Helgens filmer: Skräck och sci-fi

Ett inlägg om filmer.

---

 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Först ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

 

Nästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

På lördagskvällen bänkade vi oss i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

Andra film på lördagen blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

Tredje film på lördagen blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan har granskat psykiatrin

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 30 oktober 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.

Vissa dar känner jag mig som en apa i en bur. Eller som om jag sitter inne i en gigantisk glasklocka och tittar ut. Dags, därför, att göra en utflykt i cyberspace i stället för att fastna i negativt tänk!

 

Soppa med köpta eller fådda ingredienser.

”Zigenarsoppa” polisanmäld. Men vad läser jag för dumheter??? Hur kan man bara komma på idén att på sin restaurangmeny avisera ”zigenarsoppa med stulna ingredienser”??? Ett solklart fall av hets mot folkgrupp.

Lämnade sin bebis – i bilens bagageutrymme. Alltså detta är ofattbart! OFATTBART! Hur kan en förälder göra så? Den lilla flickan hittades täckt i avföring. Hon sägs vara svårt medtagen och underutvecklad. Flickan är nånstans mellan 15 och 23 månader. Parets tre andra barn har omhändertagits. TACK OCH LOV!…

Snart slipper du cookies. Cookies är ungefär nånting på webben som sparar information om hur du använder olika webbplatser. Men nu har Google, Microsoft och Fejan försökt utarbeta ett system där man slipper cookies, utplacerade av olika mjukvaruföretag. Fast ärligt talat handlar det nog inte om att trion vill vara snäll. Jag skulle gissa på att man vill behålla informationen för sig själv…

 

Var det bättre förr?

Patientjournaler öppna för intrång i åtta månader. Journaler på nätet har både för och nackdelar. Jag är kluven i frågan, verkligen. För naturligtvis var det lättare förr att pappersjournaler kunde ligga och skräpa var som helst för vem som helst att läsa. Men om det nu är så att de organisationer i vårt land som ansvarar för medborgarnas hälso- och sjukvård inför nåt så fint och modernt som elektroniska journaler – då ska dessa baske mig vara ordentligt skyddade!!! Nu senast har journaler i Stockholm och på Gotland varit totalt oskyddade – i åtta månader… Journalerna låg emellertid inte oskyddade ut mot internet, för andra system skyddade dem. Men ändå… Hur säkert är detta???

 

Lika som bär: Rektorn som tycker att barn med ADHD är en cancersvulst  – och en bebis som rörs till tårar!… (film) Fast bara utseendemässigt, förstås. Eller nej. Bebisen är ju söt.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Om Erik ger ax, ger Olof kaka…”

Om Tofflan vågar ge sig på ax är tveksamt, än mindre att baka nån kaka. Men däremot är jag bra på att ÄTA kakor, vilket syns. Jag har funderat på om jag vågar mig på en spaning i omvärlden utan att folk blir upprörda, men beslutat mig för att skita i konsekvenserna och braka på. Jag är inte mer än människa och jag har ett behov av att skriva ner mina tankar om saker och ting. Sorry, men om du inte gillar, sluta läs.

• Man flydde från flickvän och fastnade i sopnedkast. Detta hände i Tiumen i mellersta Ryska federationen. Eller Sibirien, dårå. Räddningstjänsten kom till undsättning, men det gick inte att dra loss mannen utan man fick använda verktyg. Snacka om att hoppa i galen tunna…
• Sportsko gav varken bättre hälsa eller viktminskning. Ett amerikanskt företag i sportskobranschen tvingas betala skadestånd sedan det visat sig att skorna varken får folk att må bättre eller gå ner i vikt. 300 miljoner kostade den falska marknadsföringen företaget. (I DN-artikeln står det kronor, men har de inte dollar i USA?) Tydligen föll många för reklamen…
• Gaser drabbar kvinnor svårast. Hälften av oss svenskar har problem med våra magar. Men när det gäller gaser i magen är det fler kvinnor än män som är drabbade, visar en undersökning som gjorts av Novus på uppdrag av Kronans droghandel. Jag skulle vilja säga att när Fästmön och jag umgås är det 100 procent av kvinnorna som är drabbade.
• ADHD-inflation ifrågasätts. Ja, det låter lite märkligt att ”alla” plötsligt får diagnosen ADHD. För några år sen var det bipolär sjukdom och innan dess depression. Nej, det känns som psykiska och neuropsykiatriska sjukdomar behandlas enligt nån sorts modetrend och inte riktigt seriöst!!!
• Tyskar är nakna och svenskar är sportiga – på stranden. Detta enligt en undersökning som nätresebyrån Expedia har genomfört om turisters strandvanor.
• Norsk prinsessa ser ut som gangster. Men nu får ni väl ge er?! Bara för att hon bar en  toppluveliknande kreation på 17 maj… Jag tycker att hon ser… norsk ut. Och lite frusen.

