Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘plågor’

Ett uppdiktat inlägg.


 

Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har avlidit. Jag gillade många av hans dikter, men min klara favorit är denna, så tydligt inspirerad av musiken. Känn glädjen i de lekande orden. Jag tror inte Tomas Tranströmer vilar i frid, för övrigt – han spelar med all säkerhet piano!

 

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Pianotangenter

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag mår, lite grann och om drömmar. Igen och igen, alltså.


Tidigt i morse
låg jag i nån sorts halvdvala och hade ont i magen. Det var ett tag sen nu. En lördag under Pride för ett par år sen var jag jättesjuk och sen dess har det varit ytterligare ett par nätter. Jag har haft så ont att jag tror att jag ska dö. Dessvärre gör jag ju inte det utan plågorna fortsätter i cirka tolv till 15 timmar.

I morse hade jag inte jätteont som sist, men ändå ganska ont. På en skala ett till tio, som man alltid tjatar om i vården, bedömer jag smärtan till sju. Jag åt lite ren fil till frukost bara och tog en halv mugg java. Det blev inte värre av det. Alldeles nyss åt jag två ostmackor. Jag är ju hungrig! Vi får se hur det går… Lite risigt är det, emellertid. Och jag har ingen lust att kontakta min husläkarmottagning – jag kommer ju inte ens in i det system mottagningen är ansluten till, Mina vårdkontakter. 👿

risig buske

Lite risigt är det allt idag.


Inte ett jobb har jag hittat
att söka, heller, varken igår eller idag. Jag har snurrat runt på alla tänkbara ställen, men finner bara tjänster som jag inte har kvalifikationer för eller erfarenheter av. Ska prova igen om ett par timmar ifall det dyker upp nåt.

I natt drömde jag att jag och Jeja Sundström (!) var på jakt efter jobb. Vi hade varit på anställningsintervju på ett och samma jobb på nåt ställe som låg i en galleria. Jeja hade lämnat kvar sina personliga saker på en brygga (!) där hon hade blivit avlämnad – av en helikopter. Det tyckte jag, i drömmen, var… lite konstigt… I vaket tillstånd tycker jag att hela drömmen är konstig! Vad har liksom Jeja Sundström i mina drömmar att göra?

Igår kväll satt Fästmön och jag i alla fall och drömde lite ihop. Vi påbörjade en 100-lista över saker vi vill göra tillsammans innan det inte längre går. Jag tror att vi har plitat ner fem (5) saker hittills. Och då är ändå inte alla punkter orealistiska, egentligen. Men det klart, de bygger ju på att vi båda har var sin inkomst och det tycks ju… svårt att realisera för somliga… (Understatement of the Year…)

När jag går här hemma förfasar jag mig ganska mycket över hur slitet, skitigt och förfallet här är. Jag skulle behöva ytrenovera och storstäda. Ytrenovera är förstås inte att tänka på av ekonomiska skäl. Men se storstäda tänker jag minsann göra! Jag har gjort en städplan för nästa vecka. Min plan går ut på att ta ett rum eller delar av lägenheten per dag och städa rejält. Från golv till tak. På måndag ska jag börja med köket. Om det då visar sig att det regnar mot just köksfönstren, träder plan B in: smårummen. Annars ska smårummen få sitt på tisdag, sovrummet på onsdag, badrummet, dusch- och toarummet samt hallen på torsdag och slutligen vardagsrummet på fredag.

Genom att ta ett utrymme per dag kan jag fokusera på ett avgränsat område, vilket jag inbillar mig gör städningen mer noggrann. Vidare vill jag tro att jag då arbetar mer effektivt och ändå får tid till att söka jobb. Om det nu finns några jobb att söka, vill säga…

Jag lappar och lagar en del av det som förfaller i mitt hem, och det är inte bara strumpor… Ett annat exempel är min skrivbordsstol. Den är nu lagad på TVÅ ställen – med silvertejp. Rätt fult, men det funkar! Fast kanske skulle jag ha råd att köpa en ny stol om jag lyckas sälja Kelimmattan den lappade stolen står på… Den mattan sparar jag emellertid för att kunna betala några månadsavgifter (hyror) framöver med…

skrivbordsstol med silvertejp

Mitt hem förfaller… Min skrivbordsstol är nu lagad på TVÅ ställen med silvertejp. Fult, men funktionellt!


Idag är det strålande sol
och Anna jobbar till halv tre. Ska jag masa mig ut en stund ensam? Vet inte om magen är överens om att det är en bra idé, så jag tror jag stannar inne i sällskap med Michael Nyqvist.

