The Butler

Ett inlägg om en film.

---

 

Det blev verkligen filmkväll igår kväll! Jag var helt slut efter allt fejande, grejande och julmöblande, så det var skönt att sjunka ner i bästefåtöljen framför TV:n och glo på film. Förutom Rymdimperiet slår tillbaka kollade jag The Butler (2013), som gick på SvT. Men det var snudd på att jag missade den, tack vare felaktiga startuppgifter i Expressens TV-bilaga! 👿

The Butler handlar om Cecil Gaines liv – både hans privatliv och hans liv som butler i Vita Huset. Under sin livstid tjänar han inte mindre än åtta amerikanska presidenter. Men filmen är också ett historiskt drama som skildrar afroamerikaners tillvaro i USA. Filmen börjar med en stark scen där Cecil ser sin pappa bli skjuten. Han tas då in i sin vita familjs hus och tränas till… housenigger. Och så småningom hamnar han alltså i Vita Huset. Han tar stora kliv i sitt liv, denne Cecil. Filmen skildrar också Cecils familj och hans söner – och främst genom sönerna kampen för afroamerikaners rättigheter. När filmen slutar gör den gamle Cecil ett återbesök på sin gamla arbetsplats och träffar USA:s första svarta president Barack Obama.

Filmen är till viss del baserad på Eugene Allens liv, en man som arbetade 34 år i Vita Huset som butler. Men den är amerikansk. Väldigt amerikansk… Samtidigt är det många bra skådespelare som gör fantastiska rolltolkningar. Bland annat gör Oprah Winfrey en ypperlig prestation som Cecils alkoholiserade hustru Gloria. Bäst är emellertid Forest Whitaker i rollen som den vuxne och åldrande Cecil.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att föda ett barn

Ett inlägg om en bok.

---

 

I slutet av augusti hade bloggvännen Uppsalaewa och jag en fikaträff där vi utbytte vinstböcker. Men Ewa var så generös att hon skänkte mig en bonushög med böcker – Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik. Nu har jag läst den första delen, Att föda ett barn. Tack Ewa!

Maj är 20 år. Hon har flyttat från sin ganska krävande far och familj i Östersund för att få lite frihet som servitris i Örnsköldsvik. Efter en olycklig kärlekshistoria med den i mina ögon ganska omogne Erik hamnar hon i den äldre Tomas famn. Tomas, som är från en fin familj. Ganska snart blir Maj gravid och det blir ett decemberbröllop. Mannen Tomas är vacker, men liksom Erik har han sina svagheter. Tomas svaghet stavas alkohol. Majs uppgift i livet blir därför att se till att deras tillvaro är perfekt – åtminstone vad gäller matlagning och städning. Men sen finns Tomas svärta där, Majs funderingar över äktenskapet med en man hon inte känner och osäkerheten som nybliven mamma.

Det var svårt till en början att ställa om vad gäller läsningen av den här boken. Det är korta meningar som består av en blandning av det som sker och Majs outtalade tankar. Tankarna, där hon tänker det hon egentligen känner och skulle vilja säga. Men så gör ju inte en ung hemmafru i slutet av 1930-talet. Så småningom kommer jag in i en vettig läsrytm och även i berättelsen. Det är ingen tvekan om att jag ska läsa de två senare delarna i trilogin!

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lars gav Cecil i bonus hos Sven-Harry

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.

---

 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 

Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt från Månpocket i juli

Ett litterärt inlägg.

---

 

Månpocket är nåt jag gillar! Ofta är det bra böcker som kommer ut snabbt i pocket där. Pocketböcker, som ju är betydligt billigare än inbundna – OCH lättare att ha med sig i just en ficka (pocket). Månpocket är faktiskt Sveriges största pocketförlag och har gett ut 2 500 titlar sen starten 1980. Det är Bonnierförlagen och Norstedts Förlagsgrupp som är ägare, men titlarna hämtar Månpocket från de flesta svenska förlag. Totalt blir det cirka 100 pocketböcker om året. Bara så du vet. (Faktauppgifterna är hämtade från Månpockets mynewsdesk-sida.)

Trots att juli är en semestermånad tar Månpocket inte ledigt från sin utgivning. Här är några titlar som kommer i juli och som jag tycker är/verkar vara intressanta:

Sex år av Harlan Coben
Det har gått sex år sen Jake Fischer såg hur hans stora kärlek Natalie gifte sig med en annan man. Sex år av sorg och saknad. När han får syn på Natalies makes dödsannons kan han inte låta bli att gå på begravningen. Men den sörjande änkan är inte Natalie. Jake börjar söka efter sanningen, men jakten på kvinnan som krossade hans hjärta – och ljög för honom – kommer snart att sätta hans eget liv i fara.
Harlan Coben är en av mina favoriter i thrillergenren. Hans böcker är spännande och mystiska och handlar ofta om försvinnanden av olika slag.

En ond liten handling av Elizabeth George
Dottern till en av Barbara Havers bästa vänner kidnappas och spåren leder till Italien. I ett försök att hitta flickan gör Havers ett övertramp och straffas med administrativ tjänst. I stället reser Sir Thomas Lynley till den italienska staden Lucca för att bistå den lokala polisen i utredningen. Snart upptäcker Lynley att fallet har förgreningar långt upp i den italienska maktens korridorer.
Elizabeth George är en av mina favoritförfattare vad gäller deckare. Jag gillar också TV-serierna/filmerna som är baserade på hennes böcker. En ond liten handling är hennes artonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn
Det här är en debutroman i vilken vi läsare med lika delar skratt och svärta får ta emot Emanuel Kents livsfilosofiska råd medan han trasslar sig genom hösten på högstadiet. För alla som läst om, älskat – och växt ifrån – Greg i ”Dagbok för alla mina fans”, finns nu en liknande antihjälte, fast i tonårsupplaga med stor näsa, finnar och fjun på överläppen.
Jag tycker att det här låter som en annorlunda och spännande bok och läser den gärna!

Sigrid av Johanne Hildebrandt
Den här boken sägs vara en magnifik saga byggd på Sigrid Storrådas liv, den drottning som format hela Nordens historia. Vi läsare får följa med till 900-talets sagotid när sägenomspunna kungar och drottningar härskar, blodiga krig står mellan vikingar och kristna och gudinnorna vandrar bland de dödliga.
Det verkar hur intressant som helst!

 

Urvalet ovan är som sagt mitt ur Månpockets julisläpp!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörk dag, ljusa tankar… och tvärtom!

Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.

Idag är det Fars dag. Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.

Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Även om hösten är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.

Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.

Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!

Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.

Min mamma i påskas.

Nu har jag förmånen att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.

Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.

Ljusa tankar mitt i det svarta.

Det gör ont att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig

Nu tycker jag att du är knäpp!

och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.

Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

Omvärldsklämmeri

Ett inlägg där Tofflan klämmer i med lite nytt från omvärlden.

Igår var det röd dag och papperstidningslös dag. Idag är det fredag och klämdag. Då passar det alldeles utmärkt att klämma in lite nyheter från omvärlden. Häng med på den farofyllda (?) resan!

Fängslad mås befriad av polis. Det är gott att läsa att Farbror Blå är djurvän. En mås hade lyckats fastna i grillen på en bil och kom inte ut. Jonas Ström passerade med barnvagn och berättar:

Jag gick och talade i telefon då jag fick se hur ett fågelhuvud stack ut från fronten på bilen. Först trodde jag att det var något från Hobbex men jag pekade i alla fall på grillen och kvinnan i bilen vinkade tillbaka åt mig.

Eh, det låter som goddag yxskaft för mig. Men hur det nu än var kom polisen så småningom och lyckades få loss måsen. Den flaxade, om än lite tilltufsad, upp mot himlen, på självaste Kristi Flax…

Ny plug-in blockerar spoliers på Twitter. Tack! TACK Jennie Lamere, bara 17 år, som har utvecklat denna plug-in som gör att man kan blockera att få handlingen i till exempel TV-serier avslöjad på Twitter! Jag blir fullkomligt galen på alla som sitter och twittrar kommentarer om ett visst program de just tittar på. Snacka om spoilers… Hur intressant är det för mig om jag inte tittar eller hade tänkt titta senare?! Twivo är nånting jag definitivt ska titta närmare på! Inte sen utan nu!

Tre bankkontor i veckan slutar hantera kontanter. När jag var ung undrade jag ofta vad de gör på banken efter klockan 15. Det var nämligen då alla banker brukade stänga för dagen. Idag undrar jag vad de gör på bankkontoren överhuvudtaget. De hanterar i vart fall inte kontanter. Så många som tre bankkontor i veckan slutar med det. Men det finns ett undantag: Tack Handelsbanken, en del av oss använder fortfarande kontanter!!!

Mobil för fyraåringar. Maj gadd! 1stFone, lanserad som

Dumtelefonen för smarta föräldrar

är utvecklad för fyraåringar. Är detta verkligen en nödvändig pryl??? 

Tårarna blev svarta. Nej, jag är inte överförtjust i tatueringar. Tatueringar som inte går att dölja, till exempel i ansiktet, på halsen eller på händerna, kompletterat med nosringar och annan metall, är fulast av allt, tycker jag. Och hur kan man ens komma på idén att tatuera sina ögon? Till och med tårarna har fått färg. Nej, usch och fy! Ingen är så ful att den behöver dölja sitt skinn – eller sina ögon, dårå –  med tatueringar!

