Rör, tårtor och lite spill

Ett inlägg i vilket Tofflan smörjer kråset och spiller medan andra arbetar i hennes hem.

---

 

Röris knackade på före sju i morse.

Det ljusnar på morgnarna när jag åker till jobbet och det är ganska ljust fortfarande när jag åker hem framåt seneftermiddagen. När jag sitter i bilen ser jag så många vyer jag skulle vilja fota. Men när en kör bil, kör en bil och gör inget annat, tycker jag. Möjligen lyssnar en på musik. En fotar inte.

I morse var jag uppe med tuppen. Rörmokaren skulle ju komma klockan sju och jag ville vara tvättad och klädd och helst ha ätit frukostfilen till dess. Jag vaknade en kvart tidigare än vanligt – utan att behöva ställa om alarmet på mobilen. Ibland är det bra att ha vissa… gåvor. Jag visste nämligen att rörisen skulle komma före utsatt tid. Jodå, tio i sju rullade en Riksbyggenbil in på gården och två minuter senare plingade det på dörren. Rörmokaren tittade på det jag behövde få hjälp med, hummade lite, gav ett par alternativ, kollade priser etc och så kom vi överens. Han skulle åka och handla och sen utföra arbetena medan jag åkte till mitt arbete. Vi möttes i ytterdörren när jag skulle åka. Prisuppgift har jag fått mellan tummen och pekfingret, medan rörisen fick ansvar för mina nycklar. Det kändes lite läskigt att lämna sitt hem i nån annans händer, men ibland har en inget val. Och jag slapp ta ledigt från jobbet. Nu hoppas jag förstås på ett gott utfört arbete, så att jag kan både diska och tvätta mig utan läckage samt på en låg faktura. Det senare kan jag drömma om, men jag får i vart fall 30 procents ROT-avdrag. Hemma på kvällen gick jag runt och testade kranar, bland annat. Och tänk! Det var länge sen jag slapp spänna musklerna för att vrida om… Dessvärre upptäckte jag ett ställe där det kan bli problem. Jag får helt enkelt hålla ögon och öron öppna!

På jobbet har jag tragglat med en text i två dar. Jag säger inte att den är tråkig, den är omfattande och har ett ganska avancerat språk. Men det är fredag idag och jag hade tur som en tokig och blev serverad go-fika redan vid förmiddagskaffet. Vi hade en nybliven pensionär på återbesök och det bjöds på tårta. Eftersom fredagar är den enda dag jag äter fikabröd passade jag på att ta en rejäl bit. Ja… ehum… En ser hur stor den är när en jämför med kollegan F:s bit… Till eftermiddagsfikat klämde jag dessutom i mig en synnerligen färsk och sockrig äppelmunk. Men sen spillde jag ut mitt kaffe så två kollegor fullkomligt flög upp ur sina stolar och min mobil blev blöt, så nån bild blir det inte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

NK* och jag var helt slut på eftermiddagen. Det visade sig genom att somliga kom in och LA SIG på andras kontorsgolv. Vi klappade oss på axlarna efter en rejält tuff vecka där det har ställts hårda krav på oss och vi i mångt och mycket har varit helt självstyrande. Det är väldigt skönt att vi har varandra, för där hämtar vi kraft och stöd när det behövs. Och så avslutade vi arbetsdan med att poppa en alternativ version av Syster Jane först, via skillingtryck, fram till första gången Simon & Garfunkel drog sin Bridge over troubled water på en konsert. Du vet, den där låten som ska spelas überhögt klockan fyra en morgon medan solen går upp och baksmällan sätter in…

En go helg önskar jag dig!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Målgrupp: Människor

Ett inlägg om gåvor och prövningar.

---

 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Författarens ord.

Vi drar oss mot jul och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Det finns massor med saker att välja bland.

 

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver gå till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Dagens bästa gåva.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det går bra nu – och det smakar gott…

Ett gott inlägg.

