten. För på balkongen kunde vi inte sitta eftersom grannarna grillade och rökte vattenpipOR. Jag var ut på ballen* och bad grannens gäst att vara vänlig att flytta på grillen så att den inte stod precis så att röken ringlade in i mitt vardagsrum. Det gjorde gästen. Men för mig känns det väldigt irriterande att jag måste säga till VARJE GÅNG det grillas. Det verkar som om alla med uteplatser sov på fysiklektionerna – eller skolkade. Rök stiger nämligen uppåt! Att vattenpiporna avgav rök förstår de uppenbarligen inte. Och jag orkade inte upplysa dem om det. Det fick lov att stinka lite parfym i mitt vardagsrum.

Vi glodde på en film på TV. Jag stängde fönstren i smårummen medan det grillades, men det gick inte att stänga balkongdörren helt, då hade vi kvävts. Och eftersom grannarna partajade denna söndagskväll fram till halv två-tiden (det ska vara tyst klockan 23) tänker jag inte vara tyst (!) utan faktiskt klaga hos bostadsrättsföreningens styrelse. Speciellt som uteplatsen städades av med buller och bång (porslin och flaskor skramlades in och möbler sköts på trädäcket) mellan halv två och två i natt. Det är INTE OK! Särskilt som det inte är första gången det partajas, grillas och röks kvällen och natten före en vardag.

Som grädde på moset har jag bara hittat ett enda jobb idag att söka. Och så har jag svarat på en enkät från Clarion Hotel. Jag var väldigt rak med vad jag tyckte om personalen i lobbybaren. Jag vill varna ALLA från att gå dit: personalen är sarkastisk och oförskämd mot sina gäster. Jag rekommenderade Clarion Hotel att byta ut sin barpersonal. Men annars trivs vi hur bra som helst på hotellet och längtar redan till nästa gång vi åker dit.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utredda oklarheter och svalka

Ett inlägg där bland annat Lisa vid a-kassan får credit.

---

 

Det har nu gått 18 dar sen jag postade min ansökan till a-kassan. Jag har inte fått nåt besked. Men idag fick jag en signal om att det fanns ett meddelande på Mina sidor hos a-kassan på webben. Jag loggade in efter mycket om och många men med e-legitimationen (varför ska tekniken alltid krångla?). Normalbegåvad – och lite till – som jag är, hade jag stora svårigheter att förstå vad där stod. Vadå? Deltidsarbete? Jag har aldrig haft nåt deltidsarbete! Antingen har jag jobbat heltid eller så har jag varit arbetslös. Det var bara att bita i det sura äpplet och slå numret till a-kassan. Jag bävade, för det brukar vara ena riktiga surkart som svarar. Människor, som utgår från att jag ringer in för att på falska grunder försöka tillskansa mig de futtiga kronor som a-kasseersättningen består av.

Idag svarade Lisa. Pigg och trevlig, tillmötesgående och serviceinriktad. Jag blev glatt överraskad. Lisa kollade upp varför jag inte fått nån bekräftelse om att jag får ersättning, för från hennes sida framgick att det kommer en utbetalning i nästa vecka. Jag får då ersättning för en vecka (det är ju karensdagar). Det är min ”lön” för juli månad. Skrattretande, eller hur? Vem kan leva på 3 400 kronor minus skatt? Det räcker ju inte ens till min hyra! Men jag har lön kvar sen juni och hoppas på att få min innestående semester utbetald nu i juli också. Jag borde klara mig.

Till sist hittade Lisa min inkomna ansökan och mina papper. NÅN hade lagt undan dem i nån mapp. Men det där konstiga med deltiden skulle hon ta reda på mer om och lovade ringa tillbaka. Och tänk, Lisa ringde tillbaka inom en timme! Det hade blivit fel hos a-kassan (surprise, surprise…), men nu var det tillrättat. För att ha jobbat för arbetsgivare #2 i åtta timmar under sex månader kan inte riktigt ses som en deltid, utan som ett uppdrag.

