Blindstyre

Ett o-synligt inlägg.

---

 

Nu är jag nästan lika blind snart som den blinde spelemannen på tavlan som inte längre är i min familjs ägo tack vare en lurendrejare. (Men DET är en annan historia!)

Det är kväll. Mörkt ute, mörkt inne. Jag kom nyss hem från Stormarknaden där jag hade turen att få tid för en synundersökning kl. 18.30. Den här gången dissade jag min vanliga optiker. Att som kund sen många år tillbaka (1991) få vänta en vecka på en synundersökning köpte jag inte. Synsam runt hörnet såg till att jag bara fick vänta en halvtimme.

Det var två år sen jag kollade synen. Då blev det en smärre chock och jag fick inte nån bra hjälp hos min ex-optiker. Jag hade inte råd att göra mer än undersökningen, heller. Idag träffade jag en optiker som förstod mig och snackade samma språk. Utan att vare sig skämta eller föreläsa gav hon mig de alternativ som finns.

Chocken blev inte mindre den här gången. Synen har förändrats mycket sen 2013. Till exempel är jag ett sånt blindstyre att jag balanserar på gränsen till att få köra bil med den styrka på linserna jag har idag. Mitt brytningsfel har heller aldrig varit korrigerat, endast närsyntheten. Och nu på äldre dar… långsyntheten. Det här att behöva läsglasögon för att ägna mig åt det jag gillar mest: att läsa.

Jag betalade 550 kronor och fick mitt recept. Tog rulltrappan upp och gick och käkade en supergod Chicken Vindalo, het så att ögonen tårades, medan jag funderade hur jag ska hantera situationen. Tankarna malde på rätt bra. Det går ju inte att jobba som konsult-redaktör om en inte ser. Om en är halvblind.

En halv mygg uppvärmt kaffe och tvättmaskinen som jobbar i bakgrunden. Jag har tänkt. Jag har nätshoppat linser i horribla styrkor, tycker jag själv. När jag får linserna kan jag prova ut läsglasögon, ett antal par av den billiga sorten. Krångligt när en har olika styrka på ögonen, bara. Men så får det bli. Hoppas det funkar…

Det får bli billiga läsglasögon sen.

Ett stort och varmt TACK till Karl-Bertil, vars generositet gjorde att jag kunde betala för både synundersökningen och tre månaders endagslinser! Du är GULD!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 14 september 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat kommer från boken som jag snart har läst ut. Snart. Blott 100 sidor kvar nu.

Här är det munken Jacques som föreläser:

‘Välj dina vänner med omsorg är ett klokt motto’ sade han. ‘Men välj dina fiender med än större omsorg är ett klokare motto. Att förlora en vän är mycket lättare än att förlora en fiende.’

Och det kan i alla fall jag hålla med om.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spökskrivare och braskrivare

Ett litterärt inlägg.

---

 

Inte ett citat i den här boken är äkta.

På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.

Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.

En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.

Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.

En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i  Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland bokar, tokar, Femmor och Pinnar

Ett varmt inlägg.

---

 

Varmaste dagen hittills valde FEM och Finske Pinnen att dyka upp i Stockholm. Jag strålade samman med dem på Hurtigs as usual, men redan på bussen ner till stan här i Uppsala rann svetten. Och det var inte bara av oro för själva resandet, människomassorna, alla ljuden och alla intryck jag förväntade mig. Det var liksom hett som i h-e.

På Hurtigs blev det sedvanlig räkmacka, men öl till för mig och Finske Pinnen. Till dessert tog jag kaffe och kaka. Ja, jag fick 100 kronor i namnsdagskortet från mamma och det räckte fikat till. Nästan (inte alls, men en del).

Vi uppdaterade varandra rejält. Fokus låg på arbetsmarknadspolitiska frågor, kan man säga. En av oss är arbetslös, en har just sålt sitt företag och en av oss är anställd och trivs inte riktigt. Livet är tufft ibland. Förhoppningsvis blir det ljusare.

För att glömma alla eländen steppade vi ner till Alfa Antikvariat, världens bästa bokantikvariat. Det ligger på en liten tvärgata från Drottninggatan, ner mot Vasagatan. Gatstumpen den ligger på heter Olof Palmes gata. Vi som var med före mordet på Sveriges statsminister 1986 har ett svagt minne av att gatan hette Tunnelgatan.

På Alfa finns det böcker. Överallt. Alla slags böcker. Det råder vansinnigt god ordning, vilket gör det både lätt och fröjdefullt att botanisera bland verken. Jag skulle kunna tillbringa timmar där. Idag insåg jag att jag tidigare bara tittat på hälften av lokalernas hyllor och böcker. Gångarna, hyllorna och böckerna tycks oändliga, det är nästan labyrintartat… Men Den Snåle slog till idag och lämnade Karin Boyes samlade skrifter kvar på hyllan. I stället följde en modernare bok  för 20 kronor med hem.

Efter en vätskepaus tog FEM och jag en egen liten tur, men vi hittade just ingenting – mer än en fantastisk snygg jumper. Orange med en stor stjärna på. Och bara i pygméstorlekar, förstås. Den fick vara kvar.

Jag lämnade paret frampå eftermiddagen, för jag tänkte att de nog ville rå om varandra. Tog mig neråt Gamla Bro och tittade in i några affärer där innan jag tog tåget tillbaka till Uppsala. Sms-biljett dit köpte jag igår hemma från datorn, sms-biljett hem köpte jag via mobilen. Det var hur smidigt som helst – nästan som på räls… Det kan man inte säga om själva tågen. Idag på morgonen läste jag i nån tidning på nätet att det var banarbeten på sträckan. Vissa tåg var ersatta med buss. I stället för att stanna i Määärsta tog tågen vägen förbi Arlanda, men stannade bara i Knife Town. Och Stockholm. På hemvägen stannade vi två gånger i hettan. Nä, det gick inte att öppna några fönster i vagnen där jag satt. Ena gången var det hästar på spårområdet (!), andra gången stoppljus. Man vet inte vad man ska tro om alla förklaringar. Men informationen gavs i alla fall i tågets högtalare och det var bra!

Hemma igen slank jag in på närmaste Kinakrog och åt en kycklingmiddag med en kall öl till. Jag skulle hämta en nyckel på hemvägen, men Nyckelpersonen sades vara ute på vift och kommer över med den själv senare i afton.

Jag har lagt fyra öl på kylning och nu blir det en öl (jag hade EN kall!), lite läsning och ballen* tills solen går ner.

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Juligt och antikt en fredag i februari

Ett varierat inlägg. 

Idag är det fredag. Igår var det torsdag. Det är februari. Idag är det den sjunde februari. Vännen Klara skrev ett inlägg om julpynt i veckan. Hon har gjort en inventering av julpyntsläget bland sina grannar.

Nåt sånt vågar jag mig inte på, för då får jag väl höra att jag är elak/förtalande/hotfull. Nu skiter jag i vad jag får höra om min person, men när jag fick höra att man sprungit omkring med en lista för att få mig vräkt bara för att jag har åsikter, blev jag jävligt förbannad. Uppenbarligen känner man inte till våra grundlagar.

Icke desto mindre, grannar är nånting som dessvärre existerar när man bor i ett flerfamiljshus. Jag är inte ett dugg intresserad av mina, men när Klara hade skrivit om julpynt såg jag mig lite om på jobbet. Och HEPP så hittade jag julbockar i fikarummet. Fast kollegan I trodde att det var hästar. Nåja… Jag förklarade historien föreläste om gårdstomtens evolution via julbocken till dagens jultomte.

Julbockar i februari på jobbet.

Dagens arbetsdag flöt på bra, men det var tack och lov lite lugnare takt än tidigare i veckan. Idag var det mest möten och skrivjobb.

Körde hem i ösregn trots att väderappen sa

snö!

Det var inte halt, men jäkligt dålig sikt. Clark Kent* är verkligen urskitig och inte blev han renare av att färdas på E4:an i ösregn. Han och jag färdas ju liksom inte ensamma där.

Hemma i New Village var det mörkt och tomt. Jag ägnade mig en stund åt att vika tvätt innan jag läste ut Hjärta av jazz. Därpå hällde jag upp prästostbågar i en skål och mig själv ner i fåtöljen med en starköl bredvid. Så körde jag igång DVD:n med gårdagens Antikrundan från Sundsvall inspelad. Och tro det eller ej, appen funkade och jag tävlade med värderingar mot ett inspelat program! Först gick det så himla bra, jag tyckte att jag satte många fullträffar. Sen blev det sedvanligt resultat…

Diplomet från Antikrundan från Sundsvall visar samma omdöme som alltid, Antikintresserad. 😦

En liten surfrunda ska jag ta strax innan jag återvänder till fåtöljen för att slumra lite framför nån fredagsdeckare. Det är ungefär vad jag orkar med, jag klev ju upp 5.45 i morse och det tar ut sin rätt nu i kväll, känner jag…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: Ansökan, intervju och framför allt, dialog

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

• Varför sökte du just det här jobbet?
• Vad tror du att du kan tillföra?
• Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
• Hur bra är du på att samarbeta?
• Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
• Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…

Sammanfattningsvis:

• Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
• Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
• I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
• Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.

Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Idag röd, i morgon..?

Ett inlägg om management by love och kärleken.

Igår skrev jag ett lååångt inlägg om Arbetsförmedlingen och Arbetsförnedringen och dess avgående generaldirektör. Eller, det var mest ett inlägg fyllt av länkar. Länkar till saker som jag själv har skrivit om AF och dess ledare, men också länkar till den senaste tidens artiklar i två dagstidningar och två kvällstidningar.

Men redan igår började tystnaden lägra sig kring Angeles Bermudez-Svankvist. Nu har regeringen gjort sitt, media sitt och vi i sociala medier vårt. Jag kan inte hjälpa att undra hur Angeles Bermudez-Svankvist mår idag efter den här helgen som slutade med att hon fick sparken. Hon som leder enligt management by love och som också föreläser om det. (Undrar om det blir inställt nu..?) Jag hoppas hon har nån som kan visa henne bara kärlek just nu.

Management by love av Angeles Bermudez-Svankvist.

Tro nu inte att jag skriver det här för att häckla Angeles Bermudez-Svankvist – det gör jag inte! Jag skulle ha kunnat skriva ganska elaka inlägg, för min uppfattning om AF är att det är ett ställe som det känns förnedrande att gå till och fram till nyss var Angeles Bermudez-Svankvist dess chef. Men jag har redan skrivit om hur man blir bemött som nåt katten har släpat in, hur man misstänks för att fiffla från den dan man registrerar sig och om några av handläggarna, som gör fel eller inget alls. Jag skulle ha kunnat skriva ännu mer elakt om löner och ersättningsnivåer, men jag har redan tidigare sagt flera gånger vad jag tycker. Generaldirektörslönen är alldeles för hög och ersättningsnivån för a-kassa alldeles för låg.

Men jag tänker faktiskt på Angeles Bermudez-Svankvist idag. Jag undrar verkligen hur hon mår, hur hon känner. Hon ville inte ge upp sitt uppdrag trots att hon inte hade nåns förtroende längre. I somras fyllde hon 50. Ingen attraktiv ålder när man ska söka jobb – lika lite attraktivt som det faktum att man har blivit utköpt… Vad ska hon göra nu? Vad ska hon ta sig till? Nu när hösten närmar sig – både på året och i livet…

När hösten närmar sig, i såväl livet som på året…

Idag är det exakt sex år sen Fästmön och jag hade vår första träff. Tänk, sex år har gått… Och Anna finns fortfarande vid min sida! Vilken kvinna det är… Hon skulle ha kunnat lämna mig 20 tusen gånger om – och just detta att hon inte har gjort det vet jag att MÅNGA undrar över.

Hur kan Anna vara tillsammans med en sån som mig?

Jag kan förstås inte svara på den frågan, den får du ställa till Anna själv. Det enda jag kan svara på är varför jag älskar henne. Anna är…

• rolig
• söt
• vass
• klipsk
• klok
• sexig
• varm
• pussig
• älskansvärd
• vacker
• snäll
• lugn
• busig
• inte gapig
• inte mesig
• bäst

Jag älskar dig, Anna! Bara så du VET och ifall du har MISSAT detta.

Anna i Stockholm i somras.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sms-dialog under ett TV-program

Varning! Humorlösa och snarstuckna personer bör inte läsa detta inlägg! Och inte eller såna som inte gillar snusk!

Det går inte att låta bli att återge något lite av den dialog jag förde med En Kär Väninna under ett Kärt TV-program igår. I will say no more utan låter dialogen, något redigerad, stå för sig själv:

A: Men kolla den där mannen. Är han debil eller?

B: Lite lätt, va… Men vilka fina möbler! Vi har såna! Känner mig rik.

A: Hallå, modeoraklet! Kolla färgkombinationen byxa kavaj! *kräks*

B: Asfult!

A: *muttrar*

B: Måste programledaren vara så käck?

A: Min mamma avskyr just den programledaren!

B: Då kan din mamma och jag bilda klubb.

A: Men asså, måste han alltid ha en tröja på den där viset..? Fantasilöst!

B: Han borde tala med en stylist. 

A: Ehum… jag har ätit upp alla mina pepparkakor, jag kan inte vara snäll längre!

B: Jag har inte heller några pepparkakor kvar.

A: Äntligen lite klass på programmet med den gästen!

B: Jag älskar den gästen! Han har flirtat med min man på gaygalan!

A: Dockorna hanses, de har ju ställbara leder. Undrar om de har ställbara snoppar också..?

B: Bergis är de ställbara!

A: Ja, varför skulle de annars tillhöra gästen?! 

B: Precis, det är säkert en liderlig sälle.

A: *skrattar så jag ramlar ur fåtöljen*

B: Kolla, värsta snygga paret! 🙂

A: Mycket! Men du, jisses va den där gubben föreläser…

B: Gubbar får ALLTID snacka mycket…

A: Snopp = utrymme i programmet.

B:  Ja, det är nog så, tyvärr.

A: Kolla magen!..

B: Jisses vilken kagge!

A: Ja, den är till och med större än min.

B: Och min! Tack och lov… GAH så ful han är!

A: *stum*

B: Promenader är bra  och omvända situps.

A: Orka!

B: Du ligger på rygg och lyfter upp benen långsamt.

A: Men jag VILL va tjock!

B: Tänkte inte på det! 🙂

A: Han är lite skrytig, den där konstsamlaren.

B: Han är VERY skrytig.

A: Såg du Kala Fläcken?

B: H*n är lite manisk…

A: Jag ska åka och hämta Fästmön nu. Vi ska äta tårta när vi kommer hem!

B: Å så gott med tårta! Jag är så sötsugen så att jag snart bits!

A: Min favorittårta också, White Lady! 🙂

B: Nu gråter jag, vill ha tårta! 😥

A: Måste leta fram ett par böxer nu, kan inte åka byxlös till Annas jobb.

B: OK, lycka till i morgon!

A: Det går nog bra! Jag är mer nervös för måndag…

B: Vad händer då? Berätta så jag kan hålla tummarna!

A: *tystnad*

Read Full Post »

Drömmen om Sverige

Att sitta många år i fängelse och drömma om världen utanför är nåt jag kan förstå, men inte begripa vidden av. Jag har nämligen aldrig varit i den situationen. Två personer, som dessutom har suttit i fängelse i USA, är Rickard Flinga och Annika Östberg. Dessa två, för vilka drömmen om Sverige blev verklighet. Tom Alandh har gjort det igen: hans dokumentär om Rickard Flinga och Annika Östberg heter just Drömmen om Sverige och visades på SvT2 igår kväll. Fästmön och jag kollade på SvT Play i sängen lite senare.

Det går inte att låta bli att bli gripen av dessa två människoöden! Rickard Flinga och Annika Östberg brevväxlade för övrigt med varandra under 15 år när de satt i fängelse i USA och kontakten har fortsatt sen de kom till Sverige. Det hade varit lite intressant att veta HUR de två fick kontakt och hur det kom sig att de började skriva till varandra.

Rickard Flinga sköt en man och satt i fängelse i 20 år i USA. Hans svenska föräldrar hade nämligen utvandrat dit. Därför är han svensk medborgare – utan att ha bott i Sverige. Och när straffet var avtjänat utvisades han till sitt hemland, landet han drömde om, det land där han skulle bygga sin framtid.

Annika Östberg dömdes för dubbelmord. Efter 28 år i fängelse i USA kom hon till Sverige 2009. Den 2 maj i år blev hon fri. Även hon hade en dröm om Sverige.

Rickard Flinga blev frigiven år 2000. Med 350 lånade dollars på fickan anlände han till Sverige med en dröm om att bygga en ny framtid. Han var då 49 år. satsade hårt och snabbt hade han en familj med tre bonusbarn, villa och ett företag. Han höll föredarg och han skrev en bok, Iskallt och stenhårt (pocketutgåvan kom ut 2006, jag läste den 2007). Men det höll inte. Och sakta men säkert gick hans dröm i kras. Man har inte långt till tårarna när man ser filmen och hör hur han kämpar och gång på gång säger att han vill ha ett arbete och göra rätt för sig.

Till skillnad från Rickard Flinga har Annika Östberg fått ordentlig utslussningshjälp här i Sverige. Bland annat kom hon till Basta!, ett arbetskooperativ, förra året och där har hon jobbat med hundar.

Det har inte gått så bra för Rickard Flinga. Vi får bland annat se en stark scen där polis kommer för att vräka honom en skärtorsdag.

Annika Östberg har knappt börjat leva sitt liv i frihet än – fortfarande är hon kvar på Basta! Men hon har fått stor uppmärksamhet, bland annat förra året när hon var sommarvärd, nåt som många människor reagerade negativt på. Dessutom var hon med i en TV-version av detta ack så svenska radioprogram, Sommarpratarna. Men vad händer nu?

Det här är en angelägen film om två människor som hade en dröm om att bli fria och att bygga sin framtid i Sverige, drömlandet. Tom Alandh gör som vanligt en stark film. Ingen kan se den och förbli oberörd.

Missade du den igår? Filmen går i repris

SVT1 måndag 6 jun 2011 kl 02.10
SVT2 torsdag 9 jun 2011 kl 16.20
SVT2 lördag 11 jun 2011 kl 15.25
SVT24 onsdag 15 jun 2011 kl 20.00

Och så finns den förstås på SvT Play till den 5 juli.

Read Full Post »