---

 

Denna unnade jag mig på förmiddagen. Hela tio gram Marabou mjölkchoklad…

Det är bara att inse att jag har en svag karaktär. Men samtidigt… om en har gått ner sex kilo på lite mer än två månader då tycker jag att en kan unna sig en mjölkchokladbit från Marabou på tio gram till förmiddagskaffet på jobbet. Och det var precis vad jag gjorde. Som jag njöt… Den djupa tallriken med godis från igår var nämligen påfylld i morse. Runt den låg även lite frukt och ett paket pepparkakor. Frukten och pepparkakorna var kvar när jag gick hem i kväll, men godiset var slut. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda godisråttan i hela världen. Eller ens på mitt jobb.

Dött hade jag med all säkerhet gjort av förskräckelse om jag sumpat plånkan idag!

En lite märklig dag och vecka har det varit. Jag tänker inte gå in närmare på det än så. NK* var helt klart förkyld i morse och jag krävde ett visst avstånd. Men vi tog ändå veckans restauranglunch tillsammans. Det blir att en pratar om lite annat än jobb då – både roliga saker och mindre roliga.

Fast dagens lunch höll på att sluta riktigt illa. Efter maten gick vi upp och jobbade och en stund senare knackade H på och frågade om jag saknade nåt. Min plånbok, till exempel… JA JÄVLAR!!! Den hade jag lagt ifrån mig i matsalen! Men jag måtte jobba på ett ställe med enbart ärliga människor, för plånboken var inlämnad i kassan och varken plastkort eller kontanter saknades! En kan ju bara föreställa sig hur min helg hade blivit om plånboken med innehåll var väck så här lagom till jul…

Jul ja… I helgen ska jag städa och julmöbla**. Jag vill göra så fint jag bara kan för min mamma. Det är i ärlighetens namn mest för hennes skull jag pyntar och det är hon som får flest julklappar. Hon får liksom alla de där små sakerna – och några större – som jag inte har kunnat köpa under året på grund av avstånd och ekonomi. Ungefär två veckor ska mamma vara här. Det brukar gå ganska bra, även om somliga pratar typ hela tiden. Tjatar hål i huvet ibland, känns det som. (Intressant nog var det ett pucko som tog åt sig av mina ord förra vintern, blev jag upplyst om. Tog åt sig för att det kände sig träffat av en sanning? En upphör inte att förvånas att somliga tillskriver sig plats i mitt cyberliv… Plats de inte har haft på typ flera år – och när de hade den var den ytterst liten.) En del kan helt klart hålla låda, alltså. Min insats än så länge är att jag åtminstone har burit in två jullådor från förrådet – den ena med julgransprylar, den andra med övrigt pynt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Innan jag for hem från jobbet stärkte jag mig med sedvanlig fredags-go-fika. Jag och NK pratade om våra helgplaner. Att NK är en mycket snäll person fattade jag tidigt i vår bekantskap. En kan hoppas att snällheten och inte förkylningen smittar av sig lite på mig. Men jag kanske inte är utvecklingsbar på den fronten. Jag planerar nämligen att skicka en bild via mobilen på lattjo-lajbans-lådan så att NK riktigt lääängtar efter måndagen…

En saffransbulle till go-fikat idag på jobbet.

Hum… Det verkar som om jag redan har ätit hela helgens ranson av sötsaker redan. Inte ett dugg sugen på nåt är jag heller, vilket ju är bra. Det finns varken godis eller mat till i kväll, men i värsta fall en påse prästostbågar och öl.

Nu ska jag luta mig tillbaka den här fredagskvällen och slappa och läsa. Och spela lite Wordfeud. Det går väldigt bra just nu, men jag spelar inte med nån mer än vännen Agneta och kollegan E – då får jag inget annat gjort. Medan du njuter av mina avslutande, triumfatoriska bilder får du gärna fundera över dina helgplaner och sen skriva en rad i en kommentar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*NK = Närmaste Kollegan
**julmöbla = julpynta

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Distingsfrusna

Ett fruset inlägg.

