Hallå från hörnet/skamvrån?

Ett inlägg om känslan av att befinna sig i ett hörn. Eller vara ställd i skamvrån. 

---

 

Känner mig som den här katten. Den är emellertid finare än jag och har en roll som bokstöd. På Chilli kostar den 299 kronor. Jag har ingen roll alls och är gratis.

Det är måndag morgon. Medan

alla andra 

har gått till jobbet, tvättar jag min morgonrock som luktade stekos, av nån anledning. (Jag lagar inte mat i nattkläderna, men…) Detta att inte gå/åka nånstans varje dag för att göra rätt för sig är oerhört tärande. Jag får förnimmelsen av att stå i ett hörn och stånga pannan blodig. Eller att ha blivit ställd i skamvrån på obestämd tid. Här snackar vi inget tidsbestämt straff, inte. Ibland känns det som om jag får stå här för evigt.

Natten har varit tuff och lång och fylld av sömnuppehåll. Jag somnade runt midnatt bara för att vakna tre timmar senare. Sen dess har jag slumrat och vaknat, slumrat och vaknat tills jag klev ur sängen vid sjutiden och startade tvättmaskinen och perkolatorn. Det fanns inget särskilt skäl till den dåliga natten, det var bara oro av den vanliga och allmänna sorten.

Isoleringen blir allt mer omfattande, trots att jag kämpar mot den eftersom jag vet att den inte är bra för mig. Igår blev den enda utflykten bilresan Fästmöns jobb-ICA Solen-Himlen-Hem till New Village igen. Jag är så glad att jag än så länge kan ha bilen kvar – den är min räddningsplanka på många sätt! Och så har jag vänner!

Man kan visst rapportera mobilt. Genom copy and paste varje dag slipper jag sitta en timme när rapporten sen ska sändas in.

Min torsdagsvän, Elliots mormor, berättade att man visst kan rapportera mobilt – tvärt emot vad min handläggare har sagt mig. (Dum som jag var litade jag på handläggaren och testade aldrig.) Det är praktiskt, för jag gör det jag ska och sen lägger jag in i ett formulär för en kommande rapportering. Då slipper jag sitta nästan en timme och copy and paste nästa gång det är dags att skicka in rapport!

Härom kvällen fick jag ett sms från en annan vän som undrade om jag kunde tipsa om nåt sommarjobb för vännens omyndiga tonåring. Jag svarade att jag ju själv söker jobb – vad som helst – men gav ändå ett par förslag till tonåringen. Problemet är att det är lite sent. Sommarjobb ska ungdomarna helst ordna redan i februari, typ.

Nu drar det mot sommarlov här i Uppsala. Yngsta bonussonen har skolavslutning i morgon kväll och jag har frågat om jag får följa med. (Vem vet hur länge han vill ha mamma, pappa och Toffelmammisen med på skolavslutning?!) Han börjar bli så stor och i sommar blir Anna tonårsmamma igen för några år framöver.

Snart är det sommarlov…

Skolavslutningen i morgon kväll är min veckas enda inbokning. Jag måste se till att det blir fler så jag kan lämna hörnet lite tillfälligt, åtminstone!

Vad händer hos DIG den här veckan??? Skriv gärna några rader och berätta, så kanske jag själv får några idéer som kan minska min isolering!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista april, bärsärskagång och förtvivlan

Ett lite tungt inlägg.

---

 

April vid Fyrisån – men inte Sista april. Då är här fullt av fyllisar och forsränningsflottar.

I morgon är det Sista april här i Uppsala. Tack och lov ligger New Village inte i centrala stan, för där brukar råda krigstillstånd en sån dag. Jag minns min förrförrförrförrförra arbetsplats mitt i centrum. Det var nästan omöjligt att telefonera en Sista april. Den man pratade med i andra änden trodde att man befann sig i ett krigshärjat land. Jag är så glad att jag slipper såväl krig som Sista april – och min förrförrförrförrförra arbetsplats!

