Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ge igen’

Ett tävlande inlägg.


 

Idag har det pågått en sorts tävling här i huset. Jag vet inte om jag vågar tro att det är sant, men den nattliga tvätteriverksamheten tycks ha upphört. I vart fall har jag inte hört nåt på nästan två veckor. Eller i alla fall en och en halv. Däremot väcktes jag denna lördagsmorgon före klockan sju – av nåns tvättmaskin. Alltså, det här är inte roligt. Jag vill kunna få ta sovmorgon ett par dar i veckan och jag vill kunna somna om kvällarna utan att bli störd. Dessutom vore trevligt att ha normal kontakt med dem som bor i huset. Jag menar inte att vi ska bli bästa vänner, just det misstaget har jag gjort en gång för mycket. Vi borde däremot åtminstone kunna visa varandra hänsyn och respekt.

Fast idag har jag sjunkit lika lågt som de som inte ens kan stava till ordet hänsyn: jag har gett igen. Jag försökte läsa i sängen i morse, men det gick ju inte nån längre stund. Dessutom hade jag annat jag behövde göra. Det var en tyst verksamhet, den krävde min koncentration, lite kreativitet och framför allt, disciplin. Då är det inte det lättaste när nån/några sätter igång att skråla

Old MacDonald had a farm…

så falskt att mina krukväxter började sloka. Det hjälpte inte att jag vattnade dem. Krukväxterna alltså, inte sångkören.

När sen 

E-I-E-I-O:andet

ersattes med nån hiseklig mer modääärn musik sjönk jag alldeles ner till stenåldern golvet, ålade mig fram till stereon i köket och… DROG PÅ The Classical Love Collection. (Notera Love…) Högt. Fem stycken CD-skivor med klassisk musik på random ger cirka 370 minuters musik. Eller över sex timmar.

The Classical Love Collection

The Classical Love Collection – över sex timmar klassisk musik.


Mellan musikstyckena
harvade den modäärna musiken på, trots allt. Då kontrade jag med att borsta tänderna med eltandborste OCH dammsuga hela lägenheten. Efter den trekvart eller vad det var som dammsugningen tog stängde jag av. Det var… tyst. Underbart tyst… (och jag hade ingen emalj kvar)

Detta bildspel kräver JavaScript.


En kanske kan säga att den här tävlingen hade en segrare.
Eller två. Men det är ganska sjukt när en måste ge sig in i nån sorts motsatt tävling till ett visst PK-lotteri* (att frivilligt tävla med folk som bor nära, bara det, liksom…) för att visa att vi är fler än en familj som bor i det här huset…

Idag har uttrycket

If you can’t beat ‘em, join ‘em

fått nytt liv för min del. Jag skulle kunna klassa detta som en sorts psykologisk krigföring, men en och annan som nog har för lite att göra (Prova att dammsuga! Eller lyssna på klassisk musik! Eller varför inte göra båda samtidigt?) skulle då med all säkerhet få för sig att det handlade om just henne eller honom. Därpå skulle följa ord som inte har med saken att göra i sociala medier. Att skilja på sak och person är inte alla förunnat att kunna heller, nämligen, lika lite som att förstå ordet hänsyn.

Detta inlägg, kära läsare, är en nästan helt påhittad historia om hur det skulle kunna vara. Det enda som är sant är att jag har dammsugit, borstat tänderna och lyssnat på klassisk musik en stund. Ungefär.


*PK-lotteri = PK kan stå för PisssKit, till exempel…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Ett matigt inlägg.


 

Det är jag som är friskast av oss sen ett par dar. Tyvärr. Det innebär automatiskt kökstjänst. Inte nog med att jag lagar mat, jag ska komma på vad som ska lagas – och det ska vara nåt som jag klarar av att laga. Dessutom diskar jag. Att diska är om möjligt ännu tråkigare än att laga mat.

Idag önskades det soppa till middag. Jag körde på ett säkert kort c/o min mamma från barndomen: tomat- och champinjonsoppa. Alltså inhandlades två burkar soppa – en tomatsoppa och en champinjonsoppa. Innehållet rördes ner i kastrull och två burkar vatten tillsattes. Det såg inte så väldigt gott ut. Det såg ut som… diskvatten – som nån hade hostat i…

Soppa på gång

Soppa på gång eller diskvatten som nån har hostat i?


Knepet är att vispa 
– vispa hela tiden. Då löser klimparna upp sig (champinjonsoppan är ju redd) och så småningom intar den en mera tomatröd färg med slät konsistens. Voilà, liksom:

Tomat o chaminjonsoppa macka mjölk

Tomat- och champinjonsoppa med macka och mjölk serverades i afton.