---

 

Nej, det slutar inte snöa. Det snöar och snöar och snöar, det blåser, det yr och det är kallt. Ändå trotsade vi vädrets makter och bussade in till stan idag. Fästmön hade ett par ärenden och jag tog ensam en senare buss ner och så möttes vi – på vår gamla mötesplats Kafferummet Storken. Det var där vi brukade ses i början när vi hade träffats på mina luncher och Annas lediga dar. Vi fick till och med det bord i den nedsuttna soffhörna vi brukade sitta vid. Nostalgi…

Efter förmiddagskaffet blåste vi runt hörnet för ytterligare Anna-ärende. Jag fick vara smakråd i en kostsam, men behövd fråga. Träffade en gammal bekanting som brukade stirra mig djupt in i ögonen en gång i tiden. Nu kändes jag inte igen.

Dagens huvudattraktion för min del var Distingsmarknaden. Ja, Anna ville ju också gå dit, men hade, som jag nämnt ovan, andra ärenden också. Det var om möjligt ännu kallare, blåsigare och snöigare vid Vaksala torg. Dessutom var det snorhalt. Stackars alla marknadsgubbar och -gummor som stod i skitvädret och försökte få nåt sålt. Jag slog på stort och köpte en påse marknadsgodis, det var allt.

Vi halkade in på Kvarnen för att värma oss en stund. Där finns en trevlig och trång liten bok- och pappershandel som jag brukar titta in i när jag har vägarna förbi. Idag hade vi vägarna förbi. Jag såg en del roliga titlar, men handlade inget. Det är kul att bara titta. Och så fick jag sån lust att

hjälpa till.

Jag ville så gärna föreslå följande:

En liten hörna med puffande för SvT:s program Deckarna för att lyfta fram författarna (kanske en per vecka i samband med att just den deckarförfattaren ska presenteras i programmet) och deras böcker.

Men jag jobbar ju inte där heller.

Annas klocka visade mycket, fast den gick en timme i före. Vi hade därmed tur och fick äta till dagens lunch-pris på Luckan. Dit brukar jag gå när jag har varit hos M och klippt mig. Vi träffade M inne på Kvarnen. Alltså kunde vi med gott samvete gå till Luckan.

På Luckan drabbades jag ånyo av den där känslan av att vilja

hjälpa till.

Jag ville föreslå följande:

1. En marknadsmeny, typ nåt med renkött eller sånt som säljs på marknaden,med ett par, tre fasta rätter inklusive dryck till bra pris under de två dagar det är Distingsmarknad.
2. Sudda bort rätter ur Dagens lunch-menyn från whiteboarden när maten har tagit slut (så slipper ni besvikna lunchgäster).
3. Skäll inte ut en köttleverantör i mobilen när du står bakom disken. Alla gäster vill nämligen inte höra hur arg du är.
4. Säg gärna nåt trevligt som ”Välkommen!” när det kommer in lunchgäster och visa hur man gör. Bli inte sur för att en gäst frågar.

Men jag jobbar ju inte där.

Jag åt vegetarisk pizza. Den var supergod – som vanligt. Men trots allt mitt gedigna underhudsfett var jag riktigt frusen under de fyra minuter vi stod och väntade på bussen hem. Anna också. Påsen med marknadsgodis hade spruckit – av kylan, säkert.

Mörkret sänker sig nu över New Village. Jag laddar mobilen och ska ladda mig själv inför morgondagen. Dokument och utskrifter är framtagna. Nu får det bli en dusch, tror jag, så att jag får upp värmen!

Här kan du se några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finna nytt och gå vidare

Ett kom-igen-inlägg.

---

 

Vi får finna nytt och gå vidare, mina ben och jag.

