Tidigt en morgon i juli…

I morse vaknade jag klockan 4:44. Det var ungefär en timme innan jag började skriva det här inlägget. Displayen på klockradion lyste röd mot mig. Ilsket röd. Typ lika rött som ”piskrappet” över mitt lår har varit. Det har nu mörknat i färgen, vilken oroar mig liiite. Och så har det blivit längre. Fem centimeter längre sen igår. Om jag inte mätte tokigt då.

Första delen. Tog en bild från sängen, det är svårt att fota sig själv…

                                                                                                                                                          Och så andra delen:

Det inflammerade”rappet” går fram till 33 centimeter idag, vid den röda markeringen. På bilden ser det inte så ilsket ut, men det är ljuset som spelar en spratt.

                                                                                                                                                          Jag kanske ska bli orolig nu. Eller? Men i stället känner jag mig rätt luttrad. Detta med lårkan ingår liksom i mitt mindre roliga liv just nu. Tror det var lårkan som väckte mig, jag kom väl åt nåt ömt ställe. Men sen låg jag och tänkte på framtiden och oron ilade i mig som tusen myror. Så jag gick upp, tog min magmedicin, satte på kaffe, startade datorn och tog in lokalblaskan. Varför ligga och vända och vrida sig i sängen till ingen nytta?

På tal om nytta har jag noterat den nya damminvasionen i hemmet dessa dagar jag har hasat runt här. Jag orkar inte städa igen. Men snart gör jag det för dammråttor och skit får mig att må ÄNNU sämre. Fast dagens projekt blir nog att ta sig över till Tokerian (bäst att se upp så ingen dänger en varukorg på mitt onda ben…) och att duscha. Äventyrligare än så blir det inte. Jo, jag kanske ska byta kökshanddukar… Min ursprungliga tanke var att landa i Förorten hos familjen idag, men det blir nog mer troligt bortåt fredag. Jag har för ont. Jag blir bara en börda för Fästmön.

Huset är tyst så här dags. Tystare än den vakna tystnaden somliga visar mig. Men jag bryr mig inte. Jag står för mina åsikter. Det måste ha varit vissa sanningar som träffade mitt i prick. Mitt syfte var egentligen inte att vara ”plain mean” utan att skriva av mig vad jag tyckte och kände. Fast det var lite dumt att dra med somliga som inte hade med saken att göra. Det blev väl en sorts skydd, en gardering, mot vad som KANSKE hade sagts av den vältaliga källan.

Äh, jag bryr mig inte. Snart är jag borta och då blir denna orkan till ett knappt hörbart andetag. Bloggen, däremot, den är mer beständig än jag. Den drabbas inte av inflammationer och sår, hat och tystnad. Eller jo. Hat och tystnad kan den ju drabbas av, men det gör inte ont i den.

Det ser ut att bli en rätt solig dag idag… Och kaffet är klart…