Konst i offentliga rum. Konst är… ofta konstigt. Men en tanke med konst är att väcka känslor. Kulturprojektet Konkrement – den blå katedralen är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Uppsala kommun, Uppsala universitet och Sensus. På måndag är det ett seminarium i Gustavianum om tillfällig konst. Just konstverket som tillfälligt står mellan Helga Trefaldighet och Domkyrkan har onekligen en viss likhet med detta, dock permanenta och dessutom i metall, konstverk.

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslut av Vuxliga veckan

Idag stod shoppingtur till klädaffär på landet på agendan. Mitt syfte med turen var att köpa en ny plånbok eftersom min var trasig samt strumpor, även de trasor en masse i min låda. Fästmön skulle försöka byta en vara och Person nummer 3 fick en peng av undertecknad för att h*n har arbetat hårt och även har lyckats nå flera alternativ för framtiden – hur valet sen blir, är en annan femma.

Clark Kent* hittade nästan själv, trots att man bitvis lagt om vägen. Men vi kom fram till rätt ställe!

Hit åkte vi idag! F:A på skylten står för FIRMA och ingenting annat.

Vi uppehöll oss i byggnaden i cirka tre timmar. Ganska svettigt… Solen lyste stekhet när vi anlände, men när vi skulle svalka oss med var sin glass drog molnen ihop sig…

Huset som Gud glömde? Njae, men det blev ett herrans åskväder.

Det blev ett herrans åskväder och regnet vräkte ner när vi efter lyckad shoppingtur färdades längs kringelikrokiga landsvägar in till en mindre ort för middag. Fast man kan ju tro att vi besökte Herren själv…

Änglar och bedjande flickor… Åt vi i Herrens hus?

Jag tror att alla inblandade var nöjda. Baksätet var fullt av påsar i alla fall, liksom bagaget.

Påssjuka? I baksätet fick precis en person och de flesta påsar rum.

Efter avsked i Himlen – nu är Vuxliga veckan slut – vände Clark och jag hemåt New Village. Vi tog gamla vägen och som vanligt blev det bomfällning.

En stunds avkoppling i bilen när bommarna i Gamlis fälldes.

Hemma packade jag upp min påse och min rygga. Jag fick allt detta för 883 kronor:

En Fred Perry t-shirt, två par trosor, en present till ett födelsedagsbarn, en present till mamma, ett par strumpor, en påse tuggummi, ett födelsedagskort till mamma, en BH, tre chokladbitar, en plånbok och bomullspads.

Dyrast var förstås t-shirten, som är blå med vinrött tryck, samt BH:n. Tvålarna, kortet och padsen kostade bara tio spänn styck. Plånboken gav jag 99 pix för, vilket innebär att den inte är av äkta skinn, men det skiter jag i. Jag är nöjd och tycker att jag har fyndat!

Jag hade tänkt köpa flera par strumpor, men eftersom jag lever på stor fot får jag mest titta på herravdelningen och jag vill inte bara köpa svarta strumpor och aldrig i livet beige. Men jag hittade ett par roliga grå som man skulle kunna säga är fiskbensmönstrade.

Fiskbensmönstrade strumpor, det vill säga strumpor med en cool katt i solbrillor på, en katt som uppenbarligen har ätit en massa firrar och bara lämnat benen kvar.

Medan jag satt på toa hemma ringde nån idiot som inte fattar att jag har NIX på min telefon. Numret var 0480463068 och vad jag förstår är det Fortum som döljer sig bakom det numret. Där är jag INTE kund och tänker INTE bli. Skäms, säljare, som inte kollar NIX först!!! Men tur för dig att jag satt på toa och SKET i att svara!

Sen ringde jag mamma och lyssnade på vad hon hade att säga i 30 minuter. Hela helgens agenda kom, så nu vet jag precis vad och när och hur jag ska göra på lördag, framför allt. För mig är det viktigaste då att göra fint på pappas grav. På tisdag är det nämligen sex år sen han lämnade oss.

Nu har jag tömt och kastat (nej, den kan verkligen inte vara bra att ha, den var trasig!) min gamla plånbok och fyllt min nya. Den verkar rätt OK, även om vissa av kontokortsfickorna är väldigt trånga.

Dags att flukta igenom dagens lokalblaska och bänka sig i bäste fåtöljen klockan 21 när Tyst vittne (tredje delen av sex) knackar på rutan.

Jag är trött, jag har ont i hälen, håret rasar av mig, men jag är nöjd med dagen. Nu väntar en ensamdag i morgon med städning och bilfix och så långkörning på fredag.

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Dagens tips: Hur man gör sig själv mållös

(…och det är väldigt svårt när det gäller Tofflan!)

