Posted in Böcker, Epikuréiskt, Film, Krämpor, Musik, Personligt, TV, tagged alkohol, alsace, Amaryllis, äta, öga, begränsning, behållning, blomma, bröd, brista, dö, deckare, Det mest förbjudna, dricka, duscha, en tung dag, fantasi, födelsedag, fönster, fiktion, fil, fjäder, frukost, gata, gigantisk hög, glasögon, gravid, gråväder, grym, Gud, gulkul, hög volym, hem, Hillman-deckare, hjärta, hornhinna, Jesus, Jungfru Marie Bebådelsedag, känslor, Kerstin Thorvall, klassisk musik, kontaktlinser, kontrasternas dag, korsfästas, Kristus, kunskap, kycklingchorizo, larva omkring, läka, läsa, långfredag, långfredagslax, Leon, leva, leva vidare, litteratur, luft, mamma, matlagningsöl, mätt, månad, müsli, nå målen, ont, ord, otäck, otörstig, påskafton, påskägg, påskdagen, påskgodis, påskrisk, påtaglig, räksallad, röd och grann, realistisk, reta, riesling, rubrik, söka jobb, skärtorsdag, skumögd, slippa, stark, städa, stollig, stryka, svart, Sveriges Television, telefoni, tidsinställt inlägg, tok, underverk, vakna, vardagsrum, våffeldagen, våfflor, Vårfrudagen, verklighet, vitt vin, WordPress on 26 mars 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om min långfredag.
En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.
Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!
Tungt hjärta.
En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…
Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.
En av mina amaryllisar tokblommar!
Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.
Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Krämpor, Personligt, tagged 1980-talet, allvarlig kris, artikel, bota, cancerdiagnos, Dagens Nyheter, enkät, färger, fågelsång, fåglalåt, förslag, Fereshteh Ahmadi, fysiskt frisk, grönt gräs, högskolan i Gävle, höstmörker, iransk, kraft, kris, Krukan, kulturell bakgrund, landet, läkande, leva vidare, livet, majoritet, må dåligt, må skit, nicka instämmande, operation, patient, påverka, professor, rädda liv, respondent, sjukhus, skillnader mellan olika länder, stan, starka känslor, studie, svensk, Sverige, trädgård, trädgårdsterapi, tröst, tvinga ut, underbar, uppvuxen, USA, vackert träd, väldoftande blomma, vård on 23 juni 2015|
Ett inlägg om tröst.
Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!
Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än 2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.
Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.
Uppiggande blommor helt klart!
Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.
Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.
Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, tagged 17 maj, Adidasbrallor, amerikansk författare, bär, bra sömn, cooked breakfast, diabetes, diska, dygn, ensam, fest, fil, fira, fläckig tischa, fly, gå bort, gå utanför dörren, gott, Harlan Coben, höst, hemma, hjärtfel, inne, kaffe på sängen, krafter, läsa, leva vidare, Linwood Barclay, litteratur, loppisfynd, morfar, morgondagens tråkigheter, mormor, Myrorna i Boländerna, norrman, nyborstade tänder, ordens värld, parad, pärla, pärlor, plaska, pool, prinsessa utan nån ärt, psykologisk thriller, regn, sång, söndag, söndagsmorgon, scrambled eggs, se sanningen i vitögat, skriva, smattra mot taket, sova, spännande, tennisbana, tröst, unge, Utan ett ord, vänta on 17 maj 2015|
6 Comments »
Ett vilsamt inlägg.
Anna är en pärla. Pärlorna på bilden köpte hon på loppis igår.
Den 17 maj… Medan norrmännen firar sin dag med fest och parader har jag legat och tänkt på mormor. Hon gick bort den här dagen för 44 år sen, bara 59 år gammal. Hjärtfel och diabetes är ingen bra kombo. Min morfar levde vidare, ensam i nästan 20 år.
Jag är inte ensam. Efter många nätter av dålig sömn sover jag som en prinsessa utan nån ärt om nätterna bara för att Fästmön ligger bredvid. Två nätters ganska bra sömn har varit skönt, för i morgon förmiddag behöver jag alla krafter jag kan uppbåda. Då ska jag nämligen se sanningen i vitögat. Då går det inte längre att fly in i ordens värld.