Fästmön mår bättre, men är fortfarande klen. Jag har därför åtagit mig att storhandla. Till helgen kommer de två yngsta hem. Yngsta bonusdottern med kille kommer på middag på lördag. Det ska bli så roligt att träffas igen, det var några månader sen sist. Yngsta bonussonen träffade jag ju i söndags, men det är alltid mysigt att träffa honom också.

Anna och jag ska inte ut och festa i morgon. Jag ska handla hem lite gott att äta i stället. Det blir matjessill med potatis, gräddfil och gräslök mitt på dan och räkor och vitt vin till kvällen. Den 1 maj, det vill säga på fredag, kan Anna inte vara hemma från jobbet längre. Hon inleder sin friskskrivning med en lång dags arbetspass. Skönt sen att hon är ledig lördag och söndag.

En fördel med att vara arbetssökande är att man inte behöver ha dåligt samvete gentemot kollegor eller arbetsgivare när man är sjuk. Det ser jag på Anna att hon har – trots att hon har varit så himla sjuk. Men det är en pressad situation på hennes jobb och det finns uppenbarligen inte så gott om vikarier att ringa in. Jag tror att de har ringt från jobbet nästan varje dag för att höra när hon kommer tillbaka i tjänst.

Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet…

Men att inte ha nåt jobb och vara sjuk kan i stället innebära att ingen saknar en alls. Man kan ligga hemma och ruttna i värsta fall utan att nån bryr sig. Det är jobbigt att tänka på, nästan för svårt. Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet, ett ställe vi hör till tack vare våra kompetenser.

Ibland är tillvaron för tung för många. Häromdan läste jag om en ung man som gått bärsärkagång på Arbetsförmedlingen på en av länets orter. Han hade gått dit för att diskutera sin ersättning. Sen hade han blivit arg och slagit sönder saker. För detta dömdes han till dagsböter. Jag undrar hur han ska kunna betala dem… Jag försvarar inte mannens beteende – varken våld eller att slå sönder saker hjälper. Men jag förstår så väl hans förtvivlan, den bor även i mig vissa dar. Det enda man vill är att jobba, men… Med de regler vi har idag är det i princip omöjligt att jobba ens lite grann om man skulle kunna. På sätt och vis är det OK att ersättning ryker från den lilla a-kassan, men att ersättningsdagar också ryker för en timmes jobb, det känns inte OK! Så det är ju inte så konstigt om det finns arbetssökande som jobbar svart för struntpengar. Jag tycker inte att svartjobb är OK, jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt. Men ibland har nöden ingen lag. Själv är jag tacksam att jag inte är där riktigt än.

Den gula orkidén från A sätter lite färg på en annars ganska grå dag.

Det här inlägget har jag skrivit medan jag har väntat på ett telefonsamtal. Ja, jag väntar på flera telefonsamtal men just detta har jag väntat på i ungefär två timmar nu. Under tiden har jag inte bara skrivit, jag har surfat runt på nätet och försökt ta till mig lite nyheter. Dagens största hittills tycks vara att man från och med den 1 november inte längre ska kunna köpa Alvedon i sin livsmedelsbutik. Skälet är att flera unga tjejer, framför allt, har försökt skada sig själva med Alvedon. Dumt på många sätt, tycker jag, som en gång i min ungdom inte dog av 75 Sobril och en förpackning insomningstabletter. Frågan är hur långt vi kan skydda de unga. Jag menar, så länge det inte ens finns staket vid järnvägsspåret i Gamla Uppsala, så…

Den här dan är lite grå och lite tung. Jag har i alla fall en helt underbar gul orkidé att titta på. Den gör dan lite mer färggrann. Men vad gör DU för att sätta färg på DIN dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad – och kanske inspirerad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En man som heter Ove

Ett inlägg om en bok.

---

 

En del är såna att de sparar det bästa till sist. Inte vet jag om jag är en sån rent allmänt, men Fredrik Backmans bok En man som heter Ove var den sista i högen födelsedagsböcker för i år. Det flesta böcker jag fick till födelsedagen i år var riktigt bra böcker. Fast faktum är att jag verkligen sparade den absolut bästa till sist. Tack, Anna!

Det här är en bok som redan i inledningen fångar min uppmärksamhet. Ove, 59 bast, ska nämligen köpa ”data”. Ove är lite av en grannarnas skräck, han är en aning (!) bitter och framför allt: han är bostadsrätts-föreningens självutnämnde ordningsman. Han har inga vänner utan umgås bara med sin fru. Det tar emellertid över 40 sidor innan vi läsare får veta mer direkt var den där frun är. När en nyinflyttad familj backar in i Oves brevlåda vet han inte om att han får vänner för livet. Ilsken svär han och tar kommandot över såväl bil som släp. Sen drar en märklig historia igång – med tillbakablickar på Oves liv. Allt medan Ove själv försöker ta livet av sig.

Först är det en väldigt rolig bok. Men under läsningen av vissa kapitel kommer faktiskt tårarna. Den här boken är så mycket! Den skildrar en man som gillar rutiner, men också en man med ett mycket stort hjärta. Om nu bara omgivningen tar sig tid och ser det. Nåt av det sorgligaste i kråksången är att Ove inte längre har nån funktion. En måndag var det bara tack och hej från jobbet, till exempel (måndagar är för övrigt inga bra dagar för Ove):

[…] Människan behöver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifrån honom. Han har gjort allt som det här samhället har sagt åt honom att göra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt, gjort rätt för sig, kört en ordentlig bil. Och hur tackade samhället honom? Det kom in på hans kontor och sa till honom att gå hem, det var vad det gjorde. Och en måndag hade han ingen funktion längre. […]

Jag skulle kunna skriva åtskilligt fler citat, men det tänker jag inte göra. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken. Den får nämligen högsta Toffelbetyg. Men nån jävla filmatisering (Oves svordom!) av boken tänker jag inte se! Det skulle definitivt inte Ove ha gjort heller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen torsdag!

Ett inlägg om en omvärderad dag.

I mitt förrförra arbetsliv avskydde jag torsdagar, av nån anledning. Kanske var det så att jag på den tiden var alltför mycket mitt jobb. När helgen närmade sig blev jag lite förskräckt. För vem skulle jag vara då? Idag har jag en annan syn på arbete. Visst önskar jag mig fortfarande inte bara ett fast jobb utan ett jobb jag brinner för. Men det viktiga är ändå att få en inkomst. Att kunna betala sina räkningar. Att kunna göra rätt för sig.

Mina tankar om torsdagar är numera betydligt ljusare. Nu närmar sig helgen och jag behöver inte få panik kring den. Det finns alltid saker att ordna med hemma och så finns ju familjen…  Helgen som kommer jobbar Fästmön, så jag vet inte riktigt om vi ses eller inte. Igår fick jag förresten oväntat besök på kvällen. Det plingade på dörren och jag förväntade mig att se nåt barn som sålde bullar eller godis för att finansiera nån skolresa. Utanför stod Anna! Hon hade varit på några ärenden i närheten. Iskall fick hon komma in och värma sig innan jag skjutsade ut henne för att handla på ICA Solen först och sen till Himlen. En liten spontan bonus-dejt, alltså! Jag var såå trött, men se Anna har jag alltid tid för!

Men åter till torsdagar! En höjdpunkt på kvällen är förstås Antikrundan. I morse uppdaterade jag appen. Jag hoppas att de har förbättrat den sen förra veckan! Naturligtvis ska jag testa. Men innan rumpan kan slås ner behöver bilen tankas (check!) och jag och mitt hår duschas och tvättas.

Antikrundans app var lite glapp förra veckan.

Det snöade i natt. Vaktis hade plogat så fint vid garagen och parkeringsplatserna under onsdagen. Typiskt att det då ska fyllas på under natten med det där vita eländet. Och ännu mer kom det under dan. Jag satt helt fridfullt och lunchade lite lätt (!..) idag och HEPP! så föll tunga flingor utanför…

En liten lätt lunchportion…

Jag var inte så hungrig idag, så jag valde en sallad. Men den var… allt annat än liten. Som vanligt hade jag sällskap av min bok på gång. Nu har jag bara 30nånting sidor kvar, så jag ska försöka läsa ut den i kväll också mellan alla kvällsaktiviteter.

Mina vanliga lunchkompisar.

Men före lunchen idag fick jag ett bra tips om en skomakare alldeles nära. Jag tittade in där på lunchen och kollade om de kan laga min trasiga sko. I morgon ska jag halka dit när affären öppnar och få min sko lagad. Jag klarar mig ju säkert under dan med lufthåliga gympadojor.

Min trasiga sko ska bli lagad i morgon.

I övrigt har jag haft en hyfsat bra arbetsdag. Vi hade avstämningsmöte på förmiddagen och det genererade i många jobb. Roligt – och lite pirrigt. Jag har inget emot att få arbetsuppgifter, men jag tror väldigt sällan att jag klarar av saker och ting. Faktum är att det mesta fixar sig. Måste sluta vara så rädd och tro att jag inte klarar av saker och ting.

Dagen avslutades med ett BRA möte med mitt fackombud. Om alla som jobbar fackligt vore som h*n, skulle facket ha massor av medlemmar. H*n är nämligen väldigt synlig, både för oss medlemmar och för ledningen.

Hur har DIN torsdag varit??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag har nåt att läsa när jag kommer ut från duschen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens jävlar anamma

Ett inlägg om dagens promenad.

Inte nåt skönt väder idag. Grått, blåsigt och kyligt. Men jag gick inte ut för att njuta av nån jäkla sol, jag gick ut för att ladda mitt jävlar anamma. Det där som vissa tror att jag har oooändligt av, medan andra tycker att jag klär mig i offerkofta. Nåja, jag är inte på den här jorden för att tilltala andra, mina uppgifter är annorlunda.

Grått…

Även en bitsk Toffla kan ha riktigt svarta dar. Det har varit ett par såna nu. Det räcker och blir över. Dags att vända och bli jävlar anammig i stället. (Det syns fortfarande inte utanpå hur jag gråter.)

Idag hade jag min första dejt med Runkeeper. Vännen Agneta hade varnat mig för den peppande tjejen som tilltalar en var femte minut. Därför hade jag tryckt i headsetet. Jag fick veta hur fort jag gick och hur långt jag gick. Inga maratonlopp, precis, men det blev tre kilometer. Efter två kilometer gjorde hål-foten (= foten jag trampade ner i ett hål på Kulturnatten och ramlade) ont, så jag fick sakta farten. Sen stannade jag åtta gånger för att fota och en gång för att slänga soppåsen. Typ 13 minuter per kilometer anser jag därför vara hyfsat för Vår Fallna Hjältinna (= Petite Moi).

En annan fallen hjälte.

Medan jag gick och funderade såg jag en tant med keps och gåstavar, en kvinna med hund och en en tjej med en dramaten. Var är alla gubbar/män/killaridag, tro?

Passerade det som kunde ha varit min egen taxiplats. Men jag skulle ju ALDRIG göra en sån förskräcklig isärskrivning!!!

Taxi plats… Förskräcklig isärskrivning!!!

Funderade på det där med ålder… När man söker jobb ska man tydligen vara mellan 30 och 35 och ha 25 års erfarenheter och kompetenser. Det går liksom inte ihop för mig…

Rönnbär kommer när året åldras går mot höst. Röda, vackra… Varför är det bara människor som anses fula och värdelösa när de åldras?

Det är som att människor som är lite äldre, men ännu inte pensionsmässiga *pekar med hela handen på mig själv*, både anses fula och värdelösa. I naturen är det tvärtom, tycker jag. Åldrandet är vackert! Som röda rönnbär, eller bara utblommade blommor…

Vackert och utblommat på bredden.

Å andra sidan…

Utblommat på höjden.

Får mig att undra om vad som är värdefullt här i livet och vilka människor som är värdefulla. Funderar vidare på när Den Rätta Arbetsgivaren ska se att det röda lönnlövet till och med är lite vackrare än de gröna. För de gröna är ju så många och vanliga…

Vem är vackrast i det här trädet?

Planerna för eftermiddagen har ändrats lite. Jag är bortbjuden på fika. Värdinnan hade tänkt baka, men messade nyss för att hon inser att det inte går att baka: ugnen är upptagen hela dan. Jag föreslog att vi skulle åka till ICA och sno nåt fikabröd. SJÄLVKLART skämtade jag! Här snos ingenting, här görs det rätt för sig!

Har du gjort nån rätt för dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi behöver bo…

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…

Såväl villapriserna som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmen om Sverige

Att sitta många år i fängelse och drömma om världen utanför är nåt jag kan förstå, men inte begripa vidden av. Jag har nämligen aldrig varit i den situationen. Två personer, som dessutom har suttit i fängelse i USA, är Rickard Flinga och Annika Östberg. Dessa två, för vilka drömmen om Sverige blev verklighet. Tom Alandh har gjort det igen: hans dokumentär om Rickard Flinga och Annika Östberg heter just Drömmen om Sverige och visades på SvT2 igår kväll. Fästmön och jag kollade på SvT Play i sängen lite senare.

Det går inte att låta bli att bli gripen av dessa två människoöden! Rickard Flinga och Annika Östberg brevväxlade för övrigt med varandra under 15 år när de satt i fängelse i USA och kontakten har fortsatt sen de kom till Sverige. Det hade varit lite intressant att veta HUR de två fick kontakt och hur det kom sig att de började skriva till varandra.

Rickard Flinga sköt en man och satt i fängelse i 20 år i USA. Hans svenska föräldrar hade nämligen utvandrat dit. Därför är han svensk medborgare – utan att ha bott i Sverige. Och när straffet var avtjänat utvisades han till sitt hemland, landet han drömde om, det land där han skulle bygga sin framtid.

Annika Östberg dömdes för dubbelmord. Efter 28 år i fängelse i USA kom hon till Sverige 2009. Den 2 maj i år blev hon fri. Även hon hade en dröm om Sverige.

Rickard Flinga blev frigiven år 2000. Med 350 lånade dollars på fickan anlände han till Sverige med en dröm om att bygga en ny framtid. Han var då 49 år. satsade hårt och snabbt hade han en familj med tre bonusbarn, villa och ett företag. Han höll föredarg och han skrev en bok, Iskallt och stenhårt (pocketutgåvan kom ut 2006, jag läste den 2007). Men det höll inte. Och sakta men säkert gick hans dröm i kras. Man har inte långt till tårarna när man ser filmen och hör hur han kämpar och gång på gång säger att han vill ha ett arbete och göra rätt för sig.

Till skillnad från Rickard Flinga har Annika Östberg fått ordentlig utslussningshjälp här i Sverige. Bland annat kom hon till Basta!, ett arbetskooperativ, förra året och där har hon jobbat med hundar.

Det har inte gått så bra för Rickard Flinga. Vi får bland annat se en stark scen där polis kommer för att vräka honom en skärtorsdag.

Annika Östberg har knappt börjat leva sitt liv i frihet än – fortfarande är hon kvar på Basta! Men hon har fått stor uppmärksamhet, bland annat förra året när hon var sommarvärd, nåt som många människor reagerade negativt på. Dessutom var hon med i en TV-version av detta ack så svenska radioprogram, Sommarpratarna. Men vad händer nu?

Det här är en angelägen film om två människor som hade en dröm om att bli fria och att bygga sin framtid i Sverige, drömlandet. Tom Alandh gör som vanligt en stark film. Ingen kan se den och förbli oberörd.

Missade du den igår? Filmen går i repris

SVT1 måndag 6 jun 2011 kl 02.10
SVT2 torsdag 9 jun 2011 kl 16.20
SVT2 lördag 11 jun 2011 kl 15.25
SVT24 onsdag 15 jun 2011 kl 20.00

Och så finns den förstås på SvT Play till den 5 juli.

Read Full Post »