När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan har granskat psykiatrin

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Tillgängligheten är fortfarande viktigaste frågan”

Ett inlägg om mitt senaste personporträtt för Uppsalanyheter.se.

Kan du föreställa dig hur det är att födas utan att höra någonting? Eller hur det känns att som treåring skiljas från mamma och pappa hemma i byn för att gå i förskola i Stockholm? Jag har träffat en person med ett funktionshinder som inte syns. Men finns!

Läs min artikel på Uppsalanyheter.se om tillgänglighet!

Read Full Post »

Modern astrolog med koll på planeterna

Ett inlägg om mitt senaste personporträtt för Uppsalanyheter.se.

Tror du att en astrolog är någon sorts flummig tant eller farbror som sitter vid sin kristallkula eller med sina spåkort och pratar om långa, mörka främlingar? Jag har träffat en modern astrolog och vet bättre!

Läs min artikel på Uppsalanyheter.se om en modern astrolog med koll på planeterna!

Read Full Post »

Fredagskväll med spett och penna

Ett inlägg om Tofflans fredagskväll, den som nu gått över till natt mot lördag.

Det blev en soft fredagskväll. Elias älskar sin dator och han spelar spel med kompisar och skypar samtidigt. I kväll var det kompisen E han tävlade med. Men först spelade han lite på egen hand. Jag satt på ballen* och läste. Det var varmt samtidigt som det blåste, som tur var. Markisen var nere och skyddade lite grann mot alla pyromaner som härjar i området. I afton var det mansfest mittemot med två rykande grillar, män i förkläden och grabbiga stämmor. Det lektes och glammades. Det låter fortfarande som om männen har ganska trevligt.

Vi intog vår middag på ballen. Elias berättade att han gillar jordnötssås. Så typat när han inte gjorde det sist – nu fick han lite av min sås. Och tanten på Thaistället hade lagt ett extra spett i hans matlåda.

Elias fick fem kycklingspett.

Vi åt strax före klockan 18. Klockan 18 såg platsen mitt emot mig ut så här:

Jaha, så blev man ensam igen, då…

Elias var så snäll och go hela kvällen, men han blev lite ilsk vid ett tillfälle när spelet hängde sig. Och det kan man ju förstå, jag är själv likadan när datorn krånglar. Men med en kexchoklad och lite tålamod gick det över och han kunde spela igen. Under tiden passade jag på att skriva mitt nästa personporträtt för Uppsalanyheter.se Det publiceras vid lunchtid på tisdag i nästa vecka! Håll utkik då, för det är återigen en spännande och färgstark person som kommer till tals!

Det gick att sitta nästan hela kvällen på ballen. Jag kunde på ropen höra hur fotbollsmatchen gick, samtidigt som jag förfasade mig över fru Deskmedul som jag trodde skulle vattna ihjäl sin uteplats. Nån måtta får det väl vara, tycker jag! Nu är säkert hela Fyrisfloden tömd! Vart herr Deskmedul tog vägen vet jag inte. Han försvann. Eller blev till såpbubblor. Vad vet jag.

Framåt kvällen kom så Elias ut och höll mig sällskap. Han hade fått en fin skrivbok av mig idag, med hårda, svarta pärmar och röda hörn. Jag vet ju att han gillar att skriva och att illustrera sina texter, så jag letade fram en packe färgpennor. Jag är så nyfiken på vad han skrev och ritade, men jag har inte tittat. Kanske har han påbörjat sina memoarer eller nån mysteriebok om sina äventyr i New Village…

Här skrivs det nåt spännande, tror jag.

Vid 22-tiden började vi frysa i våra shorts och skymningen kom. Tänk att det gick att sitta så lättklädd där ute hela kvällen!

Skymning i New Village.