Men idag vill jag bara vara. Jag tog in kaffe på sängen och vi låg och läste. Linwood Barclay skriver så spännande böcker och den jag läser just nu, Utan ett ord, har jag letat efter i flera år. Förra helgen hittade jag den hos Myrorna i Boländerna. Det är sällan jag faller stenhårt för amerikanska författare, men Linwood Barclay och Harlan Coben är två som skriver riktigt bra och spännande böcker i genren psykologisk thriller.
Spännande i sängen!
Det har regnat hela natten, tror jag bestämt. Men regnet söver mig fint och jag finner tröst i smattret mot taket. Tennisbanan är pool idag, fast inte en enda unge är där och plaskar för tillfället. Vi hade tänkt åka ut till Himlen med Annas längsta loppisfynd idag. Bara det att ingen av oss har lust att gå utanför dörren. Det är skönt att bara få dra här hemma i nån fläckig tisha, med adidasbrallor på och nyborstade tänder efter en cooked breakfast bestående av scrambled eggs. Ja, lite fil och bär slank också ner.
Scrambled eggs à la Anna. Jag tog disken i stället.
Det får vara höst utanför den 17 maj 2015. Vi har det gott här inne och morgondagens tråkigheter får vänta knappt ett dygn.
Vad händer hos DIG denna söndag??? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, Vänner, tagged 1800-talet, arkeolog, ängalmakerska, övernaturliga inslag, barn, död, deckare, dramatisering, driv, Elly Griffiths, fascinerande, försvinna, generös, gräva, hand, hängdes, högsta, hitta sanningen, inte översatt, julklapp, kärlek, köpa, krok, Kvinnor som mördar, kvinnoskelett, leva vidare, litteratur, Mor Krok, mord, Norwich, nyutkommen, omdöme, polis, relationer, skyldig, spädbarn, spännande, Storbritannien, svenska, tack, The Ghost Field, tryggt, TV-team, utspela sig on 13 maj 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Av en slump hittade jag Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. De var alla så bra och spännande att jag har köpt dem vartefter de har kommit ut. Alldeles nyss har jag läst den sjätte boken i serien, De utstötta. Den sjunde, The Ghost Field, är nyutkommen i Storbritannien och ännu inte översatt till svenska. Det känns tryggt att veta att Ruth Galloway lever vidare. TACK, Åsa i Eskilstuna, för De utstötta var en del av din generösa julklapp!
Den här gången gräver Ruth Galloway fram ett kvinnoskelett vars ena hand är ersatt av en krok. Det verkar vara den ökända änglamakerskan Mor Krok, Jemima Green. Mor Krok hängdes i slutet av 1800-talet för mord på ett av barnen hon hade hand om. Fast var hon verkligen skyldig? Ett TV-team kommer till Norwich, där händelserna utspelar sig, för att göra en dramatisering under rubriken ”Kvinnor som mördar”. Samtidigt utreder kommissarie Nelson ett fall med ett spädbarn som hittats död – det tredje barnet i samma familj. Och inte nog med det… det försvinner barn också…
Det här är egentligen inte nån vanlig deckare, utan mycket mer. Det handlar om arkeologi och om kärlek och relationer, men här finns också en del övernaturliga inslag. Mest fascinerande är dock Ruth, tycker jag. Hon har ett driv att hitta sanningen och det gillar jag.
Toffelomdömet blir förstås det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, Vänner, tagged Annika Östberg, ateljé, att inte orka, bild, dö, Det Viktigaste, en gåva, följa med mig hem, fördimma sinnet, försvaga, hall, hösten 2013, helt fel placering, Just nu vill jag leva, Kitty Lindsten, komma till sin rätt, konstverk, leva vidare, livet, livskraft, livsvilja, ofta, ord, påminna, se, starkast, tavla, titta on 27 mars 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en tavla.
Tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten i närbild.
Åter till det här med bilder! Ett konstverk hänger i min hall. Helt fel placering, jag vet. Tavlan kommer inte till sin rätt. Jag köpte den hösten 2012 vid ett tillfälle när jag inte visste om jag skulle leva vidare eller dö. Då besökte jag Kitty Lindsten och i hennes ateljé valde jag att låta tavlan Just nu vill jag leva följa med mig hem.
Den här tavlan är en påminnelse om att livet är det viktigaste vi har. Det är en gåva, för att använda Annika Östbergs ord. Livskraft är nåt av det starkaste en människa kan ha utan att nån annan kan ta på det. Men att inte orka kan försvaga den kraften, fördimma sinnet. Då är det bra att äga en tavla som påminner en om att livsviljan.
Idag tittar jag ofta på min tavla.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 