Det är inte lätt att ladda om när man har förberett sig mentalt för en anställningsintervju. Jag blev otroligt snopen när jag fick sms i morse att intervjun var inställd. Igen. För tredje gången. Det börjar kännas som om att jag inte ska ha det där jobbet… Men vi får se vad som händer. Jag ska visst få en signal i kväll angående ny tid. Bemanningsföretaget har jag mejlat, men jag har inte fått nåt svar. Kanske de är lika snopna som jag. Alla inblandade blir liksom… drabbade. Verksamheten i sig måste ju halta när sjukdomar duggar tätt, kollegor får jobba dubbelt så mycket, min kartläsare, som hade piffat upp sig extra inför dagens äventyr, hade köpt sms-biljett (vilket inte är billigt och drabbade nån som inte är stenrik), jag kan inte planera in vissa saker som min simning och tandläkarbesök (båda ska ske på dagtid och det funkar inte om jag måste jobbpendla), bemanningsföretaget får försöka hålla liv i ärendet som kanske borde ha varit avslutat för länge sen. Fast allra mest drabbad är ju den som är sjuk. Sjukdom kan man inte rå för (om den inte är orsakad av till exempel rökning, som jag tycker bara är dumt att utsätta sig själv och andra för).

I mitt poängsystem låg jag på tre minus eftersom fredagen ur jobbsökarsynpunkt var dödläge. Idag har jag gett mig fem poäng, två för jobbsökaraktiviteter och tre för lika många sökta jobb. Jag letar och letar och letar, men har ännu inte hittat nåt mer. Men det gäller att finna nytt och gå vidare när det blir såna här motgångar. Inte deppa ihop och tappa sugen.

En glädjande nyhet är i alla fall att jag hittade mina lösenord till Spotify igår kväll. Därför återinstallerade jag det på datorn och laddade ner appen till mobilen, för nu har jag surat färdigt över deras införande av avgift. Jag kör gratisversionen, så får jag se höra hur långt den räcker. Jag hämtade lite Sabaton i alla fall igår – jag var ju inte på deras konsert, tyvärr, härom kvällen i stan.

Lite mer förmiddagskaffe på det här, lite läsning av bra bok, telefoni till en i familjen som bryr sig. Sen åker jag ut till Himlen för att skjutsa Anna till jobbet. Ja det var hon som skulle vara kartläsare idag.

Vad händer hos dig idag??? Hoppas ditt liv inte är lika mycket på stand by som mitt just nu… Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kriskommunikation..?

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…

Ja det blev väl en jävla start på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svart… Månntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!

IT-killarna tog tidig lunch och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…

Livet är kort.

Read Full Post »

En ettårsdag och andra evenemang

Idag är det ett år sen det flyttade in folk i huset där jag jobbar. Ja, alltså, för att jobba, inte för att bo. Själv har jag bara jobbat här sen i februari. Vi bjöds först på förmiddagskaffe på Loftet. Jag är fascinerad av det mesta på Loftet, även armaturen…

Förmiddagskaffe intogs på ett loft.

Byggnaden Loftet har för inte alltför länge sen inhyst fyrbenta, levande varelser. Nu är det mest tvåbenta här. Men jag tycker att det är kul att man har tagit tillvara på den här gamla byggnaden!

Takbjälkar.

Det är emellertid inte på Loftet jag i vanliga fall jobbar utan i ett hus som alltså fyllde ett år. Ett hus där det är synnerligen högt i tak…

Högt i tak.

Här finns också skojiga lampor…

Skojiga lampor.

Uppe på toppen, där jag sitter, går det mesta i limegrönt… Tur att jag har botat min limegröntfobi…

Tja… limegrönt var det här…

Nu ska jag snart flytta ifrån det limegröna, en trappa ner. En stor fördel är att jag slipper se Friskis & Svettis från kontorsfönstret, men annars tror jag att jag nog lär sakna mitt kontor. Det är så mycket mitt i smeten. Nära prefekten, nära både forskare och doktorander, nära fikaplatsen… Det blir nog bra på fjärde våningen också. Hoppas jag…

Dagens lunch bestod av en sisådär-paj som ingick i själva ettårsfirandet. Men innan dess fick vi lyssna på tre kortföreläsningar av två forskare och en doktorand som var och en representerade en av husets institutioner. Mest imponerad var jag nog av den unga, kvinnliga doktoranden som gjorde bra ifrån sig mellan de båda äldre, manliga forskarna. Jag har skrivit en rapport om det hela på både svenska och engelska, men den finns på vårt intranät så den får du inte läsa!