Men jag håller med. 
Soppa är rätt tråkigt, så för att förgylla måltiden yppade jag mina idéer på konversationskort om snor. Det föll inte i god jord – och det var inte heller meningen. Jag gav igen därför att Vissa Andra har de senaste måltiderna talat om avföring respektive kräks. Vi hade också en sörpeltävling. Jag vann, för jag sörplade ljudligast.

Det var efter sörplingstävlingen som vi kom ihop oss. (Anna är lite dålig förlorare.) Vi diskuterade smörgåspålägg. Anna hävdade bestämt att ost och kaviar inte är gott på samma macka, jag hävdade motsatsen. Så nu behöver vi din hjälp att lösa tvisten!

Kolla in frågan här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Klicka i ditt svar och hjälp oss, snälla du!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

DominansStor var den, högen jag med böcker som jag lånade av Fästmön i påskas. Jag betar inte av den så snabbt, men nu har den minskat något. Idag slutförde jag i alla fall läsningen av en Björn Hellberg-bok ur Loviken-serien, Dominans. En bok med det ständigt aktuella temat mobbning…

I Loviken härjar tre tonårskillar. De beter sig allmänt illa mot människor. Men framför allt ägnar de sig åt mobbning av svagare killar. Tre mot en, liksom. I ett fall går det så illa att en ung kille dör, nästa gång klarar sig en annan kille med nöd och näppe. Polisen Stig-Allan Jönsson nystar i fallet med killen som klarade sig. I samma veva kontaktas han av pappan till pojken som inte klarade sig. Och plötsligt bestämmer sig nån för att ge igen.

Åter en bok bland Hellbergs bästa! Här behandlar han mobbning, men också moral. För är inte den som ser vad sker skyldig att göra nånting åt det? Eller? Det här är en tankeväckande och engagerande polisroman som får högsta Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Åter kan jag lägga en arbetsdag till handlingarna. Jag har gjort många spännande saker idag också, men det jag framför allt uppskattar är alla dessa möten med människor. Som jag har skrivit tidigare var jag en ganska lång period tillbakadragen. Trodde att alla ville mig ont. Nu vet jag att det bara var somliga som gillade att vara taskiga. Och jag har ju till viss del gett igen. Till några. Andra får vara utan. Ibland är det så att det inte är nån idé. Till somliga har jag deklarerat vad jag tycker och känner. En del svarade, andra svarade med tystnad. Just tystnad är så otroligt frustrerande och ganska förnedrande. Men vet du, idag bryr jag mig inte! Jag har fått klarhet i var vissa står och det räcker så. Vi behöver inte längre varandra. Ungefär som ett träd som släpper ifrån sig döda löv på hösten. Faktum är att jag står kvar här, som ett träd, men du som har lämnat mig och visat att jag inte duger, du är ett dött löv.

Som ett träd som släpper ifrån sig döda löv…


Idag på förmiddagen
hade jag ett otroligt effektivt möte angående webb och intranät. Det fungerar så bra när man jobbar ihop med nån som är lika plikttrogen och noggrann som jag själv. Jaa, jag skryter nu, men jag är ärlig. Sen blev det plötsligt lunch. Torsdag = vegetarisk ärtsoppa och pannkakor. Idag åt jag alldeles för mycket. Jag har mått aningen illa sen efter lunch. Magen har slagit bakut och det är ju inte så där jätteroligt när man befinner sig på en arbetsplats och inte hemma… Dessutom hade jag två intervjuer på eftermiddagen och båda tog betydligt längre tid än jag hade räknat med.

Lunchen intog jag på Syltan och där var det fullt av kufar och sjuklingar idag. En man snöt sig i min nacke och en kvinna hostade rakt ut utan att hålla för kakhålet. Är det inte snuskigt, så säg?!

Idag har jag noterat att vår kombinerade skrivare-kopiator morrar åt mig. Varför gör den det? Där kommer jag helt snällt för att hämta mina utskrivna papper. Jag tassar på tå, jag slår inte maskinen. Jag bara sträcker mig efter mina papper och

GRRRRRR!

så morrar den! När jag klagade min nöd till M sa hon att jag var för snabb med att hämta mina papper för morrandet beror på att skrivaren-kopiatorn efter utfört arbete flyttar upp pappersbrickan. Då morras det. Jag lovade att haaasa lite mer nästa gång, för vet du, det där morrandet skrämmer mig…

I kväll ska jag försöka tvätta två maskiner medan Fästmön arbetar. Och kanske äta lite broccolisoppa som hon kokade idag. Just nu är jag bara så mätt, så jag måste vänta och se.