Väl inomhus ställdes jag inför ett mysterium. Jag startade Lapdancen – och plötsligt var det Fästmöns bokmärken i min webbläsare!!! Det lustiga var att hon råkade ut för motsvarande hemma hos sig häromdan – när mina bokmärken kom upp. Det tog lite tid att fixa till och jag är inte riktigt nöjd än. Men mest är jag förbryllad! Hur kan det bli så???

Det blev lite sent innan Elias kom i säng, men han måste ju hinna äta chips mellan middag och sänggående också! Själv tog jag några prästostbågar och en öl. Elias drack Sprite light. Nu hör jag en liten gosse som snusar i sovrummet. Tror bestämt att han slocknade som ett ljus…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Namn och image, jobb och… fritid..? Vilken fritid..?

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar namn igen. Och jobb.

Igår skrev jag om förslagen i den nya namnlagen. Idag har jag faktiskt Namnsdag*. Är det nån mer än min familj som firar det? Eftersom det är lite långt mellan mamma och mig brukar det landa ett kuvert i min postbox några dagar före själva Namnsdagen. Så även denna gång. Kuvertet innehöll ett fint kort och två trisslotter, som jag naturligtvis tänker vinna på. Det vore ju till exempel inte helt fel att få en inkomst varje månad under ett antal år till… Nåja, jag skämtade igår om att jag övervägde att byta namn till

Jeannette Eriksdotter.

Nu passar det ju inte min image, men det jag glömde säga var att jag ju egentligen inte behöver byta. Jag heter faktiskt både Jeannette och Eriksdotter i förnamn. Tanken var att jag skulle kallas just Jeannette, men när mina föräldrar hörde hur namnet uttalades av befolkningen i Metropolen Byhålan fick mitt andranamn, Ulrika, bli mitt tilltalsnamn.

Mitt namn var annorlunda när jag var barn, även efternamnet, som är ett gammalt soldatnamn. (Hela jag var förresten rätt annorlunda.) Det var inte roligt eller ens praktiskt att alltid bli ihågkommen av lärarna i skolan, eftersom jag besatt ett ovanligt namn. Idag är jag vuxen och jag har vant mig. Men i vissa kretsar tycks mitt namn vara fläckat och det är därför jag överväger att använda mina två andra förnamn som förnamn respektive efternamn. Problemet är bara att jag, för att passa ihop med

Jeannette Eriksdotter,

skulle få göra om hela mig och min image. För jag är allt annat än flickig, nåt jag tycker att mitt ”nya” namn skulle ge sken av att jag är. Så… det stannar nog vid funderingar. Men en gång testade jag faktiskt på skoj ett byte! I mitt förra arbetsliv – God rest its soul! – suddade jag vid ett tillfälle ut mitt namn på whiteboarden i korridoren. Den där tavlan där vi skrev vad vi hade för oss om dagarna ifall vi inte var på våra kontor. Jag skrev i stället dit

Jeannette Eriksdotter.

Det tog två minuter så kom intendenten och undrade om avdelningen hade fått en ny medarbetare…

Förutom att fira min Namnsdag idag ska jag förstås jobba. Först på mitt ordinarie jobb, sen för Uppsalanyheter.se.Direkt efter jobbet bär det av hem till en person som jag är både nyfiken och spänd på att få intervjua. Ett personporträtt av Henne (så mycket kan jag avslöja!) publiceras troligen nån gång efter klockan 16, när jag har förflyttat mig till och landat på redaktionen, under morgondagen. Jag hoppas, förresten att du läste den lilla artikeln jag skrev igår. Den visar nämligen att det kan vara lönsamt att ta hand om skit på rätt sätt. Det är lite sånt det forskas kring på en av mina institutioner. (Jag har också skrivit om en spännande författare och om Fredsåret i Uppsala 2014, ifall du har missat det.)

Ja alltså… det här med fritid… Det börjar tunnas ut med den… I kväll efter jobbet blir det ju mer jobb, även om det är nåt jag ser fram emot. I morgon efter jobbet ska jag till redaktionen och lära mig publiceringsverktyget. Jag har varit så trött om kvällarna den senaste tiden att jag liksom har stupat i säng. Igår kväll var jag till och med så trött att jag glömde stoppa i bettskenan i käften innan jag somnade.