Magen har varit besvärlig idag och flödet jämnt och kraftigt. Jag känner mig trött, så trött, men det är ju bara att vänta när det blir så här. Trött blir jag också för jag känner mig lite dragen åt två håll på jobbet. Det finns så mycket kvar att göra på institution 1, bara det att jag nästan redan avverkat månadens timmar där… Det blev inget gjort åt forskarsidorna där i eftermiddag. I stället skrev jag och skapade fyra sidor på intranätet om dagens evenemang, planerade lite inför institutionsdagen samt gjorde en liten intervju. Nog går det undan, alltid…

Köpte med mig kycklingspett innan jag åkte och hämtade Fästmön på hennes jobb. Vi mumsade och åt i godan ro, för jag skulle sen på ett öppet hus om fönsterbytet, stod det på lappen. HA! Det var ju bara det att det var ett informationsmöte och jag kom tio minuter försent. När ska styrelsen lära sig skriva korrekt svenska på inbjudningarna? Jag fick i alla fall de frågetecken jag hade uträtade och jag var hemma igen en trekvart senare.

Lite kvällskaffe med kanelbullar, såna där små goda Pågens-knyten, du vet, har det blivit. Nu ska jag se om mina Kickor & Pluttar har bloggat nåt idag innan jag bänkar mig för att se kvällens avsnitt av Dallas. Anna ser just nu på det föregående.

Livet är kort.

Read Full Post »

Rapport från Högre Höjder

Jag har varit på utflykt till Högre Höjder. Det är så märkligt, när jag kom hit till fakulteten i höstas, tyckte jag att jag hade kommit till Paradiset. Men nu kan jag meddela att mitt första intryck av Högre Höjder var

nära Himlen…

Men begreppet Himlen är, som bekant reserverat för min Fästmös boning. Hur som helst, första känslan jag fick när jag kom in i Fort Knox (ja, det var inte helt lätt…) var

trivsam arbetsplats och trevliga arbetsmyror

Och faktum är jag ju vill lita på min intuition…

Tidig morgon utanför Högre Höjder!  

Jag möttes av J som nog är en av de mest positiva människor jag känner till – utan att vara överdriven.

Smitta mig!

fick jag lust att skrika, men det gör man ju inte när man är bortbjuden till nån på förmiddagskaffe första gången!

Jag fick hälsa på såväl tvåbenta som fyrbenta varelser och jag kan nog säga att om den fyrbenta hade fått bestämma så skulle jag ha fått jobb där direkt. Som hakkliare! Underbar liten ullig hund som låg vid min fåtölj och lät sig klias under hela fikastunden.

Det var intressant att höra om Högre Höjders spännande och divergerande, minst sagt, kunder och att få tillfälle att berätta lite om mig själv. Men jag kände nog att det blev lite ostrukturerat från min sida. Vi kom in på så många intressanta saker, helt enkelt! Och plötsligt hade över en timma passerat… Innan jag gick tillbaka under valvet till bilen hälsade jag på nere hos E. Sen blev det nästan bestämt att jag ska komma dit en fredagseftermiddag och prata lite… bloggande! Jaa, det är sant! Jag ska få prata om en av mina favoritsysselsättningar! Och eventuellt kan det bli föreläsning för företag också under nån temadag. Ett ypperligt tillfälle att knyta kontakter…

Det här valvet passerade jag under två gånger.

Märkligt hur det kan svänga i tillvaron. Häromdan var jag helt förtvivlad för att nu plötsligt ha flera intressanta eventuellt-på-gång-saker…

Stort TACK till J som bjöd in mig på besök!

PS Om Högre Höjder hade köpt det här inlägget av mig via Blogvertiser – knapp i högerspalten! – hade jag skrivit ut dess korrekta namn samt länkat! Nu får ni som läser fundera och fantisera om vilket häftigt ställe jag har varit på!!!

 

Read Full Post »