Nu är jag lättad, så även min mage. Den vände sig naturligtvis ut-och-in, en sedvanlig reaktion när a-kassan krånglar. Och så har det väl lite att göra med värmen, också. Vi har vaknat till en ny, het dag. Jag har, förutom att jag har telefonerat med a-kassan två gånger, även sökt två jobb. Det var vad jag hittade idag. Men jag ligger ändå på plus ett, eftersom aktiviteter kring jobbsökeri också räknas i mitt eget lilla piska-och-morot-system. (Piskan viner, morötter gillar jag inte. You get the pic?)

Ginger Joe – i höga glas och med massor av is.

Igår kväll promenerade vi över till Maestro för att äta pizza och dricka Ginger Joe. Vi tog var sin Joe i höga glas, med massor av is. Det var härligt efter såväl promenad som en het dag! Ingefära är verkligen en intressant… rot? Eller vad säger man?

På Maestro blir servicen bara sämre och sämre. Personalen springer omkring och gör jag vet inte vad. Igår såg vi två ur personalen gå ut med en hund! Killen som serverade oss har uppenbara problem att förstå vad jag säger. Jag bad om en servett och han frågade om jag ville ha en filt… OBS! Han är svensk! Dessutom skämtade han med gästerna så att de blev förbannade! Jag noterade att han sa nåt märkligt till ett par vid bordet bredvid. Mannen, något äldre än jag, såg mycket arg ut.

I lyktans sken.

Vi traskade hemåt medan solen gick ner bakom våra ryggar. Satt på ballen* en stund och njöt av svalkan. Tände min gamla och jätteskitiga lilla svarta lykta, som jag grävde fram i lägenhetsförrådet igår. Det var för mörkt för att läsa, så vi satt mest och småpratade och spelade ett visst ordspel. Livet kändes i den stunden ganska gott, arbetslösheten till trots.

Medan jag har suttit och sökt jobb och telefonerat med a-kassan nu på morgonen har min duktiga Fästmö varit ute och travat i nästan fyra kilometer. Rosig om kinderna har hon svalkat av sig på ballen. Som tur är har vi skugga där fram till klockan 16, när solen rundar huset. Markisen hjälper mot ljuset, men inte mot värmen. Fast jag måste säga att jag inte känner mig särskilt plågad av värmen hittills. Jag njuter mest!

I kväll ska vi äta räkor som jag inhandlade häromdan till extrapris. Men vi behöver komplettera med en flaska vitt vin och aioli, så det ska vi åka iväg och handla.

Jag hoppas att du får en fin fredag! Och så vill jag tacka ALLA som på olika sätt har visat sitt stöd gentemot vår modiga Frida!

Här kan du läsa mitt inlägg om Frida om du har missat det!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen Michelin-stjärna för Pomodoro

Ett inlägg om ett pizzaplejs.

---

 

Pizza och boken jag fick av Annas snälla mamma och hennes L i födelsedagspresent hade räckt som sällskap.

Fredag idag. Mat motverkar ibland tårar och ensamhet. Och när man blir ensam-stående – om än tillfälligt – är det bra att se till att man får en rejäl portion varm mat till lunch. Idag tog jag ytterligare några steg runt huset och gick till Pomodoro, en för mig ny bekantskap. Pizzerians namn betyder tomat. Och eftersom tomater är goda vågade jag chansa och gå dit.

Som hos så många andra pizzerior hyser Pomodoro inte så många bord. Gissningsvis hämtar de flesta sina pizzor och äter hemma. Men jag har inget hem här så jag behövde äta på plats. Det var endast ett långt bord som var upptaget av fem personer. Försent insåg jag att mitt fackombud med sällskap satt där. Jag har inget alls emot fackombudet, men jag ville liksom inte synas, jag ville inte höras – och jag ville inte se och höra heller. Nu fick jag höra nån i sällskapet som var glad att h*n hade fått nytt jobb och nån annan i samma gäng som tröstlöst sökt nytt jobb sen 2008. Ja, ja… Själv har jag varit långtidsarbetslös mellan 2009 och 2011 och haft fyra visstidsanställningar inom stat och offentlig verksamhet, experterna på grå arbetskraft, sen 2011. Kom igen och snacka grundtrygghet!..

Personalen i kassan talade utmärkt svenska, men hade uppenbarligen sin första arbetsdag. Jag bad om en Il Pollo-pizza och h*n föreslog Apollo. En viss skillnad, eftersom den senare har grismuskel ovanpå och sånt äter inte jag. Dricka ingick inte i priset. Det fick jag veta genom att den som tog upp beställningen undrade:

Vill du dricka till maten?