Trött i huvudet

är mitt förnamn just nu och jag känner nästan inte av den lilla, lilla förbättring av allmäntillståndet som jag noterade igår. Så kanske att jag låter tvättmaskinen sköta sitt medan jag bara sitter och läser en bok. Jag har börjat närma mig slutet i min bok-på-gång. Det är en ganska tunn liten bok, men oj vad den tar på att läsa. En julklapp från vännen Jerry, han är en utmärkt bokpresentväljare!

Nu har jag kliat mig i armvecket så att jag blöder, vilket betyder att jag nästan svimmar. Måste försöka få tag i ett plååååååååsteeeeeeeeeeeeeer…

Read Full Post »

Tja, under natten har det kommit mera skit snö. Det verkar bli vädret framöver, den här lååånga, jädra vintern – och standardfrasen på mina morgoninlägg på bloggen… Jag undrar hur det ska gå, för jag är redan trött på den.

Det tog en kvart att borsta av och gräva fram Clark Kent* i morse och det var -7,3 grader kallt. Elias fick vänta inomhus tills sista minuten och sen blev det gasen i botten till skolan. Eller nån gas blev det inte i nån botten, jag körde så fort det gick – och det var INTE fort. Som vanligt var det inte plogat och det var snorhalt. Jag fattar inte, men det kan väl inte komma som nån överraskning för ansvariga för snöröjningen att det blir vinter..?


Ja, nog har vi fått lite snö. Den här bilden tog jag nyss från Annas sovrumsfönster. Som synes försöker solen titta fram.

                                                                                                                                                        Sur är jag också för två saker som jag upptäckte igår. Det ena är att en före detta kollega har skrivit allt annat än snällt om mig på sin blogg – och dessutom lagt ut hela mitt namn – tillsammans med en massa felaktiga uppgifter. Alla har rätt till sina subjektiva åsikter, men att hänga ut nån och dessutom lägga ut fel uppgifter och även ”glömma” att ta med vissa uppgifter det är INTE OK. Så vad gör jag nu? Jag har lämnat en kommentar på bloggen, vi får se vad som händer. Alternativet är att anmäla på ett eller annat sätt – eller att ge tillbaka. Och vad jag förstår är min blogg betydligt mer läst än min före detta kollegas.

Vidare blev jag upplyst om att dubbelmoral verkligen är ledord när det gäller kyrkokansliet i Uppsala. Dels tolkade jag ett av deras pressmeddelanden (samtliga pressmeddelanden som har gått ut i ärendet har gått ut nattetid. Är det nåt mystiskt med det?)  om att en chef har gjort fel, men det är inte brottsligt att kränka medarbetare så länge det inte är sexuellt. Kränkande särbehandling kan inrymma många sorters kränkningar, anser jag och tycker at det stinker dubbelmoral. Men än värre blir det när jag läser i Kyrkans Tidning att chefen ifråga får ungefär 1,4 miljoner – för att sluta.  Som plåster på såren då för att h*n inte längre har nån att kränka eller för vad? Belöning? Jag fick inte ens veta vad jag hade gjort och jag fick inte ens hälften. Av chefen som nu slutar. Men vi har ju lärt oss genom livet att det är skillnad på skit och pannkaka.

Lite glädjande är i vart fall att jag ska träffa vännen FEM i Stockholm i morgon – om nu inte vädrets makter sätter stopp för det! FEM reser nämligen från Metropolen Byhålan med buss och det ligger långtradare och skräpar längs med E4:an. Och pendeltågen mellan Uppsala och Stockholm tycks ju ALDRIG klara när det blir vinter, så det ska bli intressant att se hur det funkar i morgon…

Anna och jag ska strax åka iväg och handla så hon får hem mat och bakgrejor till helgen och så ska hon hämta ett paket. Vi hämtar Elias efter handlingen och när jag har skjutsat hem dem ska jag också hämta ut ett paket. Jag är spänd på innehållet och lär ha fullt sjå att hålla mig från att avslöja nåt! Eller också blir jag jädrigt besviken… Spännande är det i vart fall – än så länge… Jag sover hemma i stan i natt så att jag kan åka hyfsat tidigt in till Stockholm i morgon – om nu tågen går, vill säga…

För övrigt undrar jag om nån saknar ett ben. Ett litet ben, iklätt ljusblå, hellång strumpa upphittades i sovrummet när jag bäddade.


Nån som saknar ett litet ben med ljusblå strumpa?

                                                                                                                                                           *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »