”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Himlen är oskyldigt blå…”

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.

Idag är himlen så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

Min blå Lacoste och jag.

Jag försöker att inte bryta ihop. I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är så tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*

*Text: Kenneth Gärdestad

Livet är kort.

Read Full Post »