Jag tänkte svara:

Nej, jag vill hellre spy.

Men lite hyfs har jag ju. Med betoning på lite.

Bestick och servetter fick jag leta upp själv. De fanns inte på samma plats som kaffe, kakor, tandpetare och tabascosås.

Pizzan blev färdig ganska snart. Den hade en tunn och fin botten. Kombinationen chèvre, kyckling, ruccola och tabasco blev suveränt god. Tyvärr var det dåligt med tomatsås, pizzerians namn till trots, så pizzan blev ganska torr. Kaffet på maten smakade bra, men drömkakan gammalt.

Så om servicen var sisådär, pizzan suverän, kaffet bra och kakan gammal torde det slutgiltiga Toffelomdömet bli medel i alla fall.

Eller? Med tanke på vad jag upptäckte i fönstret, just innanför uteserveringen… Ingen Michelin-stjärna, utan en annan sorts stjärna: en sån man sätter upp till advent…

Stjärna i fönstret den 27 juni 2014. I god tid till advent, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inget kalas utan kras!

Ett inlägg om hur Tofflan slungar smör, bland annat.

Framåt kvällningen igår var det så äntligen dags för sommarens andra kräftskiva. Eftersom det var lugnt och skönt och varmt ute kunde vi sitta på ballen*. Och det var nog tur, det, med tanke på vad jag så småningom skulle kasta omkring…

Som vanligt frossade vi på ett kilo ICA:s jumbokräftor. Gårdagens var röda och vackra, men de kunde har varit lite saltare och skalen var jättehårda.

Gårdagens skaldjur.

Kvällens tillbehör var brungräddat Leksandsknäcke, svindyrt surdegsknäcke, smör och brännvinsost. Dryck: starköl och Östgöta sädes.

Anna äter kräftor med stor inlevelse.

Kräftor är gott, men kletigt. Det går åt massor av servetter, ändå är man kletig – liksom allt man råkar ta i. Det luktar kräftor om allt efteråt. Man kan tvätta händerna hur många gånger som helst. Trots det sitter lukten kvar. För efter att man har ätit kräftor går doften över i lukt, tycker jag…

Två kräftstjärtar.

Jag brukar skala kräftor och äta allt utom stjärtarna. Dessa sparar jag till sist, när alla andra på kräftskivan tycker att det börjar bli väldigt jobbigt att skala, samtidigt som folk ändå inte är riktigt mätta. Det brukar reta en del. Fast å andra sidan kan jag ju reta folk med min blotta uppsyn ibland, så…

Efter kalaset skulle bror Duktig syster Hurtig bära in allt i köket samt gå ut med kräftskalen. Det är då olyckan är framme! (Notera tempusbytet för spänningens skull!) Smöret har blivit till soppa ute i värmen. Det gliiider ur handen och

PLOFFS!

så landar det på tröskeln!!! Ja, vi fick oss ett gott skratt och jag fick lite extrajobb med att torka bort det feta. Och vilken tur att det var på balkongen och inte inomhus…

Idag ska vi nog äta lite fastare föda, men vi vet inte vad. Det blir en inspirationstur till Tokerian senare. Vad ska du äta till söndagsmiddag??? 

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Sen blev det kväll

Ett inlägg som får avrunda dagen.

Telefonerade med mamma i eftermiddags. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.

Det finns fler annorlunda detaljer på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Erotiska bestick?

Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.

Det kändes konstigt att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

En regnbåge över Tokerian.

Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag i Himlen och på Kreta

Lördag, ledig och barnhelg innebär att jag åker till Fästmön på lördagen. Men jag hade en del att greja med hemma igår så klockan blev ganska mycket innan jag kom iväg. Dessutom är jag både glömsk och synsvag. Jag hade fyra soppåsar som stod i hallen hemma att gå ut med innan jag skulle hämta min rygga och lilla datorn uppe i lägenheten och gå till garaget. Vad händer? Jo, jag glömmer en påse i hallen. Det var ju bara att ta med sig den till och kasta den i soprummet närmare garaget, en omväg på typ 2 x 50 meter. Inte så långt, men irriterande.