Read Full Post »

Allt eller inget

Jag har slukat en bok. Jag har slukat ett signerat exemplar av Rickard Engfors modiga, modiga bok Allt eller inget. Nu har jag läst ut den. Separationsångest!

En slukad bok!

                                                                                                                                                                  I den här boken får vi följa med Rickard Engfors, dragartist och kreatör, på en lång resa genom livet – i såväl strålkastarljus som i skydd av en korvkiosk. Visst är det intressant att få ta del av Rickard Engfors spännande och ganska makalösa karriär. Bara det att som 19-åring få jobba med After Dark och av media bli utropad till Christer Lindarws kronprins… Och efter den egna dragartistkarriären en ny karriär som kreatör och schlagerfixare i största allmänhet.

Man chockas ibland som läsare av författarens frispråkighet. Som detta avsnitt, när Rickard Engfors gör sin mest vågade plåtning:

[…] Ju längre dagen gick desto porrigare blev bilderna. Till slut satt jag och skrevade på en lastpall med en hand i skrevet som täckte det väsentliga. Fokuserad och fullständigt inne i rollen tittade jag in i objektivet med en kåt blick och putade med läpparna när jag plötsligt hörde Julias röst eka i lokalen: ”Nu ser man pungkulorna.” […]

Man fascineras av det rika och spännande bildmaterialet som visar Rickard Engfors i drag eller tillsammans med stora stjärnor. Men också av Rickard Engfors, den vanlige. För det är mot slutet av boken, när Rickard Engfors skriver om kärlek, ensamhet, missbruk, panikångest, ADHD med mera som man verkligen fångas som läsare.

Det här är en otroligt modig bok! Den är också en del av den långa inre resa Rickard Engfors har gjort och som han nu bjuder oss att delvis följa med på. Naket och självutlämnande beskriver han sitt alkoholmissbruk och sina ångestattacker, men också de behandlingar han genomgår, alternativa sådana liksom traditionella, med antabus. Vem hade trott allt detta om denna glamorösa stjärna?

Ja du, Rickard! Du kan verkligen sätta författare på ditt visitkort också. Det här är kanske inte Nobelprislitteratur, men du skriver bra och du har viktiga saker att berätta.  Jag kan inte ge annat än högsta betyg!

 

Read Full Post »

Immanuel var hon, blev han och vill vara hen

Ungefär som rubriken känner jag att Dagens Nyheter vinklar sin artikel om Immanuel Brändemo. Men när jag läser känner jag att den går lite djupare än så. Och framför allt slås jag av Immanuel Brändmos mod. Modet att berätta om sig själv såsom han gör. (Ja jag skriver han, för att inte somliga ska tycka att jag krånglar.)

Jag följer Immanuel Brändemos blogg, så jag är inte helt oventande om vem han är som person. Men en blogg är en blogg och även om den är djupt personlig ger den bara väl valda delar av bloggägaren.

I artikel i DN berättar Immanuel Brändemo lite om sitt liv som flicka. Eftersom han har både adhd och Asperger och dessutom har bytt kön är det en märklig historia. Men egentligen inte. För Immanuel Brändemo beskriver så himla bra och tydligt!

Om könsbytet säger han bland annat:

Jag vet inte vad det är att vara man. Det viktiga för mig är att få en kropp som jag kan leva med […]

Sen är det liksom inte mer med det. Det är omvärlden som har flest och störst problem om vilket kön han är. Enligt artikeln är det Aspbergerdiagnosen som gör att han har svårt att förstå könsroller. Som liten flicka ritade han skägg på sig själv när han tecknade sig som vuxen. Det tyckte gissningsvis omvärlden var konstigt, men inte teckaren själv.

Skoltiden var förstås en riktigt svår tid. Den som är annorlunda är ett tacksamt – och ofta lovligt byte – för såväl andra elever som lärare. Men efter den könskorrigerande behandlingen mår Immaunel Brändemo faktiskt bättre, trots att den naturligtvis inte ändrade hans svårigheter att förstå könsroller. Han säger bland annat:

Förr led jag av social fobi, men efter behandlingen, när jag känner mig bekväm i min kropp, har det blivit mycket bättre.

Men behandlingen i sig ändrade inte heller hans förmåga att leva upp till omgivningens förväntningar om att vara en riktig man. Det är just därför han inte vill bli tvingad att anta ett kön. Han önskar att han inte behöver tillhöra nåt av de två kön vi så att säga har att välja mellan idag.

Låt då Immanuel Brändemo få välja det tredje könet. Vad gör det för skillnad för dig och mig, liksom?! Det som känns bäst borde vara rätt.

För övrigt, läs artikeln! Länk till den finns i första meningen på det här blogginlägget! Läs också artikeln om Vio!

Read Full Post »