Min bettskena låg kvar i sin ask i morse. Bilden är lite suddig, det är trots allt en intim tingest.

Fästmön och jag åt grillad kyckling till middag igår innan vi tog en tur till Himlen. Lullan Gardenia försökte brygga kaffe åt oss och det gick väl så där. Vilken tur att hennes mamma fanns på plats och kunde sträcka ut en hjälpande hand! Kronprinsen berättade att han eventuellt har nåt spännande på gång och självklart håller jag tummarna för denne unge man som förtjänar lite framgång. Fritzlan, som visar sig bli student nästa vecka, har lämnat Sverige för Ungern ett par dar med klassen. Prinskorven går i skolan som vanligt och tillbringar kvällar och nätter hos sin pappa fram till fredag.

Nu ska jag göra ”allt” (inta kaffe intravenöst nej, skojar bara, DRICKA kaffe, äta frukt och så) för att försöka fortsätta hålla mig vaken. Det blir en lång och innehållsrik dag, känner jag… Hur ser din dag ut??? Får du en stund över kan du väl skriva några rader och berätta i en kommentar här!

*För den som inte fattade det eller orkar kolla en almanacka är det alltså Jeannette idag. Och Yvonne. Men jag heter alltså Jeannette. Med två n och två t.

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsliv, rätt toffliskt sådant

Ett inlägg om Tofflans vardag och dagens jobb.

Uppdaterat inlägg: På förmiddagen idag har jag bland annat åstadkommit… en sida skit. Titta här! (Sidan finns även på engelska.)

För den som inte visste det är det tisdag idag. Tisdag innebär jobb på femte våningen, högst upp i huset, för min del. Utomhus är det soligt och varmt. Himlen är nästan så där soldisig som den kan vara utomlands. Ja, jag var utomlands på semester 1996 senaste gången. Om man inte ska räkna Danmark (1997). Jag minns hur det var. Här inne är det emellertid AC, svalt och skönt att arbeta. På vintern är det ganska kallt på kontoren, men så här års är det behagligt.

Dagen inleds med lite webberier på intranätet, följt av stormöte. Resten av dagen tänkte jag mest ägna åt att gå med piska och morot och kolla av hur det har gått för dem som skulle jobba med de externa  forskningssidorna. Det är inte så lätt att vara effektiv och driva detta framåt om man bara är här en dag i veckan.

Inte lätt att vara effektiv på ett ställe där man är en gång i veckan, bara.

Nästa tisdag blir en aning sönderhackad för min del. Min närvaro är önskad på institution 2, där jag ska ha en liten kurs för en sektion om personliga hemsidor samt se till att medarbetarna i den sektionen kommer igång med detta. Det är inte det lättaste att undervisa professorer (två stycken, i det här fallet) och smarta forskare, men det är väldigt lärorikt. Den mänskliga naturen är fascinerande! Och det som är ganska genomgående här är att duktiga människor är så blygsamma. Den enda gång de vill framhäva sig själva är när de har fått nånting publicerat. Det är lite synd, tycker jag, som nu vet att det finns många spännande saker att berätta till exempel mellan start och mitt på ett projekt – och även efter mitten, fram mot resultatet.

Fästmön har sin enda lediga dag idag – och naturligtvis vaknade hon före mig i morse. Det är väl ganska typiskt när man har jobbat mycket? När jag jobbar på mitt ordinarie jobb står mitt alarm på 6.10. Mitt andra ”jobb”, på Uppsalanyheter.se, sker på kvällar och helger. Nej, det blir inte mycket fritid just nu. Samtidigt misstänker jag att det blir väldigt mycket fritid från den 1 augusti. Har du nåt heltidsjobb till mig från augusti tar jag tacksamt emot det! Jag behöver en inkomst så jag kan betala mina räkningar, typ.

