Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘märkliga saker’

Ett märkligt inlägg.


 

Felix kollage

Felix var borta, men kom hem fyra minuter efter att jag postat det här kollaget och en efterlysning på Instagram.

Den här veckan har jag varit med om några märkliga saker. Jag gissar att det är sammanträffanden, men riktigt säker kan en ju aldrig vara…

I tisdags hade en av familjens katter varit försvunnen sen fredagskvällen. Det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det, för katten försvann i Förorten och jag befinner mig i New Village. Men Fästmön gav sig ut med Felix pappa för att leta efter katten. Anna la ut en bild på Instagram i samma veva på hur de stod under ett träd för att slippa bli regnvåta och jag kommenterade bilden genom att undra om Felix inte hade kommit till rätta än. Det hade han inte. Jag slängde ihop ett kollage om tre bilder på Felix och la ut på Instagram tillsammans med en efterlysning. Fyra minuter efter att min bild blev postad satt Felix utanför dörren hemma hos sig och ville in.

Den andra konstigheten inträffade på torsdagsförmiddagen. Jag fick ett sms med tre smileypussar från Anna och svarade – med tre smileypussar och en tårta, av nån anledning…

Smileysar pussar och tårta

Tre smileypussar och en tårta.


Jag vet inte varför jag skickade med en tårta, 
för vi hade inte messat tidigare på morgonen och ingen av oss fyller år eller nåt. Men det som är ännu märkligare är att jag två minuter senare blev bjuden på tårta av vännen M, per sms…

En bit tårta

Två minuter senare kom sms från M.


Ja man kan ju undra lite 
över detta. Att Felix kom hem berodde troligen på att det var dags, han var trött och hungrig efter fyra dygn på luffen. Och att M bjöd in mig på tårta berodde nog på att hon hade en bit över från igår. Fast varför jag messade en tårta till Anna kan jag inte förklara. Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka till M och smocka i mig tårta, för jag hade annat för mig. Kanske behöver jag bli lite mer lyhörd för mina egna förmågor och tolka dem bättre så att vissa saker passar bättre in i min planering… Eller… så är det just det rubriken på det här inlägget säger, sammanträffanden, och de sker ju lite när som…

Vad tror DU??? Råkar du ut för såna här sammanträffanden då och då??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett slutande inlägg.


 

blodpenna

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

I syrenbersån

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.


Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis.
Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Willysskylt

Här händer det märkliga saker allt som oftast.


Inne i affären
var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Brev från Läkare utan gränser

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.


Nu har jag fått kraft och ork och lust
att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver söndagens utflykter.


Uppdaterat!!! Den lila blomman
på bild nedan är mycket riktigt backsippa. Den är också fortfarande fridlyst, Agneta!!!


Framåt lunchtid
började det komma allt fler moln. Därför lämnade vi Himlen efter dusch för att hinna få lite sol på våra nosar innan regnet kom. Jag föreslog att vi skulle kolla in Valsgärde och så blev det! Vi passerade Fullerö och strax därefter svängde vi in på en smal väg. Vi fick lämna Clark Kent* vid en lada och gå en knapp halvkilometer.

Skylt Valsgärde
Dagens utflyktsmål.


Åkrarna runt omkring
låg till synes torra och dammiga, men såg välkrattade ut, nästan som mönster.

Åker
Mönster på åkern.


Prinskorven hade lite spring i benen
efter att ha tillbringat så gott som hela lördagen vid datorn.

 E på väg mot gravarna
Elias gick med stora kliv mot Valsgärdes gravar.


Det var lite varmt,
men uppe på toppen på en av gravhögarna blåste det skönt.

E på toppen
Det blåste skönt på toppen.


Vi såg massor av gullvivor
och några lila blommor som jag inte kunde namnet på, men som jag har hört namnet på miljoner gånger.

Lila blommor
Inte gullvivor utan..?


Vi såg två träd
som såg ut att vara jättegamla, säkert från vikingatiden.

Ett jättegammalt träd
Ett av de jättegamla träden.


Uppe på toppen
var det härlig utsikt. Bussen såg ut som en buss för myror.

Bra utsikt på toppen
Härlig utsikt! Vi gick hela vägen upp, den vägen vid pilen.


Ja, det var ett fantastiskt ställe, Valsgärde!
På ena sidan flöt ån och jag blev lite badsugen. Men det fanns ju gårdar och hus i närheten som säkert ägde rättigheterna till det. Hur som helst, nästa gång vi åker hit tar vi nog med oss nåt fika, för man blev riktigt kaffetörstig och lite hungrig!

8 Valsgärde på håll
Hej då, Valsgärde! Här stod vi nere på vägen igen.


Eftersom det kurrade i somligas magar,
så vi åkte in till Tokerian. Jag lämnade in Lottot och vi hade inte vunnit en spänn. Prinskorven fick lite lunch – korv med bröd, passande nog.

Korv m bröd
Korv med bröd till Prinskorven.


Efter lunchen stack vi upp till mig
med mina grejor. Elias passade på att vila på soffan, efter allt spring var han lite trött, grabben.

Prick klockan 14 stod vi utanför mammas/Fästmöns jobb. Och då kom de första regnstänken. Men det blev inte mer än stänk, så vi kunde åka till Gamla Uppsala som planerat!

Anna och jag kikade in till en kille som säljer antikviteter precis intill Odinsborg. Där brukar det alltid hända lite märkliga saker. En gång låg hans arga lilla hund där under ett träd och blängde på mig. Hon gillade inte människor. Idag var hon visst inte hemma. Under trädet stod det i stället en stol. Och i trädet hängde… en kristallkrona…

Kristallkrona i ett träd
En kristallkrona hängde i ett träd hos antikvitetskillen.


Det hade mulnat på rejält,
så vi bestämde att äta glass inomhus. Det var ganska mycket folk där som åt och fikade och en del blev visst aldrig nöjda, medan andra såg ut som om de behövde äta hela sortimentet. Anna och jag dreglade över räkmackorna, men det blev bara glass och kaffe.

Storstrut
Det blev ”bara” kaffe och en Storstrut för mig.


Elias hjälpte för säkerhets skull
sin mamma att äta upp även hennes glass. Annas glass hette Skruven och Elias åt en Geisha.

Anna o Elias äter glassIMG_1410
Skruven och Geisha åts av Anna och Elias.


Allt var fint och mysigt
– utom vår bordslykta som var… TURKOS!!!

Turkos ljuslykta
USCH vilken gräslig lykta!


Lite handling och sen hemfärd
till Himlen. Jag åkte hem till New Village för att telefonera med mamma. Hon var uppspelt efter gårdagens tipspromenad – trots att hon inte vann. Vann gjorde en gubbe som gick med sitt barnbarn, en ung tjej och mamma hävdade indignerat att de nog fuskade, för de gick med mobilen och grejade.

Jag åkte och hämtade lite onyttig mat hos Mac Jack och medan jag satt här och skrev kom regnet. Rejält. Tennisbanan har åter blivit pool.

I kväll väntar sista programmet Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll är Robin Stjernberg med. Det är han som ylade så pass att han ska representera Sverige i tävlingen nästa helg. Jag har ingen klar favorit ännu, men jag har å andra sidan bara hört alla låtar typ en gång var. Och det har låtit ganska… varierande, mest… inte så bra, faktiskt.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »