Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma varandra närmare’

Ett inlägg till min mamma.


 

Mamma och jag vintern 62 63

Påbyltad i mammas trygga armar vintern 1962 – 1963. Jag var inte ett år än här. Pappa fotade.

När jag var liten var du min idol, mamma. Du var inte bara gårdens vackraste och modernaste mamma, du var världens snällaste också. Varje stund jag kunde sökte din närhet. Men sen blev du sjuk. Kanske var det därför jag ännu mer ville vara där du var de gånger du var hemma från sjukhuset.

Jag blev arg på din sjukdom, arg på dig. Vi har inte haft nån riktigt bra relation, mamma. Det var ju pappa som blev min trygghet när jag var liten, pappa jag senare också vände mig till när nånting var svårt. Men det var alltid, alltid dig, mamma, som jag längtade efter.

Åren gick och jag lämnade Metropolen Byhålan. Där kändes för trångt och för kvävande. En sån som jag passade inte in. Jag byggde mig ett nytt liv så småningom här i Uppsala, men försökte åka ”hem” varje sommar och varje jul. Du och pappa bodde kvar i huset, trots att det enbart var pappa som skötte såväl hus som trädgård. Din dumma sjukdom satte stopp för så mycket. Dock inte för din matlagning. Den var du nästan lika känd för som ditt modellande i ungdomen.

mammas o pappas bröllopsfoto

Mamma och pappa fick knappt 50 år tillsammans varav 47 som gifta.

Så gick pappa bort och du och jag blev de två tredjedelar som finns kvar i min ursprungliga familj. Det du var med om när pappa drunknade skulle jag inte önska nån. Det var ett så hemskt slut på er kärlekshistoria, mamma. Ni var ju tillsammans i 50 år, varav 47 som gifta.

Ändå blev det så att du och jag kom varandra närmare igen. Visst kan jag bli galen ibland på dig när du tjatar om färdtjänst, dina telefoner… för att inte tala om kaffeperkolatorn. Men du är min mamma och du ställer alltid upp för mig även om min stolthet hindrar mig från att jag be dig. Du gör det ändå. Du finns där. Du är min mamma och jag älskar dig.

Jag kunde inte åka ”hem” till Mors dag, men tack vare min vän FEM fick du ett litet paket att öppna idag. I sommar fyller du 80 år. Även om jag är livegen tänker jag åka till dig då för att fira din dag. Jag blev lite ledsen att höra att du skulle äta en Findus frusenrätt idag. På födelsedagen blir det nåt smaskigare, mamma, jag lovar!

Jag o mamma

Jag och mamma sommaren 2014 på mammas 79-årsdag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk så fort det går att komma in i vardagen igen! Och så jag älskar den vardag jag har just nu, den som ersatte ett torftligt liv där jag var ömsom klängranka på Fästmön, ömsom ensamvarg med hårt stickad offerkofta (jag har väl berättat att jag kan sticka, men inte avsluta en stickning?..) Men jag ska erkänna, att jag kände mig lite som Bambi på hal is – eller som första skoldagen – när jag skulle börja jobba igen i måndags efter fyra veckors ledighet.

Bambi ville inte låta sig fotas, så håll tillgodo med denna harskrank som till viss del också påminner om mig själv i måndags.


Igår var det mest miljoner mejl
att gå igenom. En del skulle besvaras, andra åtgärdas och några personer kontaktas för att boka in möten. Och så lite publicering både på webb och intranät. Det har emellertid gått bra och jag får mycket gjort, trots att jag känner mig lite vilsen igen. Inte har jag glömt HUR man GÖR saker och ting heller och idag lärde jag mig HUR man gör en viss sak, mycket nyttigt! Jag gillar att tro att jag är utvecklingsbar…

Trevlig arbetslunch blev det idag också. Jag gillar att träffa kollegor enskilt ibland, man kommer varandra närmare på det sättet. Nu menar jag inte att man ska bli bästis och bundis med ”alla”, men det är bra att skapa relationer som är lediga och lite informella – samtidigt som man visar att man också kan vara professionell nog att vara formell när det behövs. Om detta tänkte jag bland annat svamla när vi har institutionsdag i slutet av nästa månad. För ämnet för den är… kommunikation…

Glädjande nog har min onda häl känts bättre idag. Om det är den diagnos jag har ställt bör den självläka på mellan sex och nio månader. Det har nu gått cirka fyra månader. Vågar jag hoppas? Övriga krämpor är som tidigare och jag vill inte skriva om dem.

Värmen tycks ha kommit tillbaka, men inne på jobbet har vi AC, så där är svalt och skönt. Dammarna på framsidan lockar inte heller till att ta nåt dopp… Snacka om sunkigt vatten…

Sunkigt!


Efter jobbet var jag på Tokerian
och inhandlade sedvanlig TV-tidning samt bytte in min Triss-vinst mot två nya lotter. Dessa ligger just nu till sig tillsammans med lott nummer två från i söndags. Inalles tre trisslotter, alltså. Tänk om jag vinner…

I kväll har jag tvättat en maskin tjockis-svart och betalat några räkningar. Jag har också beställt en hög böcker. Böcker är dyrt även om Bokus har bra priser och förmåner för den som är medlem, men jag tycker att jag kan unna mig just nu. Det var en lång period av mitt liv när jag inte tyckte att jag kunde unna mig – dels för att jag inte hade råd, dels för att jag inte var värd det. Och faktum är att jag skäms fortfarande när jag köper saker. Som att jag inte var just värd att få…

Just när jag skulle sätta mig och skriva ett inlägg om senaste boken jag har läst ringde mamma. Idag lät hon mycket piggare och klarare och det var skönt att höra.

Och… ja just det… Jag har lagat mat även i kväll… Under osten låg makrill, ovanpå pizzakrydda. Värsta Kock-Tofflan, eller hur?!

Jajamens, varma mackor till middag.


Nu hoppas jag
strax få höra Annas röst genom telefonen. Tvätten är hängd och tystnaden har lägrat sig över New Village. Det är vardagskväll, skit på TV och jag har börjat på en ny bok…


Livet är kort.

Read Full Post »