Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘djupaste förtvivlan’

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?


I morse
skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.


För tre år sen befann jag mig
i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.


Jag säger ofta till dem
att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.


Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av 
Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »

Lillan sa igår att hon tyckte att jag skulle ha en glad färg på söndagen. Ljusblå eller gul. Eftersom jag har haft en ljusblå dag och eftersom gul ju liksom är ful har jag valt en mellanfärg: currygul! Troligen inspirerad av färgen på såsen vi ska ha till kycklingen i kväll! (Jag är rätt förutsägbar, så där, eller hur? Det är mycket mat och gott som färgar mina dagar…) Men också av all känsloblandning de senaste dagarna. Curry är ju en kryddblandning och jag har känt mig lite sån.


Curry är en häftig krydda!

                                                                                                                                                      Lördagen gick i familjens tecken även om jag inte var så delaktig. Jag kände mig ganska medtagen av alla känslor som drabbat mig i veckan – från lite ledsen via tramsig och fnissig till djupaste förtvivlan, sen arg, sen glad och sen rörd över alla som visade mig sån uppskattning. Jag vet att jag inte borde känna efter så förbaskat ibland, men som läget är just nu har jag lite för mycket tid för eftertanke.  Dagarna bara går och inget händer och…

Idag känner jag mig mest tom i bollen, men jag vaknade med en skallebank* som hette duga och fick kräla ut i badrummet för att ta ett piller innan illamåendet kom. Sen somnade jag om. Morgonens dröm handlade om Linn som hade fått en vårta på halsen – UFF! Jag frågade om hon trodde att vårtmedel bet även på mina äckliga prickar på halsen, men jag minns inte vad jag fick för svar… Klockan var över tio när jag slog upp ögonen igen…


Känner mig lika tom i bollen som jag gjorde 1958 när jag var man och den här bilden togs.

                                                                                                                                                   Fästmön fixade till en underbar helgfrukost med kokt ägg och vi satt länge. Sen packade vi våra ryggsäckar och jag tog dem med hem till mig. Jag behövde nämligen handla lite bröd, fil, mjölk och potatis till Anna och mig för veckan som kommer. Passade på att köpa ris och currysås inne på Tokerian också samt lämna in mammas och mitt Lotto. Men idag blev det ingen vinst… Nu har jag packat upp min rygga** och stoppat in matvarorna som inte ska med tillbaka ut till Himlen i kylen. Strax dags att hoppa ut i bilen igen.

I kväll ska trion O till sin pappa och eftersom både de och vi har packning kändes det smartast att åka över med lite grejor till hemmet i stan i förväg. Linn, stackarn, har alltid en stor trunk som väger ett ton och som till stor del består av skolböcker. För övrigt gläder det mig att hon har fått en sån bra kontakt med R och jag hoppas att det leder till ett visst mål! Hon är så duktig med sin engelska även om jag hittar svenska meningar ibland, men man lär sig genom att skriva och prata och lyssna. Och hennes engelska är bra mycket mer avancerad än min var när jag var i hennes ålder… Ja, när det gäller engelskan kan Linns föräldrar verkligen vara stolta över sin dotter!

Veckan som kommer har jag inte ett skit inplanerat mer än att jag ska städa och tvätta i morgon, måndag. Och så ska jag läsa en spännande bok om bokutgivning och författarskap som jag har fått mig tillsänd som recensionsexemplar. Ett sätt att hålla hjärncellerna i trim!

I kväll blir det det allra sista avsnittet av Morden i Midsomer med sir John Nettles klockan 21 på SvT 1.

                                                                                                                                                 *skallebank = huvudvärk                                
**rygga = ryggsäck

Read Full Post »

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.


Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…


Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)


Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.

Read Full Post »