Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykvård’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Nä. Det är torsdag och än har det inte blivit en miljon besökare. Men det närmar sig. Till dess får du kika på den Tofflianska gångna veckans höjdpunkter (boost) och lågvattenmärketn (best). Det är inte svårare än så här:

Boost


Best

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En stark kille, på väg att bli framgångsrik inom musikbranschen, bryts sakta men säkert ner. Kvinnan han blir förälskad i misshandlar honom. Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann tar upp nåt så ovanligt som mansmisshandel – av en kvinna. Jag fick boken i julklapp av vännen Jerry. Tack!


En ovanlig och viktig bok!

                                                                                                                                                       Glenn Forrestgate arbetar som skivbolagsdirektör och hans grupp börjar få gramgångar. Men när han träffar Melina får han uppleva sin värsta mardröm. Hon är lynnig och egocentrisk – och väldigt sjuk. Dessutom misshandlar hon sin pojkvän. Sakta bryts Glenns självförtroende ner. Resan tillbaka till livet går emellertid – via en psykvård som fortfarande på 2000-talet har stora brister – med Glenn ombord. Bara det att han lever med skyddad identitet idag. Mansfrid i Sverige? Glöm det!

Redan i början av boken börjar jag undra. Vad är det för 24-årig kille som anser sig lurad av en tjej till att bli pappa? Jag menar, vet inte 24-åriga killar hur barn blir till och hur man skyddar sig för att det INTE ska bli barn? Och sen, när Glenn träffar Melinda och hon börjar bete sig otroligt märkligt och nyckfullt och till sist börjar slå honom – varför drar han inte? Och varför är det den kvinnliga vårdarens fel att de båda börjar flirta? Såna här frågor ställe vi allt som oftast till kvinnor i motsvarande situation. Men är det så att vi förväntar oss att det ska vara annorlunda för en man, att han ska vara på nåt sätt starkare?

Även om detta inte är nåt litterärt mästerverk – vilket författaren själv erkänner i slutet – är det en otroligt viktig bok. Viktig därför att den tar upp våld i en relation där misshandlaren är kvinnan. Lite blåögd kan jag nog tycka att Glenn är och jag tycker att han lite för ofta skyller på kvinnorna i sitt liv – de är de onda, de har onda avsikter. Men… orsakerna till att man stannar i en destruktiv relation kan vara oändliga – och inga. De kan vara stensäkra – och falla lika lätt som korthus. Bara den som själv har varit där vet vilket helvete det är – och varför man stannar ändå. Att bli misshandlad av en kvinna är dessutom skämmigt, förstås, och ett skäl till att man inte anmäler eller drar. Skälen kan, som sagt vara, oändliga. Tro mig, för jag vet.

Den här boken får högt betyg trots en del språkliga fel. Men den berättar en viktig historia. Läs den!

Read Full Post »