Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Toyota Yaris’

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen går snart över i kväll. Jag har fått en hel del gjort, men känner mig ändå, konstigt nog, lite oinspirerad. Bilverkstan ringde och berättade att reservdelarna till Clark Kent* inte hade levererats – och därför kunde de alltså inte påbörja arbetet. Men hallå! Kommer man på det klockan 14.30 på eftermiddagen när man stänger klockan 17 och jag lämnade bilen klockan sju i morse?.. Tydligen. Hur som helst, jag får behålla lånebilen under morgondagen för då hoppas man bli klar.

Lånebilen, ja, det är en liten kvick och röd sak med sex växlar, inte samma som i fredags, men en likadan. Fästmön och jag var en tur till Stormarknaden med den och det är rätt mysigt att köra en bil som svarar direkt när man gasar och där bromsen nyper så snart man nuddar den… Förhoppningsvis blir Clarks bromsar lika bra sen efter verkstadsjobbet!


Clark Kents lillasyster Clara Kent.

                                                                                                                                                                 På Stormarknaden var det livat som vanligt – NOT! Inte heller hade vi nån större tur med vår shopping. Anna var ute efter en specifik reseguide med kartor, men den fanns inte. Jag var inte ute efter nånting annat än räkor och veckans TV-tidning, i princip. Den senare hittade jag, räkorna blev ICAs trista. Det fanns liksom inget annat att välja på med skal.

En Konstig Knopp hälsade på Anna, bara det att Anna känner inte vederbörande utan tror det är jag som är apan. Ja ja. Vi fattade som vanligt inget – vi är blonda – och fnissade hysteriskt. Man har liksom inte roligare än man gör sig. Och vi gör oss alltid roliga. Till tröst köpte vi var sin liten chokladbit och var sin rooosa trisslott att skrapas lite senare.

Jag har gripit mig an pusslet jag lånade av Hortellskan för ett tag sen. Det är en ganska fin bild som föreställer en strand, men det är VÄÄÄLDIGT mycket turkost i den. Trots det har jag lyckats lägga ramen och strandkanten hittills. Tänkte att jag sitter en stund och försöker få inspiration att gripa mig an strykhögen. Inspirationen uteblev, så här kommer en bild på pusslet.


Rambitarna och strandkantsbitarna är lagda, men än återstår en hel del av de        1 500 bitarna att läggas på plats.

                                                                                                                                                                 Till kvällen blir det lite TV, en ny brittisk dramaserie i två delar startar på SvT1, Kvinnor som älskar. Får en att glömma den trista vardagen en och en halv timma. Och kanske får jag lite inspiration till att möta morgondagen, en onsdag i juni. Bakom TV-serien finns DH Lawrences bok Women in love, en bok som ställde till rabalder (liksom de flesta av författarens verk…) när den kom ut 1920 på grund av ämnet – sex.

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lilla bilman som ska sova på sjukhus i natt!

Read Full Post »

Tillbaka i stan igen. Det var ett evigt flaxande idag! Nu dricker vi var sin mugg champagne & grädd-te med mjölk, en god julklapp från Fästmön. Anna fick ta en macka till teet för blodsockret hade farit neråt.

Middag intogs i Himlen innan de två återstående O:na skjutsades till sin pappa. Hela bilen var full med grejor samt oss två och två barn, dårå. ÄNDÅ hade jag varit hem en sväng på dagen med Annas och mina prylar samt åkt över med Linns väska. Jag fattar inte det här, vi skulle behöva en större bil! Men det går ju inte som läget är just nu. För resten är jag så kär i min Clark Kent* så det skulle bli jättesvårt att byta ut honom!


En raring – som behöver duschas!