Jag har skrivit ett par notiser för Uppsalanyheter.se, men är naturligtvis stoltast över artikeln om Magnus som toppade sajten igår på dagen. Min snälla uppdragsgivare la in text och bilder efter att ha fått materialet i färdigt skick på morgonen innan jag åkte till jobbet. På torsdag efter jobbet här ska jag till redaktionen och lära mig att göra det själv, det vill säga lägga in texter och bilder, lay outa och publicera. (Jag tror inte att det är svårare än varken WordPress eller EPiServer, som jag annars är van att jobba i.) Förhoppningsvis har jag nämligen på torsdag ytterligare ett personporträtt färdigt, eftersom jag ska träffa nästa spännande person på onsdag, också det direkt efter jobbet. Som vanligt kommer det sen en puff till artikeln här ifrån bloggen!

Jag lämnar nog en hel del bevis här på bloggen, så jag måste vara en ordentlig flicka…

Men nu ska jag fokusera på det som ligger framför mig just nu. Frågan är bara var jag ska börja… Med en trilskande forskare (kärvänligt gnabb) eller på en webbsida…

Livet är kort.

Read Full Post »

Förkunnaren

Berit Hård is back! Unni Drougge låter sin antihjältinna härja vidare efter Bluffen i Förkunnaren, som jag just har läst.

Berit Hård is back!

Den här gången har Berit Hård fått i uppdrag att följa en artist som predikar om kärlek – samtidigt som han bränner Koranen och gör en hel del andra märkliga saker. Berit ska skriva ett personporträtt på artisten och finner sig plötsligt vara i Indien på ett ashram. Det är första delen av bokens totalt fyra delar. I de andra delarna kommer plötsligt sossarna in på byrån där Berit jobbar och vill bli kunder – tillsammans med Lotuz af Love, den karismatiske artisten.

Jag skrattar högt när jag läser – så gott som varje kapitel lockar fram ett garv. Kapitlen, som hela tiden avslutas som cliffhangers, typ:

[…] Hon fick bråttom när hon såg munkens uppsyn. De där gallergrindarna – de kändes plötsligt hotfulla.[…]

Som sist är det mycket sex och mycket ätande, Berits favoritsysselssätningar. Det skrattade jag kanske inte så mycket åt. Däremot kan såna här rader få mig att vråla av skratt:

[…] Sekreteraren, som hette Jenny eller Malin (Berit förväxlade alltid de två namnen) svischade fram och tillbaka mellan köket och mötesrummet […]

Den här boken har genrebeteckningen deckare tryckt på omslaget. Jag skulle snarare vilja kalla den en pikareskroman. Jag tycker att den består av flera berättelser som är mer eller mindre lustiga. Ibland känns det nästan som om författaren inte riktigt orkar fortsätta på den påbörjade berättelsen utan i stället tar fatt i en annan, med delvis samma persongalleri. Det är ett under att Unni Drougge får ihop det hela i slutet…

Visst är det här roligt och visst sägs det många sanningar i boken, men jag har ändå svårt för det här röriga. Det gör att boken, trist nog, bara uppnår medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Arseniktornet

Att inleda en roman i nutid och sen gå bakåt i tiden, genom en familjehistoria, är inte nåt nytt grepp. Men just nu ett sätt att skriva roman på som är inne. Sofi Oksanen gjorde det i Utrensning och nu har Anne B Ragde gjort det i Arseniktornet. Båda böckerna har dessutom en mormor som en centralfigur… Arseniktornet är den tredje och sista boken i bokpaketet på födelsedagen som betalades med förnämligt presentkort av vännen Rippe! TACK!

En roman om tre generationer kvinnor, men främst om en mormor.

