Rustad!

Ett rustat inlägg.

---

 

Nu är jag rustad! Tro inte att jag bara har såsat omkring denna lördagsmorgon. Nähä da, jag har minsann grejat för fullt. (Och svurit lite, naturligtvis.) Klockan var sju nånting, nästan åtta, när jag slog upp mina ljusblå. I vanliga fall går jag upp senast halv sju, så en kan räkna det som att jag tog en sovmorgon idag. För att lära mig koppla av och inte rusa upp när jag inte måste fixade jag kaffe och tog med mig in till sovrummet. Jag låg och läste en god stund – och la ett och annat ord i mina pågående Wordfeudmatcher. OBS! För tillfället har jag två pågående matcher och jag har tyvärr inte tid att spela med nån mer. (Jag får ofta invites som jag måste avböja, no offence!)

En stunds läsning och kaffe på sängen, denna morgon i blått.

Det var en kylig morgon. Termometrarna visade neråt fyra grader minus. Därför tog jag det säkra före det osäkra och satte på pälskragen på skinnjackan. Skinnjackan är fodrad och funkar ett tag till. I vart fall tills det blir neråt en åtta, tio grader kallt. Då åker dunjackan fram.

Vinterrustad skinnjacka!

Därefter grep jag mig an ett av dagens måsten: ljusslingan till ballen*. Det måste vara ljust när en håller på med sånt. En måste vara utvilad och helst inte hungrig heller. Ljust var det och utvilad var jag. Hungrig? Nja, när jag tänker efter har jag inte ätit nåt sen halv tolv igår på lunchen – om en inte räknar en mindre skål med ostbågar (VARFÖR SLUTADE OLW MED CHILLIBÅGAR???) som jag åt igår kväll, förstås.

Min balle är typ inplastad nu. Eller den är täckt av presenningar. Blöta presenningar. Presenningar där det blöta frusit till is. En snorhal balle, med andra ord. Så med fara för lårbenshalsarna snodde jag ljusslingan runt räcket. Jorå, jag halkade ett antal gånger. Jag svor ett antal gånger också eftersom den %#¤?@ slingan inte var så… lätt att hantera. Men det gick.

Allting går utom tennsoldater och små barn,

som ett gammalt x sa. (Det var för övrigt det enda vettiga hon sa. Tycker jag. En brukar känna så gentemot en del gamla x. Inte alla, dock! Därmed inte sagt att mina känslor är sanningen för nån annan än för mig själv.)

Nu är den snurrad runt balleräcket!

Naturligtvis ser ljusslingan inte mycket ut för världen så länge den är släckt. Jag får ta ett nytt foto senare, när det är kolsvart ute. För övrigt har jag fixat till en timer på den i år. Kan ju vara mysigt att nåt lyser när en kommer hem från jobbet. Och så har jag grejat med förlängningssladdar och dosor kors och tvärs. En får hoppas att jag inte behöver besöka elcentralen senare… (Tack Agneta, för korrekt vokalbulär!)

Dagens födelsedagsbarn fotat på midsommarafton i år. Sen dess har han blivit ännu mindre i omfånget, lillgubben!

De där fejkbarren som slingan delvis består av ligger nu och skräpar överallt. Därför kommer jag inte undan nån promenad med snabeldraken**. Men DÄREFTER (och lite uppfräschning av självet därtill) torde jag vara redo för att uppmärksamma dagens födelsedagsbarn.

Grattis Jerry, 50 bast! Äntligen har du blivit vuxen!!!

Jerka och jag har känt varandra i över åtta år nu. En kan väl säga att vår första tid var… frostig. Faktum är att det tog en del år innan den tinade helt och blev till en varm vänskap. Eller vänskap… Jerry och jag tillhör samma familj, helt enkelt. Därför känns det extra skönt att jag från och med idag slipper vara den enda vuxna i familjen. Men ändå… Han är ju tre år yngre än jag, så det blir ju lite av ett barnkalas när vi strålar samman vid födelsedagsmiddagen i morgon. Idag… sker det lite annat…

Hoppa nu in till Jerrys blogg och skriv ett grattis!
Det är han värd, lillgubben!

