Lokalblaskan har granskat psykiatrin

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Passa in

Ett inpassande inlägg.

Det har hänt så många saker under de senaste åren. Och tur är väl det – på sätt och vis – att livet inte är statiskt. Händelser och skeenden förändrar människor. Ibland blir det bra, ibland blir det… inte så bra.

Min kamp just nu är den att passa in. Det känns som om händelserna har åstadkommit så stora förändringar att jag ibland känner mig vilsen inför mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vad jag vill och vart jag vill.

Försöker passa in…

Passa in har jag aldrig gjort. Det var därför jag lämnade Metropolen Byhålan så snart jag slutat gymnasiet. Det var också därför jag lämnade England. För att jag inte passade in i det heteronormativa samhället, främst. Så småningom hamnade jag i Uppsala. Och här passar jag inte heller in. Här är för övrigt lika heteronormativt som i Metropolen…

Igår blev jag påmind om mitt ett annat liv, livet för några år sen, av nån som trodde att det skulle roa mig. Det gjorde bara ont. Det gör verkligen skitont fortfarande. Det gör ont att resa varje dag och försöka passa in när hjärtat är nån annanstans. På ett ställe där jag aldrig mer får tillträde.

Så passa in… Nä, det gör jag nog aldrig. Gör du???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag igen

Tänk så fort det går att komma in i vardagen igen! Och så jag älskar den vardag jag har just nu, den som ersatte ett torftligt liv där jag var ömsom klängranka på Fästmön, ömsom ensamvarg med hårt stickad offerkofta (jag har väl berättat att jag kan sticka, men inte avsluta en stickning?..) Men jag ska erkänna, att jag kände mig lite som Bambi på hal is – eller som första skoldagen – när jag skulle börja jobba igen i måndags efter fyra veckors ledighet.

Bambi ville inte låta sig fotas, så håll tillgodo med denna harskrank som till viss del också påminner om mig själv i måndags.

Igår var det mest miljoner mejl att gå igenom. En del skulle besvaras, andra åtgärdas och några personer kontaktas för att boka in möten. Och så lite publicering både på webb och intranät. Det har emellertid gått bra och jag får mycket gjort, trots att jag känner mig lite vilsen igen. Inte har jag glömt HUR man GÖR saker och ting heller och idag lärde jag mig HUR man gör en viss sak, mycket nyttigt! Jag gillar att tro att jag är utvecklingsbar…

Trevlig arbetslunch blev det idag också. Jag gillar att träffa kollegor enskilt ibland, man kommer varandra närmare på det sättet. Nu menar jag inte att man ska bli bästis och bundis med ”alla”, men det är bra att skapa relationer som är lediga och lite informella – samtidigt som man visar att man också kan vara professionell nog att vara formell när det behövs. Om detta tänkte jag bland annat svamla när vi har institutionsdag i slutet av nästa månad. För ämnet för den är… kommunikation…

Glädjande nog har min onda häl känts bättre idag. Om det är den diagnos jag har ställt bör den självläka på mellan sex och nio månader. Det har nu gått cirka fyra månader. Vågar jag hoppas? Övriga krämpor är som tidigare och jag vill inte skriva om dem.

Värmen tycks ha kommit tillbaka, men inne på jobbet har vi AC, så där är svalt och skönt. Dammarna på framsidan lockar inte heller till att ta nåt dopp… Snacka om sunkigt vatten…

Sunkigt!

Efter jobbet var jag på Tokerian och inhandlade sedvanlig TV-tidning samt bytte in min Triss-vinst mot två nya lotter. Dessa ligger just nu till sig tillsammans med lott nummer två från i söndags. Inalles tre trisslotter, alltså. Tänk om jag vinner…

I kväll har jag tvättat en maskin tjockis-svart och betalat några räkningar. Jag har också beställt en hög böcker. Böcker är dyrt även om Bokus har bra priser och förmåner för den som är medlem, men jag tycker att jag kan unna mig just nu. Det var en lång period av mitt liv när jag inte tyckte att jag kunde unna mig – dels för att jag inte hade råd, dels för att jag inte var värd det. Och faktum är att jag skäms fortfarande när jag köper saker. Som att jag inte var just värd att få…

Just när jag skulle sätta mig och skriva ett inlägg om senaste boken jag har läst ringde mamma. Idag lät hon mycket piggare och klarare och det var skönt att höra.

Och… ja just det… Jag har lagat mat även i kväll… Under osten låg makrill, ovanpå pizzakrydda. Värsta Kock-Tofflan, eller hur?!

Jajamens, varma mackor till middag.

Nu hoppas jag strax få höra Annas röst genom telefonen. Tvätten är hängd och tystnaden har lägrat sig över New Village. Det är vardagskväll, skit på TV och jag har börjat på en ny bok…

Livet är kort.

Read Full Post »

Regngrått

Det fortsätter att vara grått och regnigt även om det har avtagit idag på morgonen. Det är skönt att det är fredag – och det var länge sen jag kände så. Kanske känner jag mig lite vilsen och ledsen just nu. Men det blir bättre, det brukar det bli på nån dag eller två. Vädret gör väl sitt till för humöret också.

Det regnade här även i början av året. Men då satt jag i ett annat hörn av campus, kan man säga. Nu sitter jag i dess början.

Samtidigt kan jag inte påstå att det hjälpte när jag slog upp lokalblaskan i morse och fann personen som fick den berömda Mattan, den som rycktes från under mina fötter, placerad under sina fötter tillsammans med ett antal tusenlappar. Nu har jag lärt mig att det går till så när man kan prata för sig. Uttrycket

Mycket snack och liten verkstad

är synnerligen applicerbart i det här sammanhanget.

Jag har ont i magen idag. Kanske är det så att jag känner efter för mycket. Och så hägrar det som händer den 23 maj när en del plågor förhoppningsvis blir bättre.

I kväll kommer Fästmön till mig. Hon jobbar 7 – 16 både lördag och söndag, så nån sovmorgon blir det inte i helgen. Men jag får ju ändå tre sovmorgnar nästa vecka eftersom torsdag är Kristi Flax och röd dag. För övrigt kör jag så gärna, det är ingen belastning på nåt sätt. Och nu när jag har en lön kan jag tanka utan att bli orolig. Orolig för strejken på bilprovningen är jag emellertid. Det är mindre än två veckor till min besiktning och om jag inte får besiktiga bilen när jag ska får jag körförbud efter en vecka. Jag vet inte riktigt vad det innebär, mer än att jag inte får framföra fordonet. Då blir det problem med resorna till och från arbetet eftersom jag inte kan åka buss.

Nu börjar strax min arbetsdag, fast jag var redan igång lite smått för 40 minuter sen när jag kom till jobbet. Jag ska runda av här och säga att jag fortfarande är glad och tacksam att jag har en inkomst ända till och med juli månad. Eventuell oro kring jobbet handlar om min osäkerhet, den som är Ulrikas och inte kan döljas bakom den kyliga, vassa Tofflanmasken. (Jag tror att jag vände på mina ”personligheter” här på bloggen vid nåt tillfälle. Men det är så här, att Tofflan är den starka, vassa, smarta och kalla, medan Ulrika är den rädda, nervösa, blyga och osäkra. Den person som bara skymtar ibland eftersom jag har blivit en mästarinna på masker, allt enligt Odjurets önskemål, krav och förväntningar – jorå, jag kunde vara lydig ibland.)

Ulrika, en skugga blott, respektive Tofflan.

Read Full Post »