Hemma hos Anna var det nystädat och renbäddat. Jag har en egen krok i tjejbadrummet och på den kunde jag hänga en ren handduk. Min älskling är snäll, hon. Den där kroken – eller snarare bokstaven över den – har en egen berättelse som vi numera skrattar åt internt i familjen.

Min krok i badrummet.

Det var en solig och fin lördag, vi var trötta efter allt fejande (det tar på krafterna att ha tio rum, två badrum, två dusch- och toarum samt två kök att städa – TACK, jag undanber mig kommentarer som med ”goda råd” om att vi ska flytta ihop -. det gör vi när vi vill och kan!) så jag föreslog att vi skulle dra till Kreta och äta mat. Typ en för tidig födelsedagsmiddag. Dessvärre fick vi inte med oss alla ”barnen” – en var ute med kompisar och två var justerade (hostig respektive svåra skavsår). Vi blev bara tre. Men vi hade det vi tre!

Elias och hans busiga mamma, mitt middagssällskap.

Vi promenerade till och från restaurangen och det var skönt att få både ljus och luft före och efter maten. Jag hade solbrillorna och mina fina vantar, förstås.

Solbrillorna och mina fina vantar fick följa med till Kreta.

På Restaurang Kreta är det väldigt god mat och personalen är trevlig. Däremot kom det en del gäster som var ganska högljudda och naturligtvis blev de placerade vid bordet intill vårt. Åtta pers inklusive fyra ungar varav framför allt flickebarnen hade gälla röster och massor av myror i brallorna. Elias satt snällt med oss och varken gapade eller skrek, trots att han var i samma ålder som barnen i sällskapet bredvid. Efter måltiden blev det lite spring i benen även där, men då gick han ut och sprang. Inne i en restaurang springer man inte.

Anna kom på att hon ska börja fota en viss detalj när vi går på restaurang. Jag kom på att jag ska fota salt- och pepparströare. Här kommer därför den första:

Salt och pepparströare på Kreta.

God mat och trevlig personal är det, som sagt, på Kreta, men dekorationerna lämnade oss lite konfunderade. En död ros i en vas med en gul servett i..? Vad menas? Ett stilleben? Nog för att konst ska engagera, men…

Nån som tycker nåt? Jag tycker… fult!

Vi körde hela racet igår – förrätt, varmrätt och dessert (jag blir ju snart arbetslös och då får a-kassan försörja mig – IRONI!!!). Elias nöjde sig med varmrätt och dessert. Jag tog hipititi till förrätt.

Förrätt.

Till förrätten valde jag en grekisk öl av märket Vergina. Virgin… oskuld… Eh… harkel… ja, det var ju passande…

Verginaöl.

Till huvudrätten delade vi på en halv karaff husets röda vin. Anna tog
souvlaki, jag fileto kotas. Kycklingen var stor, men inte riktigt så hårt grillad som jag skulle ha önskat, så jag åt inte upp den. Men tzatzikin var ljuvlig – som alltid!

Fileto kotas som inte varit tillräckligt grillad för min smak, men tzatzikin uppvägde den – nästan.

Elias ville ha glass till dessert och valde blandad topping, det vill säga både jordgubb och choklad. Vi tanter rundade av måltiden med friterad camembert, glass, persilja och hjortronsylt. Underbart gott!

Friterad camembert – underbart gott!

Så rullade vi hem för att se sista delen av Mr Selfridge och äta ytterst lite lördagsgodis. En bra avslutning på vår lördag – men för mr Selfridge blev det aningen tuffare.

Söndagen vi vaknade till var grå och kall. Ingen snö dock, tack! Anna har skrivit en storhandlingslista och vi ska strax iväg för att fylla stridsvagnen varuvagnen med mat och förnödenheter för några dag framöver. Det går åt en del när familjen är femhövdad…

Jag tuffar hem till mitt i eftermiddag. Har fortfarande en del att fixa med, lite kontorsarbete och annat. Mamma ska få ett samtal och innan jag ser Brottet ska jag ta en lååång dusch och smörja in mig med sheabutter så att jag blir fet och luktar doftar nöt. Vad gör du idag, tro???

Livet är kort.

Read Full Post »

Har jag överlevt? eller När gamla hyndor lär sig själva att sitta

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.

I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???

Livet är kort.

Read Full Post »