Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘miljömuppar’

Ett jobbigt inlägg.


 

 Koala i krukväxt

Tofflan i djungeln..?

Oj va jag har jobbat idag! Och så härligt det var! Det har varit fullt ös hela dan, med stort som smått. Och det trillar in saker hela tiden. Känslan av att jag befinner mig i en djungel, en skön djungel, är stor. Mitt självförtroende har inte varit på topp på länge, så det kändes så gott att jag baske mig har fixat allt jag gett mig på. Sen är naturligtvis inte allt färdigt än – det tar längre tid än en dag. På fredag är det premiär för… en blogg med nyheter från ledningen som jag ska skriva. Det uppdraget fick jag av stabsmötet igår. Lustigt nog hade jag ungefär detta som egen idé i ett dokument med anteckningar kring avdelningens interna kommunikation, ett dokument som bara är ett arbetsmaterial hittills. Det var roligt att avdelningschefen och jag hade nästan samma tanke och idé. Nu gäller det bara att försöka göra nåt bra av det, att värdera rätt när det gäller ämnen i underlaget som bara drööösar in… Och INTE använda Toffel-språk utan korrekt svenska dessutom!

Dessutom har jag fått lön idag samt besked om att ingen har överklagat beslutet att anställa mig. Nästa milstolpe vad gäller jobbet är att klara provanställningen…

Gräs och små blommor

Livet känns både skönt och grönt idag.

Inte ett möte hade jag idag, så jag kunde verkligen jobba. Största delen av dan har gått åt till redigering av materialet för nyanställda, ett mycket bra ursprungsmaterial, för övrigt. Sen har jag gjort uppdateringar på intranätet, haft synpunkter på en text till studenter, granskat tre översatta sidor och skrivit ner synpunkter, gjort en liten skylt, planerat för och skrivit ingressen till det första nyhetsblogginlägget… På förmiddagen fick jag fin-besök av en bekanting som jobbar i huset, fast inte på min avdelning. Vi tog en kaffe på mitt kontor och hade ett trevligt samtal… Livet känns både skööönt och grööönt! Tacksam! 

Samtidigt med allt detta har Sverige fått nya ministrar. Fast om de är så särskilt nya vete tusan. Frågan är vad de kan tillföra. Och jag fattar fortfarande inte varför sossarna vägrar samarbeta med vänstern och bara gör det med miljömupparna – som det ju inte går så bra för… (<== understatement of the year..?) Förresten kan jag inte låta bli att fundera över varför Åsa Romson fick gå men Fridoletten vara kvar. Det säger ju en del om hur miljöpartisterna inte tänker… Eh ja… Nu är detta ingen politisk blogg, men så här i bloggens sista skälvande minuter kan jag ändå tillåta mig att framföra de här åsikterna.

 Getostpaj och rötbetsrårakor

Dagens fantastiska lunch.

Mitt på dan åt jag en fantastisk god grön lunch (ja.. ehum…) bestående av getostpaj och en sorts rödbetsrårakor. Fint upplagt som vanligt även om jag börjar bli liiite trött på den där återkommande persiljekvisten på toppen. Nu är mina första lunchkuponger slut, så i morgon ska jag inhandla nya. Det har jag råd med, trots att jag satt med mina räkningar när jag kom hem. Alla är betalda och jag har pengar över. Tacksam!

I kväll har jag också skrivit en sista text mot betalning. Efter detta uppdrag tänker jag avsluta den ”anställningen” och i stället ägna mig åt att sälja eventuella skrivna saker för egen hand. Senare. Inte just nu. Nu vill jag bara jobba som anställd av staten.

Den här dagen har också fört med sig ett samtal från mamma för att meddela att paketet till Mors dag har kommit fram! Å va skönt, då slipper jag ängslas och mamma bli ledsen. Det är ju böcker i paketet (skvallra inte!) och det blir lite kul eftersom mamma sa att hon är på väg att avsluta sin sista olästa bok.

För egen del har jag lämnat en mycket svart bok och gripit mig an en mycket… ehum… eroootisk bok. Men den är spännande också och jag ser fram emot en häftig läsupplevelse!

Tunneln i slutet av ljuset och Dödligt dubbelspel

Den översta läste jag ut i morse och den understa har jag just börjat läsa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.


För tre år sen befann jag mig
i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.


Jag säger ofta till dem
att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.


Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av 
Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »

Jag har skrivit några gånger om alla olyckor som sker på min väg till och från arbetet. Och inte kunnat låta bli att koppla ihop det med allt mobilpratande jag noterar i bilar runt omkring mig. Ett annat fenomen har slagit mig så här i novembermörkret: dåliga billysen!

På väg till och från arbetet ser jag minst tre bilar varje resa som har dåliga lysen på sina bilar. Med dåliga menar jag snudd på ”enögda”, det vill säga ett framlyse är på väg att sluta fungera. På bilar blir det ofta så att en dålig lampa i ena framlyset gör att den andra lampan lyser starkare. Och bländar mötande trafik.

Jag tycker att det är så lätt att kontrollera sina lysen på bilen när man kliver i och ur vid garaget. (Nej, jag har liksom inte nån fjärrkontroll till garageporten utan jag får kliva ur och stänga respektive öppna.) Om jag skulle upptäcka en dålig lampa skulle jag åka och byta den direkt. Varför vänta? Novembermörkret är kompakt och dessutom är det ofta dimma. Då är det bara dumt att chansa, för dåliga lysen innebär att man varken syns bra eller ser vägen framför sig bra!


Upplyst!

                                                                                                                                                                   I morse noterade jag, när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju, en morgonjoggare. Men det var knappt! För h*n hade ingen reflexväxt och inga reflexer på sig. Däremot trodde h*n uppenbarligen att h*n hade nio liv, för h*n korsade en gata utan att se sig om efter eventuell passerande trafik… 

Och nu till det som gör mig än mer fundersam! Folk verkar inte ett dugg mörkrädda ute i trafiken, trots att de borde vara det där, tycker jag. Men se hemma…

Jag har nu uppnått en ålder när jag sällan kan sova en hel natt utan att springa på toa (hade jag varit man kunde jag ha skyllt på prostatan, nu skyller jag bara på åldern). Jag noterar då varje gång att man i vissa lägenheter har tänt dygnet runt. Inte bara nån liten lampa, utan många! Men herreminje, är folk mörkrädda hemma, eller vadå??? I morse när vi traskade iväg till garaget lyste fortfarande samma lampor, så det var liksom inte nån som var uppe sent i natt, bara. Inte heller var det nån enstaka lägenhet utan ganska många… Vad hände med alla miljömuppar som tänkte på detta med att spara energi???

Sammanfattning: Folk verkar inte mörkrädda i trafiken utan far fram enögda eller utan reflexer. Men hemma om nätterna har man massor av lampor tända. Jag själv kollar mina billysen dagligen och kör endast enögd för att köpa en ny glödlampa till bilen. Och på natten när jag sover ska det vara becksvart!

Hur är det med dig? Är du mörkrädd i trafiken och/eller hemma???

Read Full Post »