Jag ska gå vidare i min dag. Fortsätta rustandet och röjandet i mitt hem. Men en liten frukostrast tror jag att det måste bli först – det tar alla hantverkare.

*ballen = balkongen
**snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Rekommendationer och referenser

Ett inlägg om nätverkande och betydelsen av referenser.

I förra veckan skrev jag om LinkedIn här på bloggen. Jag har nyligen registrerat mig och försöker nu nätverka på nätet. Det närmaste delmålet för mig just nu är att få fler än 30 kontakter, för då får man ett användbart bonusverktyg på LinkedIn. Jag har 28 kontakter just nu.

Jag skickar ut flera kontaktförfrågningar varje dag. Försöker hitta folk jag känner eller har jobbat med. Det tar tid, men faktum är att jag hittar nya gamla bekanta varje dag. Men samtidigt har jag 25 kontaktförfrågningar som folk ännu inte har svarat på. Jag förstår inte riktigt vad det är så svårt att svara ja eller nej. Om man inte vill, så vill man inte. Eller läser folk inte sina mejl på sommaren? (Man får en signal via e-post om att man har fått en kontaktförfrågan.)

Nätverk.

När man sen har fått kontakt med nån kan man be den skriva en rekommendation om ens kompetenser. Och man kan naturligtvis själv skriva om andra! Jag ber inte alla mina kontakter om rekommendationer, men jag har bett nio (9). Jag har fått två (2). Inte heller här fattar jag varför folk inte orkar bemöda sig med att antingen skriva två rader om ens kompetens eller skriva och avböja att rekommendera. Ett par har till och med sagt att de inte vet hur man gör… Men hur svårt kan det vara när jag som nykomling på LinkedIn klarade av det en av de första dagarna jag var där??? 

Som vanligt känns det som om människor med jobb inte förstår hur viktigt det här kan vara för oss som är arbetssökande. Jag tycker att det är slött, på ren svenska. Det tar inte många minuter att skriva ett par rader. Det går ännu snabbare att säga

Nej, jag vill inte skriva nån rekommendation.

Själv har jag skrivit fyra (4) rekommendationer. Det ger mig förstås träning i att skriva såna, men det ger mig också tillfälle att tänka över vad jag tycker och tänker om de här människorna som yrkespersoner.

Peter och jag pratade om det här med referenser i måndags när vi sågs. Man ger aldrig dåliga referenser – då ger man inga alls. (Är det kanske så att många jag har bett om rekommendationer tycker att jag är dålig och värdelös? Fast… varför skulle de då vilja ha mig som kontakt?)

Ibland när jag sitter och letar bekantingar dyker det upp elaka tankar. Tänk om man nån gång fick skriva taskiga rekommendationer! I stället för att skriva den här typen…

Fredrik är en duktig organisatör. Han är serviceinriktad och målmedveten, en lysande projektledare som både är drivande och lyhörd för sina medarbetares synpunkter och kunskaper. Fredrik är inte rädd för att hugga i där det behövs och tvekar inte att arbeta med både högt och lågt. Hans sociala kompetens gör också att såväl överordnade som underordnade trivs att jobba tillsammans med honom.

… tänk att få skriva en sån här:

Märta är en riktig kompischef – så länge du tycker som hon gör. I själva verket är hon en orm som biter dig i ryggen om du inte ser upp. Märta är inte ett dugg lyhörd för andras åsikter. Hon snor vanligen dina idéer och sätter sitt eget namn på dem. Runt omkring sig samlar hon sina privata… ”vänner”, det vill säga unga män som hon finner attraktiva. Personer med gedigna CV:n göre sig icke besvär. Om du emellertid har lyckats hamna i Märtas jobbgäng gör du henne lycklig genom att ständigt le falskt och ömka henne när hon har huvudvärk. Märta är synnerligen inbillningssjuk. Social kompetens i form av medtaget fikabröd står högt i kurs hos Märta. 