                                                                                                                                                        Nu har jag ringt lilla mamma för att höra om hon gick och beställde och betalade mat för en vecka idag vid den närbelägna restaurangen. Förra söndagen var det nämligen ett par kärringar som var lea mot henne och gapade och skrek åt henne. Min mamma är verkligen mån om sitt utseende och har dessutom ett stort klädintresse och det var tydligen nåt som de två gamla haggorna (säkert fula som stryk!) inte tålde. De hade varit riktigt oförskämda mot mamma, så hon visste inte om hon skulle våga gå dit igen. Tänk att somliga inte blir snälla trots att de är vuxna sen länge sen! Hur som helst, mamma hade varit smart och bett om matsedel igår när maten levererades. Och så hade hon fyllt i den och lämnat pengar till den som kom med matlådan. Men nästa vecka ska hon gå till restaurangen, sa hon. Det tycker jag är kanontufft! De där två tanterna ska passa sig, för ett tu tre så är mammas dotter där och DET är EN RIKTIGT LE OCH ELAK människa, särskilt om nån är dum mot hennes mamma!

I kväll blir det troligen sista avsnittet Snobbar som jobbar ur DVD-boxen jag fick av Anna i julklapp. (Jag måtte ha varit riktigt snäll förra året som fick både gott te och denna fina DVD-box!) Sen har vi fyra långfilmer kvar. Snyft! Det har verkligen varit nostalgitrippar!!!


Snart har vi sett alla 24 avsnitt. Återstår bara de fyra långfilmerna.

                                                                                                                                                                  I morgon är det städdag här i hemmet. Ja jag vet, jag är URTRIST, men jag gillar när det är hyfsat rent omkring mig. I mitt hem. Andra får ha det hur de vill i sina hem. Anna jobbar förmiddag och slutar lite tidigare än vanligt för hon ska på en kurs på Sjukstugan i Backen. Jag har lovat att skjutsa så länge jag slipper kliva ur bilen, städsvettig och DAAAN. Det sista ordet i den meningen är östgötska. Ordets betydelse hittar du här.

Om nu Annas rygg pallar att jobba i morgon, vill säga… Min axel är betydligt bättre och några andra krämpor lider jag inte av just nu – HURRA!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bil-Yaris

Read Full Post »

Var just inne på den vänliga och härligt bitska fru Hatt och läste hennes historia om ett gammalt härligt bokskåp. Kom då genast att tänka på favoritfåtöljen hemma hos mamma som hon sparar för min skull.

Min farfar fick den i 40-årspresent 1940. Den är alltså ganska precis 70 år nu eftersom farfars födelsedag vara i februari. Stolen är handgjord och har haft ett antal klädslar som jag minns. Bland annat har den varit klädd i nåt gräsligt grönturkost tyg som var otroligt vasst. (Jag HATAR verkligen turkost, det är ingen riktig färg, tycker jag!) För ett antal år sen kläddes den om i mjukaste guldgula sammeten. Men nu sjunger även den klädsen på sista versen… Tänk att få klä den i brunt skinn…


Underbart hantverkad fåtölj!

                                                                                                                                                       Fåtöljen är en så kallad öronlappsfåtölj. Jag har alltid lagt beslag på den när jag har varit hemma hos mamma och pappa. Den är alldeles utmärkt att krypa upp och läsa i, men det senaste året har där saknats en läslampa bredvid. Sitsen är lagom stor för att man ska kunna dra upp fötter och ben och vika in under sig. Lutar man sig mot en öronlapp (säger man så?) kan man lätt falla till sömns. Svanken i ryggdelen är PERFEKT.

Nu när mamma flyttar var hon först tveksam till att ta den med till nya stället. Men eftersom hon vet att jag älskar fåtöljen vill hon inte kasta den eller ge bort den. Och så är ju mitt läge som det är. Det vill säga, jag kan inte ta hit mer grejor eftersom jag nog inte kan bo kvar där jag bor. Dessutom går inte fåtöljen in i Clark Kent*. För tyvärr kan jag inte såga itu den som vissa andra, ovan nämnda, gjorde med sin gamla möbel. Nu har emellertid en vänlig man som jobbar med antikviteter lovat att ta den med uppåt landet i sin bil när han åker från Metropolen Byhålan till Stockholm nån gång – fast då kör han den ända hit till Uppsala! Tänk att få en riktig läsfåtölj i mitt bibliotek… Så länge jag nu har det…

                                                                                                                                                    *Clark Kent = min lilla Toyota Yaris

Read Full Post »