Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘liten människa’

Melodifestivalen 2015: Finalen

Ett musikaliskt inlägg.



 

MelodifestivalenSnart är det dags för finalen i Melodifestivalen 2015. Ifall du skulle ha råkat missa den information kan du läsa mer på SvT:s Melodifestivalwebb. Somliga är på plats, medan andra jobbar och vissa får glo på tävlingen från sitt vardagsrum. Nä, det var länge sen jag trodde att livet var rättvist. Men, men, vi missar möjligen början, då en viss korvdam ska dyka upp. Är det äkta vara blir jag putt, annars gör det mig inget. Förhoppningsvis hinner jag hämta hem Anna innan själva tävlingen börjar i alla fall.

Jag ska försöka liveblogga medan jag smaskar ost och kex och vin, men jag Det betyder att jag uppdaterar det här inlägget lite då och då under programmets gång. För att du ska se uppdateringarna rekommenderar jag dig att använda knappen F5 på din dator. Eller bara symbolen för uppdatering på din mobils webbläsare. Lämna gärna en kommentar – jag svarar på alla kommentarer jag publicerar!

Vad jag tror om kvällen och eventuell vinnare? Min favorit är Magnus Carlsson Möt mig i Gamla stan, men jag gillar också Måns Zelmerlöws låt – om han får till det med rösten. Med tanke på åldersgrupperna som röstar gissar jag att det blir Samir och Viktor, Dinah Nah eller Måns Zelmerlöw som vinner. Eller möjligen horsejazzfarfar själv, Hasse Andersson.

Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Samir och Viktor: Groupie
    Tyvärr (?) missade vi det första bidraget.
  2. JTR: Building it up
    Luggar har de i alla fall. Ganska skrikig låt och en del falsksång. Nej det här var inget för mig!
  3. Dinah Nah: Make Me (La La La)
    Detta tilltalar nog dem som är yngre än jag. Jag är inte imponerad.
  4. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)
    Det är för mycket konstigheter på scenen. Jag tappar koncentrationen på låten. Artisten själv jojkar suveränt, men är lite för orölig. Och när han snurrade runt lite försvann han ur bild. Men hallå, SvT!
  5. Jessica Andersson: Can’t Hurt Me Now
    Balladdags. Fin röst, men ärligt talat… Det känns lite… tråkigt… Artisten står väldigt stilla och här händer inget på scenen.
  6. Måns Zelmerlöw: Heroes
    NU
    höll rösten ända från start. Men nu känner jag att det händer lite väl mycket på scenen. De där tecknade gubbarna – stjärngossar? – är ju riktigt roliga. Låten? Nja, jo, men inte bäst. Fast bäst hittills!
  7. Linus Svenning: Forever Starts Today
    Eh… Har han lånat Måns scenklädsel? Nej det här är lite pampigt, men inget jag går igång på.
  8. Isa: Don’t Stop
    Tyvärr, mitt hjärta är iskallt. En liten flicka i slätt hår som visar en platt mage och står och juckar på scenen… Stark röst, ska dock sägas.
  9. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan
    Underbar röst. Glad kille. Och framför allt: skjortan är instoppad i byxorna. Vinn, Magnus, vinn!!!
  10. Eric Saade: Sting
    Lite häftig scenshow, svartvit historia. Men låten har ju ingen vidare genomarbetad text, tycker jag. Dansa och sjunga kan han, lille pojken. Trots det vill jag nog se en vuxen man i Vin. Eh, jag menar Wien, förstås.
  11. Mariette: Don’t Stop Believing
    Otroligt fin röst, men lite väl mycket rök och blåsande tygskynken på scenen. Man ser ju inte den lilla människan hela tiden. Jag undrade bara när låten skulle… komma igång. Lite segt i mina öron, med andra ord.
  12. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
    Vad sjunger han på för språk? Äh, jag skojar bara, förlåt. Det svänger ju, men håll med om att detta vore lite pinsamt i valsernas Wien..?


Kvällens internationella jury:
Mr Klitous Klitou rules. Och Måns, dårå. Magnus fick i alla fall poäng. Nä vänta! Conchita Wurst, förstås!

Kvällens – och flera andra kvällars miss:  Hjärtappen

Kvällens stad: Vin. Eller nej… Det stavas Wien, va..?

Kvällens skratt: Förvånande nog från mig när Filippa Bark erbjöd sig att sortera Mariettes hår.

Kvällens Bill och Bull: The Päivärintas!

Och så förstås… kvällens vinnare, den som åker till Österrike för att tävla som representant för Sverige: Måns Zelmerlöw. Inte mitt val, men lycka till!


Vi ses i Vin! Nej, jag menar Wien!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snyft-inlägg.


 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln

Mörka moln idag.

 

Regn på balkongräcket

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Mitt spontana svar på rubriken är

JA!

För jag tycker att alla människor har intressanta historier att berätta om sina liv. Det behöver inte alltid vara  stora historier, uppseendeväckande händelser, sorgliga saker eller solskenssagor. Det kan vara om den lilla människan, den vi andra liknar.

Av de personliga historier som jag har hört är det främst två som har etsat sig fast. Den ena berättade en vän till mig första gången vi sågs. Den är så hemsk, så hemsk – och ändå var en av mina frågor

Varför skriver du inte om detta?

Men alla är inte som jag. Alla skriver inte ner sin historia – av olika skäl. Det kan vara hänsyn till familjen, det kan var att såren är för svåra, det kan vara på grund av hot, eller för att man inte vill eller tycker sig kunna. Jag har inte yppat ett ord om din historia till nån – du, som själv vet vem du är utan att jag behöver skriva ut ditt namn här. Din berättelse finns kvar inuti mig.

En annan av mina vänner som berättade sin historia för mig lät mig vidarebefordra här på bloggen. Du minns väl Rippes story? Berättelsen om en resa genom cancervården, en resa genom det omänskliga. En berättelse om en fruktansvärd sjukdom – och ett fruktansvärt bemötande. En stark och modig person, Rippe, som jag har äran att luncha med idag.

Jag har min historia. Den är inte riktigt färdigskriven än. Den finns till största delen nedtecknad och jag har låtit delar av den sippra ut här på bloggen. Men jag har inte bestämt mig än för vad jag ska göra med den.

Har DU en historia att berätta? Vill du berätta den anonymt eller öppet här via min blogg? Släng iväg ett mejl – adressen finns överst i högerspalten! – så kan vi diskutera om detta är lämpligt forum!

Read Full Post »