                                                                                                                                                              Boken inleds med att Thereses mormor dör och hon och lille sonen Stian åker med Stians mormor till Danmark för att rensa mormorderns hus med mera. Men det lustiga är att modern Ruby och hennes bror Ib jublar över sin mammas död! Amalie, felaktigt kallad AmElie på pocketbokens baksida (skitdåligt, eftersom hon kallas Malie i boken, inte Melie…), var nämligen en firad artist och spåddes en lysande framtid – tills hon blir gravid och tvingas gifta sig med en porslinsmålare. En stor del av berättelsen sker mot bakgrund av andra världskriget, desstutom.

Den här boken är bra och helt klart läsvärd. Men jag får inte riktigt ihop berättelserna och det känns otroligt hoppigt – dels för att de olika delarna/berättelserna skildrar en persons liv, dels för att detta grepp gör det hela rörigt. Bokens slut känns nästan hafsigt, med den märkliga begravningen.

Men trots detta är Anne B Ragde en berätterska av hög klass. Hennes romaner handlar ofta om familjer med hemligheter och hon väjer inte för att visa även de mörkaste vrårna i människor. Hennes personporträtt blir otroligt levande! Därför ger jag boken ett högt betyg!

Read Full Post »

Babel den 2 juni: Gamla bekanta… och en och annan ny bekantskap

Torsdagens Babel innebar säsongsavslut. Förväntasfull bänkade jag mig för att se en inspelning av programmet. Det skulle visa sig att programmet befolkades av flertalet gamla bekanta. Men vi tar det i ordning nu…

Dokudiktaren denna vecka var Bodil Malmsten. Jag spolade förbi som vanligt.

Amos Oz besökte Babel för jag vet inte vilken gång i ordningen tredje gången. Författaren, som inte ville bli författare alls, utan hatade ord. Så småningom började han skriva och har bland annat skrivit ett tjugotal romaner. En berättelse om kärlek och mörker är en av hans mest kända självbiografiska böcker och handlar bland annat om moderns självmord. Hans nyaste bok är en novellsamling med titeln Lantliga scener.

Fiktion och berättande prosa var samtalsämnena den här gången. Den senaste novellsamlingen är baserad på en dröm av författaren. Personteckningen är speciell i Amos Oz böcker, men han talade om att han aldrig baserar sina personporträtt på existerande människor. Novellerna i boken har dessutom öppna slut – precis som livet, menade författaren. Intellekt och ödets ironi rundade av intervjun.

Intellektuella… Det handlade nästa inslag om. Uppsalaprofessorn i litteratur Johan Svedjedal, tillika Övralidspristagare förra året, pratade lite om 1930-talets intellektuella som han skrivit en bok om.

Gänget i studion som representerade De Intellektuellavar trion Magnus Alexander Bard, Ulrika Knutson och Per Wirtén. Sävliga Ulrika Knutson läspade fram att de gamla 30-talisterna var stora intellektuella. Alexander Bard menade att 30-talisterna kring Spektrum var unga och ville förändra världen – precis som alla unga vill. Per Wirtén tyckte att det är en befrielse att slippa de stora kulturgiganterna som överskuggar allt. Intelligentian idag finns på internet, menade Alexander Bard. Ulrika Knutson höll delvis med, men menade att intelligentian finns på universiteten. Alexander Bard sa att programledaren ställde en dum fråga och jag skrattade högt! Alexander Bard efterlyste också kritik rent generellt.

Ett avbrott i studiodebatten där alla avbröt alla hela tiden blev reportaget om fransmannen Bernard Henri Lévy, författare, filosof och intellektuell. Väloljad åsiktsmaskin och världsreporter kallas han av somliga. Frankrikes Björn Ranelid, säger en del. Jet-set-aktivist benämndes han av Per Wirtén.

                                                                                                                                                         Veckans lästips var böcker som passar som sommarläsning:
Amos Oz: The Rabbit from Patagonia av Claude Lanzmann
Ulrika Knutson: Just kids av Patti Smith
Alexander Bard: Kroppsmaskinerna av Alexander Bard och Jan Söderqvist

Read Full Post »