Nu har jag fått lite utlopp! Och så fortsätter jag att skriva positiva rekommendationer – men bara till dem som förtjänar dem. Till andra avböjer jag, var så säker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullproppad och matkladdig

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.

Efter mötet satt vi kvar en stund ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »

Grannen lagar sån väldoftande söndagsmiddag…

Det är verkligen som i rubriken: grannen lagar en sån väldoftande söndagsmiddag att snålvattnet på Tofflan rinner. Men tyvärr är jag ju inte bjuden, dårå. Sitter och funderar på att slänga ihop egg ‘n chips till middag. Det är flottigt och gott och riktigt OK. (Fästmön messade just för att påminna mig om att laga middag, tror jag. Hon undrade vad jag skulle äta…)

Eftermiddagen har varit lugn och behaglig – för min del. Vädret är trist, så jag har tillbringat hela dan inomhus, bland annat vid datorn, men också lite vid pusslet. Jag lånade det här pusslet av Hortellskan och hennes K före sommaren och det börjar bli pinsamt nu eftersom jag aldrig blir klar… Nu kan jag emellertid visa att pusslet är så gott som halvfärdigt:

Kanske att 750 bitar är på rätt plats av de 1 500..?

                                                                                                                                                               Som synes på bilden hade jag god hjälp av godispåsen. Innehållet i den höll blodsockret på High, så att säga. Men det var ett antal svordomar till att börja med eftersom inte en enda bitj***l passade…

Idag blev det en liten pratstund med L. Vi avhandlade gamla och sjuka föräldrar som befinner sig på avstånd. För stunden är vi båda ganska nöjda med läget och var våra föräldrar bor. Jag ringde mamma senare på eftermiddag och tyvärr hade hon blivit uppskrämd av en granne. Jaa, vissa grannar, säger jag bara… Den här grannen har känt sig förföljd och håller på att flytta – till ett annat hus i området. Men hallå! Som om det skulle hjälpa! En stalker hittar en alltid. Ska man komma undan behövs det nog mer än att bara byta gatunummer – man behöver nog byta adress, stad och kanske land, också… Nu lyckades personen ifråga skrämma upp lilla mamma så till den milda grad att jag fick ägna en god stund åt att lugna henne. Det är ju inte mamma förföljaren är ute efter utan grannen. Dessutom ska man nog ta grannens ord med en nypa salt – för det är en person som jag skulle stoppa i kategorin Puckon. Men mamma blev uppskrämd och skadan är nu skedd. Tyvärr. För mammas nya hem är så fint och trivsamt.

Maskinen i badrummet har jobbat med en laddning jeans och tröjor och själv har jag jobbat vid strykbrädan. Har fått iväg ett mejl till mammakusinen B också, jag skäms för att det har gått så lång tid sen jag hörde av mig!

Jag fick ett vänligt erbjudande om att byta ut min tejpade mobil mot en likadan fast mindre tejpad. Nu fick jag emellertid tacka men avböja och fnissa lite, för just en sån mobil hittades härom veckan bakom en gardin, nånstans… Detta gardinfynd ligger här intill och nu är det upp till mig att kanske plocka över innehåll från den tejpade till den icke tejpade. Av nån anledning drar jag mig för det. Minneskortet är ju bara att plocka över, men många av kontakterna ligger på telefonen… Och kalendern… Musiken… Filmerna… Min mobil har ju, förutom att ha varit mobiltelefon och stillbildskamera, också varit adressbok, musiskspelare, filmkamera och kalender… Nej fy, jag blir trött bara jag tänker på det…

Read Full Post »