Söndag kväll och man letar efter ett par rena, yttre benkläder inför arbetsdagen i morgon. Så kommer man att tänka på dessa benkläder, som ju så ofta visas upp i samband med puckon:

Den svarta baken har du väl sett förut, senast igår, tror jag..?

                                                                                                                                                                   Då går man in i garderoben i stället för att komma ut ur den. Och HEPP! vad hittar man där? Ett par svarta Levi’s 501 – som passar. De passar! Fortfarande efter… tja cirka sex år. Dessutom är de fortfarande fina i färgen och ytterst lite tvättade. Glad jag blir! 😛 Och mållös. Helt mållös. Ett par brallor som passar…

Den som för resten vill se tvätten på de jeans jag köpte för ett tag sen kan kolla här! Det finns mindre bilder under huvudbilden som man kan klicka upp för närmare detaljer!

Read Full Post »

Tofflan goes Sporty: En cykeltur

Njae, nu är jag väl där och förvanskar verkligheten med mina putslustiga rubriker igen. Inte har Tofflan gone sporty, inte, trots att hon blev fotbollsflata i lördags! Oroa dig inte, trots att den här bilden talar ett annat språk (men den är gammal, bilden! Tofflan är evigt ung):

Inte många rätt på den t-shirten…

                                                                                                                                                               Saken var den att vi plockade upp Lullan Gardenia i stan tillsammans med två skärmar. I utbyte skulle vi ha Fästmöns cykel med oss tillbaka. Ja utbyte och utbyte, det handlar om att vi försökte göra två flugor på smällen, så att säga. Lämna nåt, hämta nåt. Spara på bensin, liksom. Sagda cykel har två hela däck, men bara ett sitter på. Den andra har både Anna och Lasse (mormors/Annas mammas man) förgäves försökt montera på cykeln efter reparation, men inte lyckats.

Jag har en liten bil. Jag fällde alla säten som gick och med gemensamma krafter knölade vi in Annas cykel – och kunde till och med stänga bagageluckan. Det var praktiskt eftersom det började regna. Det som var mindre praktiskt var att diverse oljiga delar föll av så våra fyra händer var mer svarta än vita – och smetiga… Svarta och smetiga blev för övrigt diverse kollin som förvaras i bagageutrymmet såsom ett paraply, en ICA-väska och två sittunderlag. Men vem vill inte ha våtsvarta fingrar, feta matvaror och en svart bak? Tänk så sånt kan liva upp tillvaron!

En svart bak kan liva upp tillvaron.

                                                                                                                                                                Nåt som definitivt livade upp tillvaron var anblicken av Anna, som liksom fick klämma sig in och ner i framsätet, sitta på snedden och upptryckt mot vindrutan. Hon såg baske mig inte klok ut. Men det funkade! Allting går ju – utom tennsoldater och små barn, som ett visst pucko från ett annat liv brukade säga. Vi var mest glada att vi bara hade en cykel med oss i bagaget…

Tänk om vi hade försökt klämma in alla dessa… Detta häftiga konstverk finns att beskåda i Metropolen Byhålan, neråt Vätterpromenaden i Stadsparkens ena hörn.

                                                                                                                                                                 Som plåster på vår förstörda manikyr köpte jag pizza till middag. Vår nya, sportiga liv börjar… sen. Inte än. Men… rätt snart…

Read Full Post »

Vi fortsätter att gno och gnussa idag…

Gnoendet och gnussandet fortsätter idag. Jag har inlett med att smörja in sofforna så nu glänser de svarta – utan en fläck och utan en smula. Gissa bara hur sur jag lär se ut vid första droppen nån spiller eller första brödsmulan som faller?!

Strax bär det av in till Stormarknaden där vi ska inhandla färskvaror till i morgon och diverse annat. En del mat är redan klar, annat återstår.

Vi stannar till hemma hos mig för att hämta serveringsfat och skålar och, snälla Nurse Rached, kolla postboxen!

Såna här blir det i vaserna i kväll!

                                                                                                                                                                    Kvar att göra idag är också förstås ett sista varv med dammsugaren och att plocka liljekonvaljer.

Jag har pratat med Den Blivande Studentskan i telefonen och anar att känslorna inför morgondagen är väldigt dubbla. Inte lätt, men nu står hon inför faktum:

Skolan är slut och jag är vuxen.

Det går nog bra, är jag säker på! Jag hade hoppats få flyga över henne till en brylling till mig och hans familj i sommar, men jag vet inte hur det blir med den saken. Linn är inte en tjej som sitter sysslolös och väntar utan jag är säker på att hon hittar nåt vettigt och bra. Hon har resurser, den tjejen!

Read Full Post »