Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prata för sig’

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Det fortsätter att vara grått och regnigt även om det har avtagit idag på morgonen. Det är skönt att det är fredag – och det var länge sen jag kände så. Kanske känner jag mig lite vilsen och ledsen just nu. Men det blir bättre, det brukar det bli på nån dag eller två. Vädret gör väl sitt till för humöret också.

Det regnade här även i början av året. Men då satt jag i ett annat hörn av campus, kan man säga. Nu sitter jag i dess början.


Samtidigt kan jag inte påstå att det hjälpte
när jag slog upp lokalblaskan i morse och fann personen som fick den berömda Mattan, den som rycktes från under mina fötter, placerad under sina fötter tillsammans med ett antal tusenlappar. Nu har jag lärt mig att det går till så när man kan prata för sig. Uttrycket

Mycket snack och liten verkstad

är synnerligen applicerbart i det här sammanhanget.

Jag har ont i magen idag. Kanske är det så att jag känner efter för mycket. Och så hägrar det som händer den 23 maj när en del plågor förhoppningsvis blir bättre.

I kväll kommer Fästmön till mig. Hon jobbar 7 – 16 både lördag och söndag, så nån sovmorgon blir det inte i helgen. Men jag får ju ändå tre sovmorgnar nästa vecka eftersom torsdag är Kristi Flax och röd dag. För övrigt kör jag så gärna, det är ingen belastning på nåt sätt. Och nu när jag har en lön kan jag tanka utan att bli orolig. Orolig för strejken på bilprovningen är jag emellertid. Det är mindre än två veckor till min besiktning och om jag inte får besiktiga bilen när jag ska får jag körförbud efter en vecka. Jag vet inte riktigt vad det innebär, mer än att jag inte får framföra fordonet. Då blir det problem med resorna till och från arbetet eftersom jag inte kan åka buss.

Nu börjar strax min arbetsdag, fast jag var redan igång lite smått för 40 minuter sen när jag kom till jobbet. Jag ska runda av här och säga att jag fortfarande är glad och tacksam att jag har en inkomst ända till och med juli månad. Eventuell oro kring jobbet handlar om min osäkerhet, den som är Ulrikas och inte kan döljas bakom den kyliga, vassa Tofflanmasken. (Jag tror att jag vände på mina ”personligheter” här på bloggen vid nåt tillfälle. Men det är så här, att Tofflan är den starka, vassa, smarta och kalla, medan Ulrika är den rädda, nervösa, blyga och osäkra. Den person som bara skymtar ibland eftersom jag har blivit en mästarinna på masker, allt enligt Odjurets önskemål, krav och förväntningar – jorå, jag kunde vara lydig ibland.)

Ulrika, en skugga blott, respektive Tofflan.

Read Full Post »