Ett argt inlägg.
Ganska arg
Det kliar i pannan idag. Det är hornen som vill tränga ut genom huden. Jag är arg. Generellt sett tycker jag att det är bättre att vara arg än att vara ledsen. Ilska kan ge styrka. Men det är inte alltid så konstruktivt det heller.
Tålamodet är kort. Redan i morse blev jag ilsken på tre personer eller företeelser i ganska snabb takt. Först folk som försöker vara roliga (människor som inte försöker vara roliga, däremot, är oftast skitroliga när de råkar vara… roliga, typ).
Sen irriterar jag mig på alla som kommenterar blogginlägg på Twitter. Varje gång jag skriver ett blogginlägg skickar jag en puff till Twitter att det finns nåt nytt att läsa. Ska man kommentera texten ifråga bör man ju göra det här och inte på Twitter, tycker jag. Det är ungefär som om du gör radioreklam för en vara du vill sälja – och så försöker folk beställa vara genom att kontakta radion. Lika dumt, tycker jag. Och ilsknar till varje gång jag tycker att nån gör fel. (Det tycker ju säkert inte de som gör det, men…)
Ovanpå det… turkost… Alltså, turkost får mig att se rött! Det är ingen färg och det gör ont i mina ögon att se nåt turkost. Det gjorde extremt ont i morse att i förbifarten råka se att nån har turkosa jävla persienner! URRRRRRRRRRRRK!
Droppen kom på vägen till jobbet. Hur i helvete kan man köra som om man fick sitt körkort på postorder när man åker omkring i en firmabil, väl uppmärkt med firmanamnet? Hört talas om varumärkesbyggande respektive – krossande??? Alltså, som medtrafikant vill man ju aldrig bli/inte fortsätta vara kund där. Hade jag varit riktigt elak så hade jag lagt ut namnet på företaget i fråga här. Men jag är inte elak idag. Bara arg. Eller jävligt förbannad.
För övrigt är jag felfri. (<== ironi)
PS Kom på en sak till! Folk som pratar lååångsamt… Alltså, jag blir så nervös att jag börjar stamma! Och det spelar ingen roll om vi pratar svenska eller engelska. Jag stammar.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 