Feghet eller mod?

Ett inlägg om mod. Mest.

---

 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 

---

 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sockiplast…

Ett inlägg om sockiplast.

---

 

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfunderingar en tidig morgon

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.

Jag växte upp som ensambarn, men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.

I trean träffade jag bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.

Jag är fortfarande inget lyckligt barn, men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Söndagssegt

Idag blev det en rejäl sovmorgon. Vi åt nog inte frukost förrän vid tolv-tiden… Skönt ibland när man kan göra det, för nu lär det dröja månader till nästa gång.

Samtalet med mamma igår var inte så roligt. Det känns helt klart att AE har lurat henne. Bland annat har han sagt till en av personerna som rekommenderade honom att mamma var med på att han gick ut i lokalpressen och berättade. Det hade mamma ingen aning om, för hon ringde mig och berättade att det fanns en artikel plötsligt en dag. Dessutom har han gått ut ytterligare en gång efter evenemanget i fråga och då berättat att det inte genererat i så mycket som han hade hoppats men att hans kund ändå var nöjd. Problemet är att han inte vet ett smack om att mamma är nöjd, för han har inte hört av sig och berättat om resultatet – det fick mamma läsa om i tidningen. Igen. Och hon är allt annat än nöjd. Så frågan är hur hon gör nu. Eftersom hennes namnteckning inte står på pappret över förteckningen är i princip ”affären” felaktigt gjord. Eller? Vi diskuterar just nu åtgärder i vart fall. Roligt är det INTE och jag tycker att man borde skämmas när man gör på det här sättet, det vill säga lurar äldre damer.

Mamma berättade också om en av hennes nya bekantskaper i närområdet som hon varit och hälsat på. Det visade sig att hans dotter och jag har haft ett kort gemensamt förflutet. Tyvärr är dottern ifråga idag alldeles nergången av alkoholen. Det gjorde mig så ont att höra, för det var det sista jag ville och trodde.

Morgonen idag gick åt till en del filosoferande och prat om gamla klasskompisar. Jag går ju fortfarande och spanar efter femtonåringar när jag är i Metropolen Byhålan – för när jag är där tror jag visst att jag fortfarande är tonåring. Fast grejen är att dessa dagens femtonåringar mer troligt är mina kompisars barnbarn, snudd på…

Så här såg några av oss ut 1976. Jag fotade, så jag är inte med på bilden…

                                                                                                                                                          Anna dukade fram frukost medan jag fortsatte mitt filosoferande i badrummet samtidigt som jag petade in mina linser. Sen skuttade jag till ytterdörren för att öppna den, sträcka ut handen och ta in lokalblaskan. Bara det att där fanns ingen tidning… Traskade då ner till postboxen för att kolla om budet varit slött idag eller nåt, men där låg bara ett församlingsblad. Först när jag kom upp och började rota efter telefonnumret till utebliven tidning insåg jag att

BAJS! Det är ju nationaldag idag och eftersom det då blir rödröd dag kommer ingen tidning!

Snacka om att inte ha koll… Och tänk så pinsamt om jag ringt till tidningen och surt frågat efter den…

Nu ska jag sätta lite rotation här, för den gamla Toffelkroppen med tillhörande hår måste tvättas och schamponeras och väskan måste packas. Vi ska hinna handla innan vi åker ut till Förorten och äter middag med Johan och Linn. I kväll kommer Frida och Elias, medan Linn åker till sin pappa. Byteskarusell, kan man verkligen säga…

Veckan som kommer blir vi alltså ute i Förorten, även om jag åker in till stan en stund varje dag. På tisdag ska jag träffa F på stan och nån gång i veckan ska jag också träffa EKL. På torsdag kväll är det skolavslutning för Frida och Elias och då vankas det sommarlovstårta med jordgubbar. DET tänker jag inte missa!

Så här smarrig såg förra årets sommarlovstårta ut!

Read Full Post »