En Toffla bland hjältar

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.

För tre år sen befann jag mig i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.

Jag säger ofta till dem att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »