Ett skäligt inlägg.
Vad finns där framme vid vägskälet?
Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.
Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.
Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.
Orden som pärlor…
I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.
Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag skriver också lite men för hand. Det ger mig mer och inspirerar mig mer. Så ingen kan läsa om den inte sitter i mitt rum bland böckerna.. 🙂 Utrymmet tar aldrig slut! Köper en ny bok bara..
Måste du börja en ny kamp, då? Det låter påfrestande!
Vi prata om det ämnet i förrgår på vår tjejmiddagen våran. Där handlade det om kollegor, vänner och släkt. Så vi tycker det är oerhört respektlöst detta att faktiskt inre respektera andras liv. Att man vill kunna planera är INTE konstigt eller krävande! Det är att visa respekt för andras liv och tid. Andra har ju också saker att göra. Ska en släppa saker vind för våg eller inte kunna göra något för man inte kan vara ganska säker på gemsamma planer? Tex. Att inte ge svar är bara dumt…
Hoppas på en skön arbetsdag och helg för dig :-)! Jag och min pojkvän har haft mysigt med filmmorgon och nu har han åkt för att storhandla inför en mysig allhelgona helg! 🙂 Jag hoppas inga små spöken hälsar på. Gillar inte tiggande barn….
Vad ska du göra? 🙂
Jag skriver så illa och ser så dåligt att datorskrift passar bäst för min del.
En sån som jag är som en gubbe med rund botten. Jag petas omkull, men reser mig alltid. Och det är min lott i livet, min kamp.
Planering är svårt – jag är en planerare av rang, men andra är det inte på liknande sätt och då kan det bli kollision.
Det blev en kort arbetsdag idag, men nu njuter jag av helgen. Några små spöken släpper vi inte in, här vill vi ha godiset för oss själva.
Ha en fin helg! 😛