Vad gör du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på väg till lunchen kom jag plötsligt att tänka på döden. Du vet det där som vi garanterat vet att vi alla ska konfronteras med, drabbas av. Inte bara genom nära och kära här intill eller katastrofer tusentals mil härifrån. Vi ska också möta döden själva. Ibland tänker jag på döden, som sagt, och en stund idag var ett sånt

ibland.

Citatet i rubriken är från en dikt av Bo Setterlind. Han liknar döden vid en gammal odalman, en bonde, och sig själv, människan, som en liten hare. Den lilla haren lyfts upp i bondens korg där den somnar. Det är en väldigt vacker bild av döden, tycker jag.

Jag är inte så naiv att jag tror att döden alltid är så vacker och försiktig. Döden kan vara ganska grym och ful och drabba oss när vi minst anar. Den kan ta ifrån oss vår älskade och vi har ingen möjlighet att ta honom eller henne tillbaka.

Jag har inte tid att dö just nu!

tänker jag stundom. Men jag kan ju inget göra om den skulle komma. Eller värst av allt, om jag skulle drabbas av sjukdom eller olycka som gjorde mig till en grönsak eller som gav mig plågor under lång tid. För när jag tänker så känner jag att jag vill dö snabbt! Jag vill inte ha ont och jag vill inte bli utlämnad till andras omsorg för att jag inte kan klara mig själv.

Skönheten i en blomma, en symbol för livet.


Jag älskar vackra blommor!
Jag älskar att se skönheten i naturen runt omkring. Livet. Men jag kan inte fånga bilderna såsom jag vill. Varken mitt kameraöga eller mitt blåa öga kan återskapa bilderna från livet. Idag är jag glad att jag valde livet alla de gånger jag stod på en tröskel och funderade hur jag skulle göra, vilket steg jag skulle ta.

Men jag vet. En dag kommer döden och hur tänker jag mig den? Min önskan är att den kommer mitt i ett skratt. Mitt när jag njuter av livet vill jag att döden kommer och släcker min låga. Fort ska det gå! Och smärtfritt. Jag skrattar, kanske går omkring och… POFF! – så blir det svart och ridå.

Hur tänker DU dig döden???

Read Full Post »

Det fortsätter att vara grått och regnigt även om det har avtagit idag på morgonen. Det är skönt att det är fredag – och det var länge sen jag kände så. Kanske känner jag mig lite vilsen och ledsen just nu. Men det blir bättre, det brukar det bli på nån dag eller två. Vädret gör väl sitt till för humöret också.

Det regnade här även i början av året. Men då satt jag i ett annat hörn av campus, kan man säga. Nu sitter jag i dess början.


Samtidigt kan jag inte påstå att det hjälpte
när jag slog upp lokalblaskan i morse och fann personen som fick den berömda Mattan, den som rycktes från under mina fötter, placerad under sina fötter tillsammans med ett antal tusenlappar. Nu har jag lärt mig att det går till så när man kan prata för sig. Uttrycket

Mycket snack och liten verkstad

är synnerligen applicerbart i det här sammanhanget.

Jag har ont i magen idag. Kanske är det så att jag känner efter för mycket. Och så hägrar det som händer den 23 maj när en del plågor förhoppningsvis blir bättre.

I kväll kommer Fästmön till mig. Hon jobbar 7 – 16 både lördag och söndag, så nån sovmorgon blir det inte i helgen. Men jag får ju ändå tre sovmorgnar nästa vecka eftersom torsdag är Kristi Flax och röd dag. För övrigt kör jag så gärna, det är ingen belastning på nåt sätt. Och nu när jag har en lön kan jag tanka utan att bli orolig. Orolig för strejken på bilprovningen är jag emellertid. Det är mindre än två veckor till min besiktning och om jag inte får besiktiga bilen när jag ska får jag körförbud efter en vecka. Jag vet inte riktigt vad det innebär, mer än att jag inte får framföra fordonet. Då blir det problem med resorna till och från arbetet eftersom jag inte kan åka buss.

Nu börjar strax min arbetsdag, fast jag var redan igång lite smått för 40 minuter sen när jag kom till jobbet. Jag ska runda av här och säga att jag fortfarande är glad och tacksam att jag har en inkomst ända till och med juli månad. Eventuell oro kring jobbet handlar om min osäkerhet, den som är Ulrikas och inte kan döljas bakom den kyliga, vassa Tofflanmasken. (Jag tror att jag vände på mina ”personligheter” här på bloggen vid nåt tillfälle. Men det är så här, att Tofflan är den starka, vassa, smarta och kalla, medan Ulrika är den rädda, nervösa, blyga och osäkra. Den person som bara skymtar ibland eftersom jag har blivit en mästarinna på masker, allt enligt Odjurets önskemål, krav och förväntningar – jorå, jag kunde vara lydig ibland.)

Ulrika, en skugga blott, respektive Tofflan.

Read Full Post »

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »