Fredagsgott

Ett inlägg om snälla människor och godsaker, sånt jag är tacksam för.

---

 

Vi får en dagskryssning på Ålands hav framöver!

Egentligen började det där fredagsgoda redan igår kväll. Fast först ringde en sosse på dörren och jag sprang och öppnade utan att glo i tittögat i tron att det var vännen jag väntade på. Att sossarna plingar på hos mig och säger att de raggar medlemmar är… inte smart. Eftersom jag är född i Metropolen Byhålan blir jag aldrig sosse. Tack, Britt-Marie Citron, för övrigt! Nån timme senare plingade Lucille på. Vi fick en lång och bra pratstund. Ibland behöver vi prata av oss. Och jag fick en present till mig och Fästmön – två värdekuponger på en tripp med Eckerölinjen. Vi har tre månader på oss att utnyttja kupongerna. Tack, Lucille!

Jag, som kan och vet allt, är inkallad till ett spännande möte på onsdag. Notera även den stoppljuslysande finnen på hakan.

På jobbet var det fredag hela dan, så jag behöver inte orda mer om det. Lite trist för min del är det att närmaste kollegan har semester hela nästa vecka, men det h*n ska göra unnar jag h*n verkligen – en trevlig resa, lite längre än med Eckerölinjen. Fast ensamt blir det ju… Men… även jag ska göra… ”roliga saker” nästa vecka! Strax före lunch fick jag ett spännande samtal, så på onsdag ska jag in till stan på ett möte. Märkligt så det händer saker… Kan det bero på att nån tipsade om t-shirten jag hade på mig idag? Jag kom på försent att det kanske inte var det mest seriösa klädesplagg jag valt, så det var tur att jag hade en tröja ovanpå…

På fredagar är det gofika på jobbet. Vår trevliga restaurang bjuder kaffe med nåt gott till. För min del blir det numera veckans enda fikabröd – med undantag för födelsedagsfikor, såsom i lördags. Idag bjöds det på rulltårta. Jag tog chokladvarianten med smörkräm i. En riktigt tjock skiva som jag njöt av…

Chokladrulltårta var dagens – och veckans! – gofika.

På hemvägen handlade jag lite mat till helgen. Jag var inte ensam på Tokerian, så tack och lov att det finns scanner! I postboxen låg det post idag igen. Jag blev så nervös av kuvertet till vänster i bild att min kamerahand skälvde så bilden blev suddig.

Brevet till vänster i bild gjorde mig nervös, det bruna kuvertet gjorde mig förväntansfull.

Det bruna kuvertet innehöll en bok. Boken är utgiven av Svenska Addisonföreningen och består av 17 personliga berättelser om personer som har samma sjukdom som min mamma, Addisons sjukdom. Jag tänkte läsa den först och sen ge den till mamma. Den som tänkte på oss två var vänliga Krönikören. TACK!

Boken Diagnos: Kortisolsvikt är utgiven av Svenska Addisonföreningen. Jag och mamma fick den av vänliga Krönikören.

Nu ska jag hänga kvällens första maskin tvätt. Sen värmer jag en låda hemlagad Toffelmat, kycklingfärs och spaghetti. I kväll tar jag ett glas rött till.

Ha en riktigt skön helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland bokar, tokar, Femmor och Pinnar

Ett varmt inlägg.

---

 

Varmaste dagen hittills valde FEM och Finske Pinnen att dyka upp i Stockholm. Jag strålade samman med dem på Hurtigs as usual, men redan på bussen ner till stan här i Uppsala rann svetten. Och det var inte bara av oro för själva resandet, människomassorna, alla ljuden och alla intryck jag förväntade mig. Det var liksom hett som i h-e.

På Hurtigs blev det sedvanlig räkmacka, men öl till för mig och Finske Pinnen. Till dessert tog jag kaffe och kaka. Ja, jag fick 100 kronor i namnsdagskortet från mamma och det räckte fikat till. Nästan (inte alls, men en del).

Vi uppdaterade varandra rejält. Fokus låg på arbetsmarknadspolitiska frågor, kan man säga. En av oss är arbetslös, en har just sålt sitt företag och en av oss är anställd och trivs inte riktigt. Livet är tufft ibland. Förhoppningsvis blir det ljusare.

För att glömma alla eländen steppade vi ner till Alfa Antikvariat, världens bästa bokantikvariat. Det ligger på en liten tvärgata från Drottninggatan, ner mot Vasagatan. Gatstumpen den ligger på heter Olof Palmes gata. Vi som var med före mordet på Sveriges statsminister 1986 har ett svagt minne av att gatan hette Tunnelgatan.

På Alfa finns det böcker. Överallt. Alla slags böcker. Det råder vansinnigt god ordning, vilket gör det både lätt och fröjdefullt att botanisera bland verken. Jag skulle kunna tillbringa timmar där. Idag insåg jag att jag tidigare bara tittat på hälften av lokalernas hyllor och böcker. Gångarna, hyllorna och böckerna tycks oändliga, det är nästan labyrintartat… Men Den Snåle slog till idag och lämnade Karin Boyes samlade skrifter kvar på hyllan. I stället följde en modernare bok  för 20 kronor med hem.

Efter en vätskepaus tog FEM och jag en egen liten tur, men vi hittade just ingenting – mer än en fantastisk snygg jumper. Orange med en stor stjärna på. Och bara i pygméstorlekar, förstås. Den fick vara kvar.

Jag lämnade paret frampå eftermiddagen, för jag tänkte att de nog ville rå om varandra. Tog mig neråt Gamla Bro och tittade in i några affärer där innan jag tog tåget tillbaka till Uppsala. Sms-biljett dit köpte jag igår hemma från datorn, sms-biljett hem köpte jag via mobilen. Det var hur smidigt som helst – nästan som på räls… Det kan man inte säga om själva tågen. Idag på morgonen läste jag i nån tidning på nätet att det var banarbeten på sträckan. Vissa tåg var ersatta med buss. I stället för att stanna i Määärsta tog tågen vägen förbi Arlanda, men stannade bara i Knife Town. Och Stockholm. På hemvägen stannade vi två gånger i hettan. Nä, det gick inte att öppna några fönster i vagnen där jag satt. Ena gången var det hästar på spårområdet (!), andra gången stoppljus. Man vet inte vad man ska tro om alla förklaringar. Men informationen gavs i alla fall i tågets högtalare och det var bra!

Hemma igen slank jag in på närmaste Kinakrog och åt en kycklingmiddag med en kall öl till. Jag skulle hämta en nyckel på hemvägen, men Nyckelpersonen sades vara ute på vift och kommer över med den själv senare i afton.

Jag har lagt fyra öl på kylning och nu blir det en öl (jag hade EN kall!), lite läsning och ballen* tills solen går ner.

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

STOPP! Redo..?

Varning för äckligheter!!!

Kommer du ihåg STOPPljuset från igår?

En ilsket röd finne i pannan.

Jag kan nu meddela att ljuset har gått från STOPP-rött till redo-gult. Och gult är ju, som bekant, alltid fult…

Gult är verkligen fult.

Undras om nästa färgväxling då blir… grönt..? (Visst är jag äcklisch?! Men om du har läst så här långt och tittat på bilderna får du faktiskt skylla dig själv…)

PS Naturligtvis har jag försökt klämma helvetet finnen och misslyckats.

Livet är kort. Gult är fult. Finnar är vidriga.

Read Full Post »

STOPP och belägg!

STOPP och belägg!

säger stoppljuset i min panna. Det är inte 13 bast jag fyller snart.

Finnar – när man snart blir 51…

Bilden gör inte rättvisa åt finnen i fråga och dessutom är kvartsfinnen (= jag) suddig. Men jag ska säga dig att det är jäkligt svårt att fota sig själv när man är så ful som jag så man börjar asgarva!

Seriöst… vi pratade idag på lunchen om vad som händer med en när man tror man ska dö genom sjukdom och sen överlever. Den tacksamhet jag känner när jag pratar om det gör att min ledsenhet från igår försvann helt. Så jag tar en och annan finne i pannan – även om jag snart blir 51 – för att jag just har uppnått denna aktningsvärda ålder (snart) trots allt.

Livet är kort. Jag lever hellre finnig än jag inte lever alls.

Read Full Post »

Stressad mage, jakt på tiden och Klia-leken

Klibbvädret bara fortsätter. Även om det är mulet som idag var det över 27 grader varmt i Fästmöns kök i Himlen. Det påverkar oss alla, man blir grinig och tålamod och ork finns det inte några källor att ösa ur längre. Och jag som ändå inte gör nåt om dagarna! Hur kan jag känna mig stressad? Jag ska förklara!

Under det varma, nästan tropiska nätterna har jag utvecklat en lek som jag kallar Klia-leken. Den går ut på att jag på ett mycket raffinerat sätt straffar mig själv genom att hindra mig att sova. Fast den går bara att leka när jag borde och ska sova. Inte när jag somnar när jag borde och ska vara vaken… Jag ligger i sängen och tänker ut ett ställe på kroppen där det kliar. Sen säger jag stället inuti huvudet. Innan klådan har försvunnit genom att jag har kliat mig ska jag komma på nästa kli-ställe. Och så där håller jag på. Jag menar, tänk dig själv om du hela tiden mal i huvudet

Vänster hålfot. … Höger höft. … Höger näsvinge. … Ryggen. … Vänster lilltå. … Höger höft igen. … Hårfästet. … Nacken, vänster sida. … Ryggen, fast längre ner än förut. … Magen, vänster sida. …

Ja, det blir otroligt jobbigt! Otroligt! Jag känner mig jagad och uppstressad – och det är jag själv som gör det. Himla dumt!

Känner mig så här!

                                                                                                                                                                     I morse sov vi ända till halv elva – det blir ju så när jag envisas med att leka Klia-leken om nätterna och Anna var helt slut efter en tuff arbetsvecka som blev tuffast mot slutet. Fick ett sms nån gång efter tio och vaknade till, men jag orkade inte läsa förrän senare. Tyvärr var det ett tråkigt besked, eller snarare ett besked om lättnad. Tja, det är svårt att förklara och det är kanske inte jag som jag göra det.

Magen påverkas av stressen jag känner och jag är dum nog att ta med mig mobilen in på toa – för jag ska ju vara så tillgänglig jämt. Under förmiddagssittningen bokade jag in en träff med en kär vän som jag har velat träffa hela sommaren. Vi ska ses på måndag eftermiddag och ta en fika, men jag känner att jag egentligen inte har tid. Det är ju lite att förbereda inför Stockholms-trippen på torsdag och jag har ju varit i Himlen nästan hela den gångna veckan. Det är svårt, det där, när man vill och sen känner att det kanske inte var så smart… Samtidigt kanske jag känner annorlunda på måndag, så nu får det bli som bestämt.

Idag pågår förberedelser inför firandet av en nioåring i morgon. Det började med att åttaåringen (ja, han fyller ju inte förrän i morgon!) blev skitsur i morse för att mamma inte vill gå upp klockan sex och fira honom… Han blev så sur att han gick in på sitt rum, somnade och sov en halvtimma! Sen kom han ut och var ganska go och glad igen.

Vi åkte till ICA Solen för att handla middagsmat och lite baktillbehör. Elias hade fått en stor säck med pantburkar och pantflaskor av mammas chef. Om han pantade dem skulle han få köpa sig den största glassen som finns innan han lämnade resten av pengarna till mammas chef. Det blev en Tip Top, minsann…

Den största glassen som finns. Och godaste, tycker både Elias och jag!

                                                                                                                                                            Jag har åkt hem till mig en stund och fick i uppdrag att kompletteringshandla. Två askar jordgubbar från Uppland har jag redan inhandlat för 80 kronor. Vidare behövs det tårtbottnar eftersom ICA Solen endast hade choklad dito och dessa är äckliga enligt insatt källa. Maräng fanns också, men inte heller dessa föll på läppen.

Det första jag fick göra när jag kom hem var att rusa in på toa. Sen startade jag stordatorn så att den fick köra sin virusgenomsökning. Har packat en kasse eftersom jag mitt i allt firande i morgon eftermiddag måste Ut på Uppdrag. Tyck inte att jag klagar, för jag gillar Uppdrag och det ger mig lite extra möjligheter att leva. Hade tänkt ge mig ut idag, men det funkade inte med parkering. Så nu får det bli i morgon, efter tårtkalaset och före födelsedagsmiddagen.

I morse lyckades jag klämma en finne på näsan. Eller misslyckades, snarare. Nu har jag ett stort jä**a stoppljus där i stället. Bäst att se till den innan jag vattnar mina törstiga krukväxter och sticker över till Tokerian, som jag egentligen fortfarande är sur på på grund av chilibågarna, och köper tårtbottnar. Sen bär det av till Himlen igen där det ska dammsugas och bakas inför morgondagen. Känner jag Anna rätt har hon redan gjort hälften innan jag har återvänt…

Read Full Post »

Tackar som frågar, men jag mår BLÄ!

Det är så underbart! Trodde inte det skulle bli så mycket sömn i natt. Huvudet dunkande och jag mådde så illa att jag tog in en spyhink i sovrummet utifall att. Men med sprayad näsa, Bricanyl i luftrören och Cocillana i magen slocknade jag som ett ljus igår kväll, klockan var väl inte 22 än. Gissningsvis är det febern som gör att jag mår så illa.

Inte blev det mycket vila av igår, för när jag kom hem från besiktningen ringde jag mamma som utlovat och hon pladdrade på trots att jag försökte avbryta flera gånger. Till slut gick det. Att avbryta, alltså. Då hade jag legat ovanpå sängen och naturligtvis blödit igenom såväl kläder som överkast, ända ner till påslakanet. Tjolahopp, liksom! Riva upp sängkläder och tvätta är precis vad man vill göra när man mår som en apa. Men det var ju bara att göra och inte fundera så mycket över.

Så här mår jag idag, fast jag är inte lika glad som apan på bilden.

                                                                                                                                                             Kollade på Babel på TV och den kära fru Hatt ringde under programmet. Därför fick hon ett kort samtal EFTERÅT. Typ tre minuter. Sen blev det medicinering, tandborstning och sänggående. Och nej, jag skippade inte tandtrådandet fast jag hade god lust.

I morse vaknade jag 6.22 av att jag mådde illa. Var uppe en stund, tog min sedvanliga medicin och gick på toa innan jag kollapsade i sängen igen. Försökte få ro av regnet som smattrade, men det gick inte. När jag väl somnade om drömde jag en fruktansvärd mardröm om att jag hade flyttat in i en gigantisk lägenhet. Jag har drömt om den här lägenheten tidigare, så jag vet precis hur den ser ut. Och jag har hunnit flytta dit mina grejor! I huset pågick renoveringar och detta medförde att arbetarna skulle inte i vissa rum. Mitt bokrum var ett av dessa rum och alla mina böcker var borta – och ersatta av Kalle Anka-pocketar och Tintin-böcker. Va?!

Vaknade igen vid åttatiden, svettig och ofräsch. Har nu förberett mig för eftermiddagens intervju bland annat med att klämma två illröda och gula (ja, gult är ju som bekant fult!) finnar på näsan. Näsan lyser i sig som ett stoppljus efter alla snytningar, men ändå. Det är INTE fräscht att gå intervju med två finnar på kranen. Du minns väl hur stor min kran är? Finnarna var helt i paritet med min snabel kran.

Min kran är lika stor som Dumbos snabel.

                                                                                                                                                               Nu ska jag tvinga i mig lite fil och müsli innan jag tar en dusch och försöker tvätta bort febersvetten. Det är bara Veklingar som ställer in anställningsintervjuer när de är sjuka. Jag tillhör inte den gruppen, jag tillhör som bekant Gnällarna. Men det gör jag så mycket jag vill på min egen blogg.

Read Full Post »