Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deprimerad’

Ett inlägg om en bok om en ovanlig sjukdom.


 

Diagnos kortisolsviktMin mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.

Det som slår mig och som är lika för alla de 17 personerna i boken är att de alla blev misstrodda av vården. Det var likadant för mamma. Hon fick höra att hon var deprimerad, psykiskt sjuk, anorektiker. Och hon såg ju inte sjuk ut först – hon var ju så brun. Jag har ett minne av mamma när hon var som sjukast. Då, när hon kräktes upp allt hon åt och drack. Ett benrangel på 35 kilo, iförd en blå, kinesisk sidenmorgonrock. Till sist kom hon i alla fall iväg till Karolinska och professor Luft. Det var där hon fick diagnosen Addisons sjukdom.

Jag får kanske inte alla svaren i den här boken. Nåt jag fortfarande undrar över varför just min mamma fick sjukdomen. Men hon fick den och nu vet jag mer om den och hur den funkar – och inte funkar. Tack Lotta!

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske träffa andra som har sjukdomen? Kanske vill du bara stödja… Svenska Addisonföreningen välkomnar såväl medlemmar som stödmedlemmar och hjälper till att göra sjukdomen mer känd.

Toffelomdömet för boken blir det högsta. Den behövs.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ekonomiskt och indexerande inlägg, begripligt för mig mycket tack vare underkläder.


 

siffror

Inte förtrollande nånstans för mig.

Det här med Konjunkturen Hur förklarar man vad det betyder utan att falla till sömns? Så snart det har med siffror och matte att göra får jag akut dyskalkyli. Med hjälp av mobilens kalkylator kan jag räkna hjälpligt. Jag är inte förtjust i siffror, det är ord som förtrollar mig. Men… man måste ju ha koll på ekonomin… Gissa två gånger hur lätt det är när man inte har nån inkomst?..

Lite begripligt blev det här med Konjunkturen i alla fall när jag läste Svenska Dagbladet på nätet idag. Ja, jag försöker mest skumma tidningen och inte gå in på artiklar eftersom webbtidningen har en månadsbegränsning för icke betalande läsare (tips: prova att tömma cacheminnet…).

Trosor med siffror på

Jag äger faktiskt ett par trosor med siffror på!

Att det blev begripligt har med kalsonger att göra. Kalsongindex! En amerikansk bankchef ägnade 20 år åt att följa försäljningen av kalsonger för att kunna förutspå Konjunkturen. Teoretiskt sett bör försäljningen av kalsonger vara konstant, det vill säga likadan hela tiden – utom när ekonomin är tuff. Då väntar nämligen män längre med att köpa kalsonger. Alltså: en sjunkande kalsongförsäljning innebär att vi är på väg in i lågkonjunktur. Jag fattar! Det är nämligen likadant för mig, fast då mäter jag i trosindex.

Det finns fler index som visar Konjunkturen:

  • kondomförsäljning (nedgång på grund av tuffa ekonomiska tider, man är för stressad och deprimerad för sex)
  • kjollängd (en klassiker som visar att kjolen är kortare under högkonjunktur – fast detta stämmer inte alltid!)
  • skräpindex (ju mer skräp desto högra konsumtion, alltså goda tider)
  • ölindex (fullt på krogen under högkonjunktur, under lågkonjunktur stannar öldrickarna hemma)
  • Gunnar Strängs godsvagnar (den gamle finansministern brukade räkna vagnar på godstågen till Norrland som passerade utanför hans fönster. Ju fler vagnar desto starkare ekonomi.)
  • slipskoll (slipsförsäljningen ökar under dåliga tider eftersom män då vill att det ska se ut som om de jobbar hårt. I tuffa tider är det smala slipsar som gäller, i högkonjunktur blir slipsfärgerna ljusare)

och så vidare…

Nog tycker jag att det ligger mycket i detta. Kläder, till exempel, köper jag numera i princip bara när det är kris – och knappt det. Strumpor hittar jag billigt på marknader en eller två gånger om året. Underkläder… tja, de behövs ju, men jag handlar inte sånt om inte läget är akut. Kondomer, kjolar och slipsar nyttjar jag inte, öl dricker jag hemma…

Har DU några index på Konjunkturen??? Dela gärna med dig i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

När livet vänder Fredrik

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ungefär  2 500 personer 
i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!


Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.

Marcus i När livet vänder

Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)


Allt började nog
när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.

Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.

Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:

Jag har inte mycket mer att önska av livet.


Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

PhilomenaVad passar väl bättre än ett riktigt drama, baserat på verkliga händelser, att låta tårarna falla fritt inför? Fästmön och jag tittade på Philomena (2013), enligt baksidestexten en dramakomedi.

Philomena blev som ung katolsk flicka på Irland gravid. Hon födde sin son i ett kloster. För detta fick hon plikta med fyra års hårt arbete. Men innan åren hade passerat kom ett amerikanskt par och adopterade sonen samt en flicka. Många år senare, på sonens 50-årsdag, berättar Philomena för sin dotter om barnet. Dottern får kontakt med Martin, som har blivit av med sitt jobb, är deprimerad och står i valet och kvalet mellan att skriva en bok om rysk historia eller jogga. Martin bestämmer sig för att hjälpa Philomena att leta efter sonen och skriva en artikel om detta.

Visst finns det stunder när man skrattar medan man tittar på den här filmen. Men det är mestadels väldigt svårt att hålla tårarna borta. Judi Dench gör ett fantastiskt porträtt av den till åren komna mamman av enkel härkomst. en kvinna, som fått utstå så mycket – och kanske det värsta av allt: att förlora ett barn. En kvinna, som trots detta vill se det goda i andra människor och som sprider en positiv stämning. Ett HBTQ-tema finns också och det är icke att förakta.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »