Nytt från Månpocket i juli

Ett litterärt inlägg.

---

 

Månpocket är nåt jag gillar! Ofta är det bra böcker som kommer ut snabbt i pocket där. Pocketböcker, som ju är betydligt billigare än inbundna – OCH lättare att ha med sig i just en ficka (pocket). Månpocket är faktiskt Sveriges största pocketförlag och har gett ut 2 500 titlar sen starten 1980. Det är Bonnierförlagen och Norstedts Förlagsgrupp som är ägare, men titlarna hämtar Månpocket från de flesta svenska förlag. Totalt blir det cirka 100 pocketböcker om året. Bara så du vet. (Faktauppgifterna är hämtade från Månpockets mynewsdesk-sida.)

Trots att juli är en semestermånad tar Månpocket inte ledigt från sin utgivning. Här är några titlar som kommer i juli och som jag tycker är/verkar vara intressanta:

Sex år av Harlan Coben
Det har gått sex år sen Jake Fischer såg hur hans stora kärlek Natalie gifte sig med en annan man. Sex år av sorg och saknad. När han får syn på Natalies makes dödsannons kan han inte låta bli att gå på begravningen. Men den sörjande änkan är inte Natalie. Jake börjar söka efter sanningen, men jakten på kvinnan som krossade hans hjärta – och ljög för honom – kommer snart att sätta hans eget liv i fara.
Harlan Coben är en av mina favoriter i thrillergenren. Hans böcker är spännande och mystiska och handlar ofta om försvinnanden av olika slag.

En ond liten handling av Elizabeth George
Dottern till en av Barbara Havers bästa vänner kidnappas och spåren leder till Italien. I ett försök att hitta flickan gör Havers ett övertramp och straffas med administrativ tjänst. I stället reser Sir Thomas Lynley till den italienska staden Lucca för att bistå den lokala polisen i utredningen. Snart upptäcker Lynley att fallet har förgreningar långt upp i den italienska maktens korridorer.
Elizabeth George är en av mina favoritförfattare vad gäller deckare. Jag gillar också TV-serierna/filmerna som är baserade på hennes böcker. En ond liten handling är hennes artonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn
Det här är en debutroman i vilken vi läsare med lika delar skratt och svärta får ta emot Emanuel Kents livsfilosofiska råd medan han trasslar sig genom hösten på högstadiet. För alla som läst om, älskat – och växt ifrån – Greg i ”Dagbok för alla mina fans”, finns nu en liknande antihjälte, fast i tonårsupplaga med stor näsa, finnar och fjun på överläppen.
Jag tycker att det här låter som en annorlunda och spännande bok och läser den gärna!

Sigrid av Johanne Hildebrandt
Den här boken sägs vara en magnifik saga byggd på Sigrid Storrådas liv, den drottning som format hela Nordens historia. Vi läsare får följa med till 900-talets sagotid när sägenomspunna kungar och drottningar härskar, blodiga krig står mellan vikingar och kristna och gudinnorna vandrar bland de dödliga.
Det verkar hur intressant som helst!

 

Urvalet ovan är som sagt mitt ur Månpockets julisläpp!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan har granskat psykiatrin

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En Toffla bland hjältar

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.

För tre år sen befann jag mig i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.

Jag säger ofta till dem att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »