Spökskrivare och braskrivare

Ett litterärt inlägg.

---

 

Inte ett citat i den här boken är äkta.

På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.

Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.

En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.

Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.

En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i  Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den där förfärliga…

Ett svart på vitt inlägg.

---

 

Nu har jag själv läst det. I en bok. I Steglitsan av Donna Tartt. Jag är… förfärlig! Läs själv:

För jag är en tjej. En hon. Inte en hen som en sur kappvändare kallade mig en gång. Hur som helst – förfärlig är jag. Det har Donna Tartt skrivit, så det måste vara sant i alla fall. Nu ska jag läsa lite till i boken. Vem vet vilka fler sanningar jag hittar…

PS Fast det där med åldern blev inte riktigt rätt. Jag tackar dock för avdraget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förkunnaren

Berit Hård is back! Unni Drougge låter sin antihjältinna härja vidare efter Bluffen i Förkunnaren, som jag just har läst.

Berit Hård is back!

Den här gången har Berit Hård fått i uppdrag att följa en artist som predikar om kärlek – samtidigt som han bränner Koranen och gör en hel del andra märkliga saker. Berit ska skriva ett personporträtt på artisten och finner sig plötsligt vara i Indien på ett ashram. Det är första delen av bokens totalt fyra delar. I de andra delarna kommer plötsligt sossarna in på byrån där Berit jobbar och vill bli kunder – tillsammans med Lotuz af Love, den karismatiske artisten.

Jag skrattar högt när jag läser – så gott som varje kapitel lockar fram ett garv. Kapitlen, som hela tiden avslutas som cliffhangers, typ:

[…] Hon fick bråttom när hon såg munkens uppsyn. De där gallergrindarna – de kändes plötsligt hotfulla.[…]

Som sist är det mycket sex och mycket ätande, Berits favoritsysselssätningar. Det skrattade jag kanske inte så mycket åt. Däremot kan såna här rader få mig att vråla av skratt:

[…] Sekreteraren, som hette Jenny eller Malin (Berit förväxlade alltid de två namnen) svischade fram och tillbaka mellan köket och mötesrummet […]

Den här boken har genrebeteckningen deckare tryckt på omslaget. Jag skulle snarare vilja kalla den en pikareskroman. Jag tycker att den består av flera berättelser som är mer eller mindre lustiga. Ibland känns det nästan som om författaren inte riktigt orkar fortsätta på den påbörjade berättelsen utan i stället tar fatt i en annan, med delvis samma persongalleri. Det är ett under att Unni Drougge får ihop det hela i slutet…

Visst är det här roligt och visst sägs det många sanningar i boken, men jag har ändå svårt för det här röriga. Det gör att boken, trist nog, bara uppnår medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bluffen

En av de mest konstiga böcker jag har läst har jag just slagit ihop. Och jag sitter här och undrar om jag gillade den eller inte. Eftersom jag småler och fnittrar lite tyst bestämmer jag: Unni Drougges bok Bluffen är häftig! Den är skithäftig. Jag gillar den. Tack mamma, som gav den till mig i födelsedagspresent!

Bluffen börjar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg dit den frodiga journalisten Berit Hård begett sig för i tjänsten. Nån försöker ta livet av Jan Guillou mitt framför ögonen på alla mässbesökare och Berit råkar filma det hela. Strax är hon indragen i en härva av sanningar och lögner. Hon räddar till och med livet på en författare/kändis, men tar nästan livet av en taxichaffis. Eller vad han nu är. Och så är det här med bordellhärvan och Tessan, Stina och… Unni Drougge. För att inte tala om Lucifers roll i det hela. Eller om Berits erotiska eskapader med än den ena, än den andra. (Hade hon varit man hade ingen reagerat på dessa.) En späckad roman av sällan skådat slag är en underdrift, kära läsare!

Bara greppet att skriva om sig själv i tredje person är annorlunda. Unni Drougge figurerar nämligen själv i sin bok. Inte i nån huvudroll och inte i utkanten, utan i en nyckelroll, skulle jag vilja säga.

Att kategorisera denna roman som en deckare går inte. Möjligen är den lite åt Alexander McCall Smiths håll med Berit hård i rollen som mma Ramotswe. Ändå inte. Den här boken är inte lik nånting jag har läst förut! Den är konstig och underhållande, spännande och full av saker mellan raderna som är hur intressanta som helst att upptäcka! Så gör det. Läs den här boken! Av mig får den högsta betyg.

Read Full Post »

Nej jag är ingen rolig typ

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)

Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.

Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »

En allegori: Bus i hus

Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.

DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!

                                                                                                                                                           Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.

Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.

Alliansen, var ordet!

sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)

Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.

Tjolahopp!

Read Full Post »

Tidigt en morgon i juli…

I morse vaknade jag klockan 4:44. Det var ungefär en timme innan jag började skriva det här inlägget. Displayen på klockradion lyste röd mot mig. Ilsket röd. Typ lika rött som ”piskrappet” över mitt lår har varit. Det har nu mörknat i färgen, vilken oroar mig liiite. Och så har det blivit längre. Fem centimeter längre sen igår. Om jag inte mätte tokigt då.

Första delen. Tog en bild från sängen, det är svårt att fota sig själv…

                                                                                                                                                          Och så andra delen:

Det inflammerade”rappet” går fram till 33 centimeter idag, vid den röda markeringen. På bilden ser det inte så ilsket ut, men det är ljuset som spelar en spratt.

                                                                                                                                                          Jag kanske ska bli orolig nu. Eller? Men i stället känner jag mig rätt luttrad. Detta med lårkan ingår liksom i mitt mindre roliga liv just nu. Tror det var lårkan som väckte mig, jag kom väl åt nåt ömt ställe. Men sen låg jag och tänkte på framtiden och oron ilade i mig som tusen myror. Så jag gick upp, tog min magmedicin, satte på kaffe, startade datorn och tog in lokalblaskan. Varför ligga och vända och vrida sig i sängen till ingen nytta?

På tal om nytta har jag noterat den nya damminvasionen i hemmet dessa dagar jag har hasat runt här. Jag orkar inte städa igen. Men snart gör jag det för dammråttor och skit får mig att må ÄNNU sämre. Fast dagens projekt blir nog att ta sig över till Tokerian (bäst att se upp så ingen dänger en varukorg på mitt onda ben…) och att duscha. Äventyrligare än så blir det inte. Jo, jag kanske ska byta kökshanddukar… Min ursprungliga tanke var att landa i Förorten hos familjen idag, men det blir nog mer troligt bortåt fredag. Jag har för ont. Jag blir bara en börda för Fästmön.

Huset är tyst så här dags. Tystare än den vakna tystnaden somliga visar mig. Men jag bryr mig inte. Jag står för mina åsikter. Det måste ha varit vissa sanningar som träffade mitt i prick. Mitt syfte var egentligen inte att vara ”plain mean” utan att skriva av mig vad jag tyckte och kände. Fast det var lite dumt att dra med somliga som inte hade med saken att göra. Det blev väl en sorts skydd, en gardering, mot vad som KANSKE hade sagts av den vältaliga källan.

Äh, jag bryr mig inte. Snart är jag borta och då blir denna orkan till ett knappt hörbart andetag. Bloggen, däremot, den är mer beständig än jag. Den drabbas inte av inflammationer och sår, hat och tystnad. Eller jo. Hat och tystnad kan den ju drabbas av, men det gör inte ont i den.

Det ser ut att bli en rätt solig dag idag… Och kaffet är klart…

Read Full Post »

Vissa vill man bara lyfta fram…

Alldeles nyss, medan jag utförde den kletiga kvällsbehandlingen av Onda Lårkan, lät jag ögonen läsa några av inläggen på Kloppans blogg. Detta för att ta udden av hur j***a ont det gjorde att smörja men också för att få läsa nåt underhållande.

Kloppan är tjej som jag har ”känt” via olika träffpunkter på internet i cirka ett och ett halvt år, tror jag. Vi har aldrig träffats i verkliga livet, men ändå känns vi som de äldsta vänner ibland! Och ibland är det många mil mellan oss vad gäller åsikter och humor… Precis så där som det är med gamla vänner.

Kloppan är verkligen ”toadily insane”… Bilden är norpad från huvudet på hennes blogg!

                                                                                                                                                     Kloppan skrev idag ett inlägg om en kompis hon känt i många år. Inlägget fick mig att skratta och att tänka på de gamla vänner som finns kvar i min bekantskapskrets. De som alltid har funnits där – oavsett antal mil mellan åsikter eller rent fysiska.

Ibland skriver hon några korta, tänkvärda rader som ofta serverar sanningar man kanske inte vill ta emot alla gånger…

Hon har en ganska rå humor, Kloppan, och ibland tämligen grov, alltför grov för min smak. Men jag har ju gissat att det är genom sin humor hon klarar av sin tuffa tillvaro som ensamstående mamma med två barn (varav en tonåring, bara det…), deltidsarbetande på grund av en sjukdom och en ganska hård bakgrund i livets skola. Jag har många gånger önskat att jag hade Kloppans humor att ta till när mitt eget liv känns svart, men tyvärr har jag inte hennes förmåga.

Och bara för att Kloppan har humor innebär det inte att hon är ytlig! Den som följer hennes blogg får den insikten – kanske inte vid första anblicken/läsningen – men efter en stund.

PS Sen är hon förstås östgöte och det är nåt visst med det folket!

Read Full Post »

En lite svart dag, men ändå full av vänlighet

Mitt på dan for jag upp till pappas grav för att kolla ”skicket”. Där var ganska OK, några vissna tagetes bara, att noppa bort. Mamma och jag ska åka upp med blommor i morgon. Tog en bild från kyrkogården, en vidunderlig utsikt mot hus på höjden…

Kyrkogården ligger på en höjd – liksom dessa hus, fast på flera kilometers avstånd…

                                                                                                                                                 Därpå var det dags för en vacker begravningscermoni, med massor av blommor, tårar och fina psalmer. Jag hängde med på minnesstunden efteråt och fick två trevliga damer till bordet, Soffan och Farmor.

Vännen FEM hade inhandlat inte bara TVÅ utan TRE böcker åt mig hos Bok-Anna i hamnen! Den till höger hade hon hittat och köpt på eget bevåg. 😀

Mats Strandberg– och Karin Fossum-böckerna hade vi kommit överens om att hon skulle inhandla, boken Clark Kent hade hon köpt som bonus! Hon ÄR bara för gullig, FEM!!!

                                                                                                                                                 Så på Domus-takets parkering bytte vi böcker mot några småslantar (15 pix för Mats Strandbergs bok, 40 för Karin Fossums – inbunden och nyutkommen!) – och sa att vi ska försöka ses, men troligen inte nu. Jag åker ju ner med mamma igen den 16 juli, men FEM åker till Grekland med sin A den 18:e, så kanske hinner vi inte ses.

Damen som inte kunde läsa min ansökan ringde mitt under minnesstunden, så jag fick halvviskande försöka komma överens om hur vi skulle lösa det hela. Sen ringde mamma – bara hur pinsamt som helst att smita ut IGEN – men jag hade mobilen på ljudlöst. Jag hade försökt ringa henne efter begravningen för att säga att jag följde med på minnesstunden, vilket inte var tänkt från början. Och hon tänkte väl inte på att hon ringde olämpligt.

När jag kom hem sen, efter att ha hunnit med ett par ärenden på stan också, var det rätt surt här. Det blev inte bättre av att jag fick ett intressant mejl vars innehåll jag ville diskutera med Fästmön OCH att jag var tvungen att sätta mig vid datorn och mejla iväg min ansökan på fil. Ibland är min mamma otroligt självisk och det verkar som om hon inbillar sig att mitt liv stannar upp bara för att jag hälsar på henne… Jag fick ett smärre utbrott, för det var länge sen jag tog nån skit. Fast i barn- och ungdomen hette det

jag orkar inte, jag är så sjuk!

Numera heter det

jag orkar inte, jag är så gammal!

Och det hon inte orkar med är att nån säger emot och att nån säger sanningar. Men jag gav mig inte och vi redde ut ett och annat innan vi dukade fram sill och potatis på ballen*. Jag vill inte att det ska var nåt skit som ligger och gnaver och irriterar, jag vill reda ut eventuellt tjafs genast!

Se ner på golvet, på mammas fina matta på ballen* och räkna till tio…

                                                                                                                                                      NU ska vi inta dessert – jordgubbar och mjölk. Och det blir framför TVn, för mamma, vars liv INTE stannar för att jag kommer på besök, tittar på fotboll – jag är inte ett dugg intresserad, men ska ändå joina henne vid desserten…

                                                                                                                                                *ballen = balkongen

Read Full Post »

Utdraget. Del 86

En del får betalt för att säga sanningar, andra för att offentliggöra lögner. Sådana som E och jag, vi får inget annat arvode än frid i våra själar och upprättelse. Och det är inte fy skam! Jag längtar…

Read Full Post »